Morgonen är lika tidig som förra gången vi gjorde det här. Och trots jetlag i kroppen. Kändes det lättare. Så fokuserade till max (läs ma-pa’s) styrde vi kosan mot ambassaden.
Vi har skoj i bilen in. Duchess pratar om vad hon vill göra under den kommande Turkietveckan. Den är efterlängtad, men jo, något lite mitt i själva Miami-planeringen. Den bokades långt före vårt familjeäventyr kom upp på bordet, så hela familjen är superpå. Blir ett riktigt skönt avbrott att få komma iväg en vecka. I sällskap av finaste Motala-Ulwarna så klart. Men just för att senaste månaderna har vi hattat runt en hel del, så att få hänga tillsammans en hel vecka någon annanstans kommer göra oss så gott.
Väl framme var det en hel del folk i kö och regnet strilade ner. Inpasseringen gick till på exakt samma vis som förra gången och den här gången visste jag exakt vad jag skulle säga när vakten frågar vad vi gör där. Väntan var lång och allt gick på två timmar, men trots det var Ulwungarna så duktiga. Det hjälpte att BBC rullade med hajdramat häromdagen plus att vi faktiskt satt och pratade lite smått. Som sagt, tiden ifrån varandra några dagar och längtan gör oss tightare 🙂
Äntligen ropades vårt nummer upp och den här gången flöt första delen av ansökan på som smort. Alla buntar med papper inklusive pass och de nytagna fotona togs emot med nöje. Rätt så snabbt blev vi åter hänvisade till vänthallen. Själva intervjun dröjde ännu en halvtimme innan det blev vår tur. Vid det här laget halvslumrade Lorden på stolen och Duchess hade jag fiskat fram en penna till och ett litet visitkort hon kunde sitta och kludda på. Denna dag kunde vi både uppmärksamma ett blivande hockeyproffs som ansökte om visa samt en och annan student, som på något underfundigt sätt hann glömma vilken bokstav/monter denne skulle till direkt efter de ropat upp just namn och bokstav. Hmm, var det B eller C.. 🙂 Nerverna utanpå som för oss alla. ”Family Olvejn, window D please”. Japp, intervjudags. Det var väl mest P som fick svara på frågor om vad och hur hans tid där borta ska spenderas, men även vi andra fick några frågor. Wille deklarera på klockren engelska att han ska besöka Disneyland och Maja fick sin fråga ställd på skön svenska med amerikans accent, varav hon kom fram till att hon ska få sitt hår flätat under sin Miami-vistelse. Detta trots att mamman i sällskapet hintade om att ja, det är ju att gå i skola ni ska göra. Hehe, inte riktigt preppat de där små. Hela tiden klapprar han på tangentbordet och hummar, aha, aha. Nästan andaktsfullt hör vi hur han sen säger, att jag noterar nu ett ”A” på era ansökningar, vilket står för Approved. Ännu en check kommer göras, men ni kan räkna med att ha passen inom 7 arbetsdagar!
Approved – där satt den! Väl utanför ambassaden kunde vi pusta ut, vilken pärs det där var..!!! Alltså så skönt!!! We made it! Där och då tog vi inte upp det faktum, att ja, vi har ju faktist inte sju dagar på oss. Vi åker till Turkiet tisdag morgon och det är den sjunde dagen just den dagen. Och mycket tydligt har vi fått uppgifter om att här skyndas inget på, utan alla får lika mycket tid på sin ansökan, oavsett anledning. Well. Som sagt, inget vi tänkte på där och då – vi var så glada!! Nåväl, erkänner att magen inte riktigt kunde släppa på den knuten, vi var ju inte riktigt i land. Men allt löser sig.
Dagen var inte riktigt slut där heller. För nu har jag lärt mig. Processen vi befinner oss i kan man inte riktigt planera någonting. We plan as we go, är vårt nya talesätt. 🙂 Så parallellt sen Miami-trippen har jag haft kontakt med en intressent för att hyra vårt hus, vilket visade sig hon gärna ville komma och kika på just den här eftermiddagen. Jajjemän, skon i kläm! Då kavlar vi upp ärmarna och finar upp Älta Valley. Och med de få medel vi har kvar (rensningen har ju faktiskt pågått ett tag) så kunde vi ändå visa upp lilla huset från sin bästa sida. Med den faktiskt lyckade visningen i bagaget har vi nu snart signat ett avtal med en familj från Nya Zeeland. Var fjärde månad byter familjen boende då pappan i familjen är rektor för en internationell gymnasieskola, som undervisar på kontinenterna de har som bas. Denna gång med basen just i Sickla och då passar boendet för dem ypperligt här hos oss. Så med det sagt var den dagen riktigt lyckad. Visa till USA och huset uthyrt!
Till storyn hör sen att i morse kl 08.00 knackar det på dörren. Well, vi var ju knappt inte vakna då. Alltså vi vuxna. Jag hängde knappt med att det var något som lät men som tur var hade Wille öronen med sig och han tar emot ett bud som kommer med våra pass. Litterärt gnuggar jag mig i ögonen när Lorden ropar att de har kommit. ”Men det är bara tre pass mamma!!” Okej, det fick mig att vakna. Rusar ut i pyjamasen och ja, ber om ursäkt för jag typ kisar fortfarande med jetlag i kroppen. Skulle det finnas möjlighet att kika om det kanske ligger ett extra-kuvert kvar i bilen? Nehej, det kan du inte göra, för att din låda är tom. Okej, då får vi hoppas på att det kommer fram imorgon istället. Hahaha, så allas pass kom fram, utom mitt?! Ler fortfarande när jag tänker på det. Alltså vad gjorde att just det passet inte kom med i körningen ut? Handlade det om sekunder, nehejdu, det kuvertet pakterades 5 sekunder för sent och klarade inte tidsspärren.. eller va? Haha, okej. Eller har det passet åkt till sommarhuset i Motala? Vi ansökte lite knasigt om adressändring dit, men ändrade det i grevens tid. Vänta barn, mamma ska oxå med flyget, ska bara en snabbis och hämta passet. Hahaha. Nä, vi hoppas på att det kommer imorgon, annars så ja, har vi ju något att pyssla med då oxå!
I detta nu står P i garaget och paketerar några av de sista sakerna som ska ner till sommarhuset under vår frånvaro. Bäste svärfar och svåger kommer upp hit ikväll med ett släp och så snällt att de tar ner allt åt oss. Verkligen så vänligt! Så idag har det packats och fixats och diskuterats vad som klarar urvalet. Sommarhuset/Älta Valley/ Miami. Som sagt. We plan as we go.
Vi hörs snart igen!
Miami-pirr på!
Som vanligt snurrar det på i en väldig fart för familjen U… :-). Längtar med spänning att få höra fortsättningen om passet! Kram