Miami-Ulwarna: Pusselbitar och avsked

Dagarna har visat sig ha ett mönster. Likt ett pussel som ska läggas. Den biten passar här. Och den här. Ordning och reda. Blått är himmel och grönt är gräs. Men sen så hittar vi liksom hela tiden andra pusselbitar att lägga. Vilka vi ibland borde vänta med. Men som om man känner att väntar vi för länge, så kommer vi inte ihåg vart den passar in. Så det är bara att fånga ögonblicket. Och lägga biten på plats.

Senaste dagarna har verkligen kännts så. Framför allt undran vart en rätt stor pusselbit tagit vägen – mitt pass. Varför kom det inte ihop med de andra? Vi letar efter det på nätet. Enkelt. Fyll i passnumret bara. Meeeen.. det var nytt. Jag har inte skrivit upp siffrorna. Tusan då. Men. Så backar vi lite. Och väljer att tro på att det bara inte hann med utdelningen. Vi väljer det 🙂 Och att det inte slarvats bort. Ja, och det gick ju bra. Detta då vi under sena eftermiddagen får ett mail – ett bud är på väg. Hmm, ingenting om ett pass, men vi anar ju att så är fallet. Ett samtal rings även från posten, japp, de har passet. Och för att säkerställa vi är hemma. Och slutligen så finner vi kuvertet i brevlådan. Puh. Så ja, NU har vi alla fyra passen hemma!!! Och alla har superfina printade och inklistrade USA-visan. Och ja, nu har vi fotat dem om vi behöver uppgifterna längre fram. Lesson learned.

En annan pusselbit var att finna ett köksbord för våra blivande hyresgäster, samt en soffa till vardagsrummet. Vi tar med vårt nuvarande köksbord till Miami-huset och soffa har vi inte haft sen i våras. Så igår morse var marginalerna på vår sida. Och inom loppet av några timmar har vi lyckats med att finna just dom möblerna vi behövde på Blocket, deala och spika, hyra en rejäl lastbil på Statoil, köpa en Cornetto jordgubb till Duchess för att få med henne på färden och sen tuffat iväg med hjälp av Google Maps för att hämta hem möblerna. Den oerhört svenska sommaren hinner bjuda på totalt regnkaos i ena sekunden och sen plötsligt bjuda på strålande sol. Och sen ösregn igen lagom till vi ska bära in alla sakerna från garaget till huset. Jösses. Blev genomblöt av både regn och svett att jag fick ta mig en dusch. Innan det var dags för ännu ett avsked.

Eller det blir ju inte avsked. Men lika mycket som vi längtar att komma iväg på vår resa. Så är just de här stunderna med våra nära och kära så oerhört viktiga för platsen i hjärtat. Att få träffas, prata, planera men även att just få minnas, skratta, kramas och le åt just vår historia. För samtidigt som man inte vill släppa taget så blickar vi framåt och verkligen längtar – att få uppleva något nytt tillsammans. Några av dessa stunderna har vi med oss redan nu. I minnet. Och några ligger framför oss. Alla lika mycket värda. Alla lika mycket ovärderliga. Alla lika mycket fyllda med värme och kärlek. Oavsett om avskeden togs redan tidigt i våras. Eller de som tas precis nyss. Orden är fina. Och man säger dem ömt. För att man vill.

