Miami-Ulwarna: ”We are Miami”

”It’s hard to be different here, because everyone is different – We are Miami!”

Så sa administratorn på Willes blivande skola, Palmetto Middle School, när vi lite appropå knackade på dörren till adminkontoret inne på skolområdet igår. Tänk att just dom orden, satte sig direkt. Så lättande, befriande och ja, skönt. Ingen behöver känna sig annorlunda här. Alla är annorlunda. Så är det bara. Vi är Miami.

I skrivandets stund sitter vi incheckade på MIA – Miami International Airport. Varsin liten fåtölj. Mobilerna på laddning. Japp, nu väntar vi bara för att boarda och starta resan hem. Landar lagom möra på fredag kväll. Dagarna har gått fort. De var ju inte så många. Men bara för att reflektera så har vi nått de mål vi satt upp för resan. Trello är avprickad och vi känner oss lättade. Och taggade. För nu är vi hur redo som helst att verkligen komma över.

Efter ett dygn av nagelbitande fick vi igårkväll besked att huset är nu vårt för ett första år. Wow, det gick vägen!! Att finna huset har verkligen en stor puck. Och att skolorna som ligger i området är just trippel-A-rankade var ju oxå ett av våra mål att nå. Tryggheten att vi tack vare läget på huset har de bästa skolorna garanterade till Ulwungarna bara några kvarter bort, gör att vi verkligen kan slappna av. Puh!

Så igår tog vi bilen och kikade först på huset som ju står tomt och är igenbommat tills 8 augusti då vi landar. Det såg lika fint ut som när vi var där häromdagen. Nu kunde vi oxå se att jösses, vi har palmer på uppfarten, haha, hur tar man hand om dom? Stege med handduk runt höften á la Parnevik? Haha. Nä, det där får vi nog be om hjälp om kom vi fram till 🙂

Efter huschecken tog vi sen Google maps och fann först Majas skola, några svängar åt höger från vårt kvarter. Det var öppet och sagt och gjort så parkerade vi utanför och knackade på inne på administrationen. Så gulliga tog de emot oss och önskade oss välkomna till Miami och området. De startar den 24 augusti, men redan veckan före kan man gå dit och kika in och hälsa, då Maja kommer behöva få göra ett nivåtest på hennes engelska. Hon kommer garanterat få extrahjälp under den första perioden av extralärare och de är mer än vana vid att barnen inte kan engelska då det är en internationell skola. Uniform kommer barnen bära och det handlar om piké-tröjor (som kallas polo’s) med skolans logga på i olika färger. Sen är det valfritt med antingen kjol eller shorts och båda dom behöver gå ner till knäna. Så de där korta shortsen som min lilla inte kan vara utan nu, får snällt bäras efter skoltid. Japp, bra att veta då jag är medveten om att en viss mental förberedelse kommer behövas för hennes del.. Min lilla bestämda Duchess.

Jag frågar lite lätt hur det fungerar första dagen i skolan, om man får följa med in.. Kan inte dölja mitt darr på rösten, då jag får till svar att man lämnar sina små vid klassrummet och att de blir omhändertagna tills man hämtar dem på eftermiddagen.. Alltså jag tror inte jag klarar det. Hur ska jag kunna peppa henne att gå in, när allt jag vill är att följa med hela vägen in? Som tur var är vi ju två. Så som det är nu tror jag att jag känner mig starkare att följa med Wille till hans skola på första dagen. Ingen större skilland där heller, man får följa med till klassrummet, men Willes nervositet smittar inte av sig på mig på samma sätt som Majsis, jag verkligen känner det hon känner.. Så ja, vi får se där och då vem som följer med vem.

Förutom ett trevligt välkomnande är, att under båda de här besöken får vi inskrivningspapper att fylla i, superbra information om vad vi kan förbereda, inhandla skoluniform, vilka dokument som ska med och hemsidor att lusläsa. Det är verkligen något vi behövde – både för vår egna del, men även för Ulwungarnas skull!

Sen for vi då till Willes skola, ännu ett kvarter bort. Det ultimata skulle vara om de kunde gå på samma skola, jag hör det på dem när vi face-timar, men då skulle Wille behöva backa i klass vilket inte heller är ultimat. Administratorn på Willes skola var hur skön som helst. Are you from Sweden? My husband has relatives from Sweden!! The towns name sounds like: BROADKOPERING. Haha, hon lät verkligen som kocken på Mupparna när hon skulle härma svenskan. Så rätt! Sen fick vi en visning runt den igenbommade skolan. Här ligger längan där de har fysik och kemi. Här ligger längan där de spelar instrument. Allt från pop till symfoniorkestern. ”You know where they are because then you have to do like this”, säger hon och stoppar fingrarna i öronen. I hettan tog vi oss sen en våning upp till de fortfarande igenombommade korridorerna. Hon ville verkligen visa oss vad de hade, även om man bara kunde kika in genom fönstren. Här är matte-längan, här är IT-längan och där ute har ni idrottsplanen. ”We make our kids move between the classes, hehe.” Hon syftar till att de annars bara sitter och spelar på datorn. Jorå, hon och vi tänkte lika. Det visar sig oxå att 50% av alla elever är spansktalande i grunden. Sen är det 10% asiater, 10% araber, 10% eurpoeer – Sån blandad kompott och ja, ingen behöver känna sig utanför. Jag verkligen älskar hennes inställning. We are Miami. Vi kommer oxå vara Miami.

