Miami-Ulwarna: South beach och Palmetto bay

Efter sköna timmar av sömn. Vaknar vi inte alltför tidigt. Faktiskt klockan sex. Lunchtid hemma. Ups, var nog lite trött. Och det är tisdag morgon. Dagen igår var lång. Och efter en god middag med tapas i art decco kvarteret precis nära hotellet. Så somnade vi ovaggade. Våra första 24 timmar i Miami var minst sagt upplevelserika. Men framför allt. Så lyckades vi. Att hitta huset.

Vet inte riktigt var jag ska börja i den här historian. Men låter fingrar och tankar sköta jobbet. Så får vi se var vi landar 🙂 Flygningen över var ju lång så klart. Men efter en säsong av Mad Men lyckades jag somna av några timmar och sen var det inte så mycket kvar. Om man jämför passkontrollen med New York så var det i Miami mer en snabbare process, dock med fler mindre kontroller på väg fram till huvudkontrollen, vilket innebar ännu ett illa taget foto på fru U ur grodperspektiv, vilket återigen gjorde att man bara skakade på huvudet. Haha, vad är grejen med alla fotoautomater? Dom funkar ju inte! Man ser inte ut så där 🙂 Det som tog längst tid var den omåttligt icke-organiserade bagagekön efter att man fått sina väskor. Den ringlade sig likt ett karnevaltåg genom hela bagagebands-hallen. Monitorerad av stadiga amerikanskor i uniform. Vi snackar folk som landat från alla världens hörn efter x antal flygtimmar.. Som ska behöva köa. Resultat. En hel del gormande och försöka-gå-före-i-köande. Och amerikanskorna vill man inte börja argumentera med. Tro mig. Jag själv fick puls när en tysk familj helt appropå smög in lite smidigt framför oss och ”smet” från 50 meter kö bakom oss. Men jag sansade mig. Svettig som tusan var det bara att bita ihop. En gång är ingen gång. Plus att jag inte kände jag hade min gymnasie-tyska uppladdad till senaste versionen. Tur att det sen inte tog så lång tid. Så länge man lyssnade på de bastanta damerna i uniform var vi i land. Vi klev in i the United States of America!

Att den sen tog en promenad på en kvart till en tåglinje som tar oss utanför Miami flygplats till uthyrning av bilar. Så känner jag det var bra att ta den här turen över, bara P och jag. För att preppa sig mentalt att det ändå kommer bli tufft för Ulwungarna. Men vi hjälps åt. Utan stress. Bil utplockad och sen bar det av tack vare Google in till City. Jösses. Vi var på väg. Klockan är 21.30 och hemma 04.30. Hög på känslan. Skylinen är lika vacker i verkligheten som på bild.. Vackrare. Och vi är här. Miami.

Väl incheckade klättrar vi upp i den för mig enormt höga sängen som når mig till typ midjan och sjunker sen neråt. Det är verkligen som. Att få somna. I en säng av grädde.

Dagen som följer är väl fortfarande en röra. Eller inte. Efter en morgonpromenad på själva Miami Beach och frukost med en inte så liten fruitcup med naturell yoghurt och granola, så möter vi upp Diana, mäklare och Stacy, relocation-coordinator, ute i Coral Gables. Det är redan 25 grader och det kommer bli varmare under dagen. Vi har åkt ut till det som kommer bli vårt nya hem och palmerna kantar vägen. Tankarna går osökt till Thailand och då vi bodde där 99-00. Jag fullkomligt älskar det landet för allt vad det är. Och känner att jag kommer göra det med Miami med. Det här blir bra.

