Miami-Ulwarna: Idag är det både min sista och första dag….

Nu bästa kollegor,

Så är det dags att tacka för mig. Har ju vetat stunden skulle komma, ändå känns den så overklig och sorgligt. Är det verkligen nu jag gör det här?

Så börjar mitt mail som jag idag sänt iväg till mina kollegor på jobbet. Senaste veckorna har verkligen varit sådana – overkliga. Och samtidigt som man gör allt för att inte känna vemod. Så tar jag hand om känslan och tillåter mig vara just det. Sorgsen. Det känns fint. Och man får det. Nämnde det till en av tjejerna häromdagen. Att det är just den saken som jag kommer sakna mest. Att varje morgon få komma förbi på väg mot min avdelning. Och säga godmorgon till dem i korridoren.. Att varje dag kika runt hörnet och se, japp, där sitter dom, mitt team. Och varje morgon ställa in den där kvargen i kylen, plocka till sig två äpplen från fruktkorgen och sen lyssna till kaffemaskinen som alltid tar de där sekundrarna extra på sig att brygga klart. Men under dom sekundrarna. Så hinner jag oxå svepa över blicken och kika ut på gänget – och tänka. Idag kör vi igen!

Kan likna det jag känner vid att hoppa bungy-jump. Nu har jag ju aldrig gjort just det. Tog en tvärt-om sväng och testade ett så kallat uppskjut med bungyband. Lätt en av de värsta sakerna jag gjort i hela mitt liv. Man sitter fast i en katapult. Och ja, inväntar på att bli uppslängd i luften. Alltså jag höll på att svimma! Haha, kastas upp i en enorm hastighet och sen liksom försvinner ju farten då man nått högst upp.. och man börjar sväva.. långsamt neråt. Har nog aldrig skrikit så högt i mitt liv – och aldrig varit så rädd. Herre gud. Hade ingen kontroll över någonting och ingen aning om hur det skulle kännas att landa. Nåväl, nu är det väl inte exakt så det känns i detta nu – men någonstans så är det just den där osäkra känslan som skrämmer mig. Och samtidigt kittlar. Det där uppskjutet gjorde jag en magisk dag på Phuket-99 ihop med goa reseledarkollegor, varav så gott som alla gjorde det riktigta hoppet. Haha, en galen dag. Och som jag alltid kommer ihåg. Liksom den här.

Så, nu har jag tagit steget och svävar fritt. Och känslan är idag mer pirrig och härlig. Trots att jag inte har koll på vad som händer när jag landar. Så förväntansfull. Redan imorgon ska vi till ambassaden för en visumintervju och både jag och P är lite nervösa. När väl det är gjort så siktar vi mot söndag då vi far över till Miami för den där go-see tripen vi sett fram emot att göra. Men det tar vi då.

Nu tar jag min Duchess i handen och åker och köper en glass som hon vill ha. Har nog vänt mig om och kikat bakåt, både en och två gånger när jag lämnar kontoret. Och känner mig redo. Nu gör vi det här. Flyttar till Miami. Häng med på resan och se vad som händer. Ser fram emot att berätta den för er.

Miami-pirr på!