Efter de här två mötena var vi både helt uppe i varv, det kändes så bra. Samtidigt höll vi på att smälta bort och begav oss till ett närliggande shoppingcenter. Där fann vi lite lägligt oxå en av bankerna vi blev rekommenderade och chansade om att kunna öppna ett konto. Att skapa kreditvärdighet i USA handlar om att man behöver bevisa just för banken/staten att man har rätt att få kredit/möjlighet till lån mm. Man behöver helt enkelt registrera så många köp som möjligt när man börjar arbeta eller som för vår del, flyttar dit. Så ett konto är ett första steg helt enkelt. Även här har vi lite flyt, och vi får hjälp av en superkunnig banktjänsteman med namnet Kristina Olson. Japp, även hon med en pappa med svenskättlingar som hon inte hade en pejling på när/var/hur. Det enda hon tyckte var något jobbigt, var att hennes förnamn stavas som på svenska med ”K” och hon har hela livet fått förklara varför hon inte stavar med ”C” som alla andra. Haha, så nu har vi en bankkontakt i Miami som heter Kristina Olson! Perfekt.

Lagom till det mötet så mörknar himlen utanför och jordens regn och åskväder drar över stan. Det första på mycket, mycket länge och alla liksom andas ut. Det är ju rainy-season men det har liksom inte regnat. Så med ett bankkonto i handen tog vi en stående lunch som vi plockade till oss på Whole Food, en hel affär bara med ekologiska produkter med meterlånga salladsbarer man kunde gå och plocka till sig vilken sallad man kunde önska sig, både av det varma och kalla. Ingen läsk eller halvfabrikat så långt ögat kunde nå. Jorå, vi kommer nog hitta bra mat här 🙂

I regnet hann vi även besöka P’s kontor och sen hemåt. Tankarna bara snurrade och vi var rätt slut i både kropp och knopp. Eftersom vädret inte var i strand-hängs-läge, fick vi lite egentid. Så P softade i loungen med jobb och jag tog en sväng till gymet. För andra dagen i rad. Alltså wow så härligt!!! Har liksom fått träna två dagar i rad och det var helt underbart!! Känner att jag saknat träningen – mycket. Men samtidigt har jag verkligen parkerat den för ett litet tag till, då varken tid eller rum finns i det jag har just nu. Så med det sagt, kunde jag njuta ännu mer av stunden. Det som är humor i det hela, är att jag faktiskt den här gången inte är själv på gymet. Och så klart så är det en snacksugen amerikanare som vill prata lite. De är ju så. De liksom pratar med vem som helst. Bara för att. Så det visar sig att killen är en draftare inom basket och ja, det sa ju inte mig någonting vilket nog gjorde den här snubben lite besviken, men han har draftat en svensk kille som heter Jonas Jerebko. Nu i efterhand vet jag att han var den första svensken som blivit draftad (2009) och spelat i USA sen dess. Stackarn, han liksom, ”I’ve drafted Jerebko!! You know, Jonas!!! ” Jag hörde för det första inte riktigt vad han sa, för han gick på ett löpband snett framför mig och jag körde en crosstrainer lite bakom. Plus att när en amerikanare ska stava just Jerebko så ja, jag får inte ihop namnet alls och tänker att det är ju inget svenskt med det. Men seeeen trillar poletten ner. 🙂

Så, med andra ord kan vi väl avrunda det här något långa inlägget med att ja, vi flyttar till andra sidan jorden. Inom några veckor. Det kommer blir bra. Det känner vi. Men inte heller en dans på rosor. Det vi vet är, att det vi lyckats preppa de här korta dagarna inför flytten. Kommer göra de tuffa perioderna något lättare. Plus att vi verkligen inte behöver känna oss annorlunda, som jag kanske oroat mig mest för. Att inte smälta in. Eller känna sig utanför. Miami är en mix av hela världen. Det finns ingen kod över hur man ska vara. Hur man ska klä sig. Eller hur man ska se ut. Alla är okej. Vi är okej. Vi är Miami.

Vi hörs snart igen:-)

Miami-pirr på!