Miami-Ulwarna: Ambassadmöte och visumansökan – försök 1

För att vara semestermorgon, så var det tidig väckning i morse. För hela familjen. Finkläderna på, för idag är det visumansökan på USA’s ambassad.

Ingen av oss har ju någon erfarenhet utav av proceduren, så både P och jag var ju något spända. Ulwungarna undrade mer om de kunde kika på iPads under tiden eller blir det efteråt. Alla har vi olika fokus. Igår kväll var vi noga att kika att vi hade alla dokument med. Personbevis för hela familjen, både på svenska och engelska. P har fått sänt till sig en lunta på 300 A4 ark prydligt ihophäftade. Plus sprojlans nya pass. Jag ler när jag ser min bild. Med tanke på att man tagit x antal selfies senaste åren..så är passfotot det jag känner igen mig minst på. Men antagligen är det väl så jag ser ut på riktigt.. lite arg eller? Med endast två tagningar, tagna rakt framifrån, ingen vinkel snett uppifrån, inga filter, inga leenden. Alltså är det där jag? Plus att jag var riktigt noga med output. Nu kör vi. All in. Japp. Så fru U har brassat på rejält med färg. Som blir svart på bilden. Det är bara att tänka er. Men det bjuder jag på. I fem år. Sen tar vi nytt. Promise.

Själva mötet då. Jo, det gick väl inte riktigt som planerat. Men en god bit på väg.

Instruktionerna inför själva insläppet till ambassaden har varit super-tydliga. Så vi lämnar alla mobiler och Ipads i bilen på en gång. Och den blir det lite som att checka in på en flygplats. Förutom att man sitter i en inglasad bur som då är kön. Fram till själva entren där man får visa hålla upp passen tryckta mot glasrutan, alla fyra. Slutligen ta av sig jackorna. Vänd er om. Spread your legs. Pull up one shoe at a time. Japp. De ska kika under skosulorna. Där står vi utomhus, fyra Ulwar och utför allt korrekt. Två i taget släpps vi in i en säkerhetskontroll där smycken, ritblock och pennskrin läggs i en korg. Även min stegräknare som de log lite åt. Ja, du får väl plussa på dom stegen du missar i efterhand, får jag höra med ett gott smajl tbax. Och sen släpps inte killarna in förrän jag och lillan lämnat området. Follow the yellow line to the application area. ”Som en skattjakt, mamma” säger Duchess. Japp. Vi följer en gul linje i marken.

Väl där inne möts man av ännu en vakt. Fullt påbylsad till tänderna. Han ser rätt maffig ut. Pratar engelska. Och man hör att han är svensk. Plus att hans engleska haltar. Stackarn. Han liksom stammar lite. Letar efter orden. Trots att han säkert sagt det där hundra gånger. Eller så kanske han är ny på jobbet.. (sånt jag tänker på) Och jag blir supernervös. Varför är ni här? Varför behöver ni ansöka om ett visum? Vilket sorts visum är det? Förtkortningar jag inte förstår? Samtidigt är det 40 par ögon som tittar nyfiket på mig och Duchess vad jag ska säga, alla de har redan svarat på hans frågor och väntar på sin tur. Inte så farligt egentligen, men kändes lite obekvämt då han inte var så tillmötesgående. Hehe, han var lite för stel för att Fru U skulle komma förbi 🙂

Sen var det en väntan på en timma där inne. Inga mobiler eller andra elektroniska atriklar tillåtna, men TV4 morgonsoffa rullade på och lillan hade med sig pennskrin och ritblock. Vi som satt i rummet var verkligen från jordens alla hörn i alla åldrar. Jag som inte kan låta bli att ja, kika runt lite, fann både tjejer som ska iväg och plugga eller bo hos familjer, något par med en nyfödd baby, ett annat par som verkade nyförälskade, till amerikanska medborgare som av olika anledningar behöver förnya sitt visum. Med andra ord – en källa av intryck.

När vår tur kom var det uppställning och sträck. En amerikanska tog emot oss och där tog det sen stopp. Det visar sig att fotona som vi laddat upp inte kommit igenom systemet. Plus att vår ansökan inte var fullkomlig trots att allt checkats av både fram- och baklänges mot vad de sänt oss.. Amerikanskan var himla gullig, hon ville verkligen hjälpa oss, men efter att hennes svenska superior kom fram till oss lovade de flytta fram vår intervju utan kostnad. Och det var himla schysst, då 190$ / familjemedlem inte behöver betalas ännu en gång. De lovade låsa upp vår ansökan så vi kan göra om allt igen nu i eftermiddag. Plus att vi ska finna ett nytt datum.

Inte vad vi planerat, tiden är knapp och vi behöver våra pass både en och två gånger innan den stora avresan. Så nu hänger allt på om vi kan få ett nytt datum i god tid för att kunna lämna bort dem i 5 dagar.. Det är liksom max. Sen kan det bli lite knepigt.

Sagt och gjort. Under några ögonblick är det lätt slokörade Ulwar som lämnar Embassy of the United States, men det är verkligen inte länge. Lite så vi funkar. Vänder på steken och ser möjligheterna. Googlar fram närmaste fotobutik som tar drop-in för passfotografering. Japp. Så nu har man återigen fått se sig själv som en som åkt dit för fortkörning med lika illa resultat. Haha. Men vad gör det. Klart man tar en för laget!

Miami-pirr på!