Dagen passeras av hela nio hus. I alla de tänkbara formationerna. Och turen är upplagd med en tanke. I det här fallet har vi ju gett en budget. Och beroende på olika lägen och skolor så är huset i olika status. De två första är väl inte alls vad vi förväntat oss. Men sen blir det bara bättre. Tills vi kliver in i ett hus där vi nästan känner igen oss.. Wow, ljuset, ytorna, finnishen, köket. Så fint! Men. Det är för litet. Det fattas ett rum. Till gästerna. Att det inte finns pool är inte det viktigaste. Men att inte känna vi får plats. Är något som kommer bli svårt.. Vi vrider och vänder. Ägarna är europeer. Det syns. Det är exakt vad vi skulle vilja ha. Efter att ha sett DET huset. Blir sista husen överflödiga. Även om de har andra USPar, spelar det ingen roll. Vi har liksom landat. Förundras hur hjärnan fungerar. Och det är inte bara jag. P känner det oxå. 99*F och visningen fortsätter. Utan lunch. Vi bara åker. Ni som känner mig. Hehe. Japp, jag knaprar powerbars som jag köpt på mig. En tugga här. En tugga där. Diana kör, pratar med en härlig spansk brytning. Har jobbat som mäklare i 20 och är en riktigt klippa. Så trygg. Stacy en cool amerikanska som informerar mellan stoppen om allt vad gäller själva ”levandet” i Miami. Vi är i trygga händer. Och som sagt. Vi har landat. Tror vi.

Rätt slut i knopp och kropp parkerar vi under eftermiddagen vid Dianas kontor igen. Motorn rullar så ACn inte stängs av. Ok, låt oss snacka lite allvar. Är det San Antonio ni vill ha? På vårt sätt får vi ändå fram. Om det är det som finns, är vi sålda. Men vi är här några dagar till. Och SKULLE det komma upp något mer hus där vi får plats med vad vi planerar för – så är vi öppna för att åka iväg när som på visning. San Antonio är vad vi letat efter och kan vara kvar tills vi finner något större. Absolut. Men för både uthyraren och oss känns det kanske inte ultimat att inte redan nu ha en längre deal.

Sagt och gjort. Helt mosade i huvudet åker vi på lunch. Ber om ett ”cold table”. Hovmästaren tittar till på oss. Eeeh. Inside or outside? (Haha, turister, ber om ett kallt bord. Hahaha.)

Kan det vara så att vi funnit vårt hus? Vi sitter och vrider och vänder. Äter som hästar. Helt utsvulten. Plus att ja, jetlaggen gör oss påminnd. Den börjar bli 22.00 i huvudet. Och samtidigt slår det oss. Barnen har inte hört av sig en enda gång på hela dagen. Lycka. Det betyder att dom har det bra.. Längtan har gjort att de annars ringt varje timma. I alla fall vad gäller Lilllan..

Så får P ett sms. Ja, Diana har hittat ett till hus.. What? Även hon skulle grab a bite. Tack och lov tänkte jag. Hon är människa hon oxå. Men vi ses om en timma på kontoret igen. Och ja. Vad ska jag säga.. Tankarna gick så här. Med tanke på att hon nu vet vad vi föll för. Det vita, ljusa, nya-köket-fräscha och ja, stora.. Kan hon hitta något som är bättre än det redan nu? Hon hade ju inget nyss.

Och ja, det som händer är ju att vi kliver in i HUSET. Golv, väggar, kök, rum – är nyrenoverat. Ytan är exakt vad vi behöver. Med plats för både arbetsrum och gästrum. Och så klart. En härlig uteplats med gräsmatta där både fotbollsmål och studsmatta kommer få plats. Precis bredvid poolen 🙂 BOOM. Där satt den.

Av en händelse har alltså vår nya land-lord-to-bee (fastighetsägare) köpt upp ett hus, nyrenoverat allt och lade ut det till försäljning. Köpet hävdes. Och han lägger ut det till uthyrning. Typ nyss. Och på fem minuter hör vi av oss.

Och där är vi nu. Puh. Idag alltså dag två. Och huvudet snurrar. Nu är det bara att hålla tummarna. Liksom hemma är det alltid inte klart förrän ja, allt är klart.

Så idag siktar vi mot lite sight-seeing. Kanske poolhäng. Och om jag har tur. En tur till gymet..

Nu har P jobbat klart. Och jag hann oxå med en del ju. Dags att runda av. Vi hörs snart igen!

Miami-pirr på!