Att samtidigt kunna jämföra med hur det var förr. Ja, inte alltför länge sen. Så var man ju inte lika tillgänglig. Världen var så pass mycket större då. Och ett FaceTime-samtal var inte några knapptryck bort. Som det är idag. Minns när jag åker ner till Alanya för att jobba som reseledare första omgången med Express Resor. Våren -97 var det. Kanske tidig februari- mars. Stolt som en tupp var jag. Alanya var iskallt och man sov med både kläder och dunjacka på innan sommaren kom 🙂 Då brevväxlade jag. Eller sände fax till pappas kontor. Jag avtalar med just pappa att lämna bilen på Landvetter, den lilla vita Forden, så att han och Mimmi <3 skulle ta den samma dag jag lämnar landet, då de landar från jag tror det var Teneriffa. Sagt och gjort. Jag parkerar på en plats jag känner är perfekt på Landvetters ack så inte lilla korttidsparkering. I en hörna. Och sen lämnar jag så himla ordentligt nyckeln i ett kuvert i informationen. Och boardar. Och lyfter. Och väl uppe i luften fryser jag till is. Alltså….jag lämnade inte lappen med VAR bilen står parkerad i kuvertet.. Förstå känslan. Jag sitter alltså och genomlider den mest långsamma flygningen någonsin och har sån ångest att veta. Där har de landat. Hämtar ut nyckeln från informationen. Och ja, dottern har sumpat informationen om var bilen står.. Så här i efterhand vet jag att ingen av dem hade med sig de tjockaste jackorna. Och på Landvetter var det snålblåst och regn sidledes den dagen. De har ju inget annat val än att ta varsitt håll på parkeringen och börja leta. Bil efter bil. Dragandes varsin resväska. I regnet. Alltså att bara skriva om det här gör mina handflator svettiga. Haha, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt! Och det jag vill komma fram till med det här lilla minnet. Är så klart att hade det varit idag. Med kanske ett flyg som har Wi-fi ombord. Hade jag enkelt sänt ett messanger-mess till pappa och Mimmi, att DÄR står bilen. Och så var det klart. 🙂

En annan stor del i den här perioden är min träning. Eller frånvaron av just träningen. Som står på vänt. Jag har under senaste åren varit ja, riktigt aktiv med styrketräning och fokus på kost och hälsa. Det har nog varit i runda slängar fem dagar i veckan som jag antingen tränat hemma i arbetsrummet eller på gymet i kombination med hälsosam mat. En riktig resa. Med målet att finna en stark och pigg, men framför allt frisk och glad Theresa. Resultaten har jag kämpat för och så här med blicken i backspegeln så känner jag av skillnaden. Framför allt på insidan. Är en lycklig och stark tjej nu. Men även på utsidan. En lycklig och stark tjej även där. Efter tre år med Mamma Fitness och med coachning av bästa Olga Rönnberg, så är det dags att ta steget vidare. Att få ner orden och känslan över lyckan jag känner var viktigt, då jag är så himla tacksam. För utan dem hade jag inte kommit hit. Och samtidigt våga sända de före och efter-bilderna jag själv kanske tidigare inte vågat visa eller stå upp för. Idag kan jag det.

Men just nu i den här perioden så tar jag träningsögonblicken när de kommer. Att i det planerade flyttkaoset tvinga in stunden, är bara orättvist mot mig själv. Och skapar mer stress än avslappning. Fokuserar på att istället längta till när rutinerna och vardagens lunk infinner sig. För då vet jag att stunderna kommer finnas där – så ofta jag vill. Och som Olga påminner om. Du har alltid ett val. Alltid. Om du inte hinner träna för att livet kommer mellan, så kan du välja rätt på annat sätt. Så länge du väljer. Som till exempel kosten. Ingen annan än du väljer där. Och väljer du att ge din kropp det som den kan tillgodose sig för att bibehålla det du kämpat så hårt för. Så kan inte bli enklare för mig. Att välja sig själv.

Att Olga sen oerhört gulligt svarar på mitt brev på sitt egna vis, gör mig rörd. Lite generad oxå. 🙂 Men om jag på något sätt kan inspirera någon annan där ute, som är på sin resa, bjuder jag gärna på min story och mina bilder. För utan den inspiration och pepp jag fått från både MF, men även från de nära och kära i min närhet, så hade jag själv inte klarat det lika bra.

Vad nu idag har för spontana pusselbitar som ska läggas, det vet jag ju inte riktigt alls. Men något vet jag. Att vi ska montera det där nya bordet. Och ställa i ordning vardagsrummet med den nya soffan. Och faktiskt få ännu en magisk kväll med fina och nära vänner. För att få minnas. Men även längta. Till nästa gång vi ses.

Vi hörs snart igen 🙂

Miami-pirr på!