Miami-Ulwarna: Frågan om vad som ligger framför oss

Ja, det är just det som vi inte vet svaret på. Det enda vi vet, är att det närmar sig. Alla fyra har sen egna visioner. Tankar och bilder, om vad som väntar.

När vi ställer den frågan till barnen, så är det drömmen om poolen de nämner först. Poolen och värmen. Men sen skiljer de sig. Lorden är mer förundrad över att han ska prova på olika sporter på skolan. Läsåret delas upp och man spelar fotboll under en månad, sen växlar det till brottning och även terränglöpning. Och så rullar det på. Vi peppar och menar på att det är en tjusning att försöka sig på saker man aldrig testat – tänk om man hittar ett nytt intresse! Lorden är en cool kille. Han har lätt att få kontakt med andra och är nyfiken av sig. Frågar gärna om hjälp och rakt på om tunnelbaneföraren kan visa honom hyttens funktioner; finns det en ratt eller bara spakar som man gasar och bromsar med? Inga problem med ändrade planer och är både peppande själv med sina vänner, en riktig teamplayer men har även lätt att ta emot motivation för att prova och utmana sig själv. Sen har han samtidigt en stark integritet, håller sina polare om ryggen och är inte den som berättar något om någon eller om vad som så enkelt har hänt under dagen i skolan. Så även om vi tror han kommer komma in snabbt i sammanhangen, ska vi ta hand om honom inför och under flytten. Och så hoppas vi att trots hans lilla mur han sätter upp, kommer vi kunna prata om vad som händer och hur det känns, bra eller dåligt.

Duchess är hon som tänker steget längre. Och är tydlig med saker hon gillar eller inte gillar. Så har hon alltid varit. Lika mycket som hennes skratt kan locka mig att le och mammahjärtat fylls av värme och kärlek, så kan hennes förmåga att få rum att frysa till is när hon inte är nöjd, eller få det stackars porslinet att skallra när hon stampar sina små fötter uppför trappan i ilska, känner jag alltid det hon känner. Hon lindar mig kring sitt lillfinger hur lätt som helst. Så den här lilla personen siktar ju oxå in sig på poolen. Men undrar även hur hon ska kunna klara skoldagarna. När hon inte förstår vad de säger. Tänk om  hon inte klarar av att göra läxorna? Och hur får man vänner när man inte kan prata med varandra? Frågorna är i och för sig lätta att svara på. Och vi väljer att tänka positivt. Och förmedla det till henne. Men inombords är jag ja, inte orolig, men jo, det är ju min lilla skatt som jag sätter i den här situationen och som inte valt den själv. Vet jag har nämnt det föut. Men att lämna in henne den första skoldagen är jag osäker på om jag klarar. Och att den dagen är den jag är mest nervös inför.

Så om jag själv ska försöka svara på den där frågan, som vi får imellanåt från nära och kära, hur tror du det kommer bli? Ja, P och jag har varsina sätt att se på vår vistelse over there. Han tänker i tid. Han planerar. Han har visioner. Och ibland nästan myror i brallan. Måste röra på sig. Och se vad som väntar runt hörnet. Det kan ju vara något bättre.. Huset hyr vi i ett år, sen har vi en överläggning. Vill vi bo kvar ett år till eller finna något annat? Har jag hunnit jobba något eller sätter jag igång då? Om tre år skrivs avtalet om. Hur långt har vi hunnit? Om fem år går visat ut. Och man behöver söka om det. Var är vi då i livet? Vill vi vara kvar? Kan vi vara kvar?

Jag själv kan inte tänka så. P frågar mig vad jag ser när jag ser tiden framför oss. Och jag förklarar att jag siktar mot horisonten. Men lämnar sen tankarna om framtiden där. På något sätt begränsar en siffra mig. Jag vill helt enkelt vara kvar så länge det fungerar för oss. Vara i nuet och ta tag i allt vad det innebär. Jag ser oss i huset vi kommer bo i. Och utgår från den grunden. Jag vill att vi ska ta tillvara på det här äventyret. Uppleva, resa, se oss om, utforska, skratta, prata, utvecklas och ja, leva.

Kan känna att det gör mig lugn. Vi är olika. Och fokuserar på vägen framåt. På vårt egna vis. P siktar längre fram. Och jag kollar upp så vi inte kommer för nära kanten. För målet vi siktar mot är detsamma. Att få ut det bästa möjliga av vårt familjeäventyr i Miami.

Så att få ha haft de där tre dagarna ihop med P i Miami förra veckan. Var som en dröm. Men att åka över med hela familjen lördagen den 8 augusti, det är på riktigt. Då vi har lämnat ifrån oss bilen. Jag har ingen mobiltelefon. Älta Valley är stängt. Och det vi har i resväskorna är vad vi har fram tills kontainern kommer över med resten inom två månader. Den känslan kan jag bara föreställa mig likna den hisnande känslan att sväva fritt. Och samtidigt önskar jag, att vi kommer kunna njuta av det. Utforska. Kika runt. Och någonstans där, sakta men säkert, börja bygga upp Ulwarna i Miami-hemmet. Bara det att på IKEA Miami’s hemsida välja de sängar vi inom några veckor ska montera i vårt nya hem. Exakt på samma sätt som vi gjorde under en murrig oktobermånad år 1999 då vi flyttat hem efter för mig tre år utomlands och för P hela sex år, sittandes i en liten lägenhet på 24 kvm på Bergsundsstrand i Hornstull. Det var ett rum och kök vi bodde i då. Och monterade stolar från IKEA. Ja, vi satt där och lyssnade på Lugna favoriter med en varsitt glas rött i plastmuggarna. Och hade det så gott. Utan en aning om vad som låg framför. Och exakt på samma sätt kommer vi sitta. På golvet. Med jordens minsta verktygslåda. Och varsin kall GT. I Miami.

Tankarna är många. Men vi känner oss lugna. I kaoset. Och tar nu några dagars paus från det. Med en vecka i solen. Mot Turkiet.

Vi hörs snart igen!

Miami-pirr på!