Miami-Ulwarna: #mammansstund

Ända sedan vi landade har jag kunnat träna varje dag. Och det har varit så himla roligt. Senaste veckorna har jag fått sätta just de här stunderna på paus. Då både jobb men oxå flytten kommit i vägen. Både fysiskt, att tiden inte funnits. Men även mentalt. Alltför mycket som snurrat runt i huvudet, vilket gör att fokusen inte blir rätt där och då. Så att kunna köra de här passen de här dagarna – har varit så himla härligt. Och svettigt. Både av träningen. Men även värmen i sig. Puh, det känns lite extra då det utomhus ligger på runda 35* och sen kommer man in i kall ac. Kroppen jobbar för högtryck redan i förväg.

Planerar in att få komma iväg en sväng till gymet redan dagarna före. Ni vet, man snackar ihop sig. Synkar. Och sätter agendan. Det är ju så. Att vill man få till det, så får man leta efter stunden. Så det känns rätt. För alla. Och det är det bästa med det hela. P och jag är ett team. Inget fungerar utan det andra. Vilket jag kan le åt. Happy wife. Happy family. Men någonstans är det ju sant. Träningen har de senaste åren blivit en del av vårt liv. Inte bara mitt. För utan P hade jag inte fått ihop stunderna. Och det är just stunderna, som gör att jag mår bra. #mammansstund är liksom bara min. Ler lite åt tanken jag fick idag. Om mammans stund vore, liksom ett VIP-ställe bara för mig. Och jag ser den röda mattan rullas ut, lagom till min ankomst. Haha, okej, lite knäppt. Men likväl, sant. Min stund gör att jag resten av dagen fixar vad det nu är som behöver fixas. Allt från jobbet till fotbollskläder som ska finnas till strumpor som ska paras ihop till falukorv och makaroner, eller förlåt, falukorv med stuvade makaroner till den ene och vanliga makaroner till den andre. Vanliga grejer som egentligen inte är krävande alls. Men som blir ett rent nöje, tack vare att jag fått göra något bara för mig..

I början var det ju inte alls det enklaste. Att få ihop tiden. Eller stunden. Man är först ovan att prioritera sig själv. Att få till det i kalendern. Vänta, ska jag verkligen göra det här – varför då, var då, hur då? Samvetet är där och knackar på. Men jag släpper inte in det. Vi ska klara det här. Att sen överhuvudtaget hålla på med vikterna och stången och de olika övningarna som är noterade på mitt upplägg som Olga tagit fram till just mig med mina mål. Men även att kunna räkna ut hur lång tid allt tar. Och med det sagt, den där tiden..åkte man ju på några nitar, där man antingen fick avbryta mitt i då man inte hunnit klart eller andra gånger fick barnen sitta en liten extra stund framför barn-tv och kika tills mamman kämpat klart i arbetsrummet som förvandlades till träningsrum de stunderna. Hantlar, stång, pilatesboll, matta, spegel och musik. Haha, ja, så är det ju. Man är ett team hela familjen. Efter hand fick jag ju kläm på det där och de kvällar P var hemma var det ju han som tog barnen och fixade med dom, så kunde jag köra mitt pass. Och ibland kommer hela livet brakandes emellan, och man hinner inte med alls. Men så är det. Så länge man gör det absolut bästa utav det, fungerar det. Så länge man prioriterar rätt – fungerar det. Så länge man är ett team, fungerar det. <3

Det var ju den ena femman. Den andra handlar ju om maten. Maten, maten, maten, maten. Det är ju den som är nyckeln. Som ett nytt språk man ska lära sig. Massa termer och grammatik man inte har en aning om. Men efter ett tag klarnar det. Och man börjar förstå vad man läser. Förstå vad man behöver. Och plötsligt går ljuset upp för dig – och du förstår exakt hur du ska göra! Lycka!!! Kroppen behöver bränsle, torr och fin ved för att kunna ta eld, som rena produkter utan tillsatser. Och den behöver syret, vinden och blåsten, som träningen är och som peppen ger, puffen framåt. Och den behöver framför allt gnistan att ta fyr överhuvudtaget. Det är du som är den, gnistan. Den treenigheten är magisk. Och ja, när jag väl kände hur den där lilla, lilla elden faktiskt började brinna inom mig, den liksom tog fart och jag märkte att jag faktiskt fixar det här. Träna kontinuerligt. Äta kontinuerligt. Och fixa jobbet och familjen på det. Boom! Där satt den. Jag fattar grekiskan!!! Resultaten kommer!!! Jag ser det – men framför allt, jag känner det. Och vill inte sluta.

Nu kanske jag for iväg lite i tanken. Erkänner det. Blir lätt så 🙂 Så för att vara lite allvarlig. Någonstans säger rösten inom mig. Och det här är alltså så som jag tänker inombords. Att lägga ner dom där timmarna, dag ut och dag in, på träningen. Det handlar om kanske en timma per dag, 5-6 dagar / vecka, som är min. Så skulle det ju vara oerhört knasigt, om man inte gav kroppen det den behöver för att utvecklas.. Right? Annars är ju tiden i gymet bara bortkastad.. Det är liksom oschysst mot kroppen, som gör som jag vill, tvingas utmanas, lyfta och dra, svettas och flåsa, om den sen resterande av tiden inte fick den näring för att både kunna landa efter passet, men sen ladda inför nästa? För mig är det den enklaste av ekvationerna. Klart att mina muskler och min kropp är värd det.

Sen är det ju den tredje femman ( 🙂 ) Vad ska man äta? Och den där grejen har jag ju verkligen fått lära mig från grunden. A B C, på riktigt. Mamma Fitness blev min skola och jag har lärt mig så himla mycket av Olga. Både genom att få hjälp av hennes dietister och matupplägg på sidan. Men även hennes böcker och inlägg i både debatter och FB. Visst kan hon ibland vara lite obekväm. För andra är hon magisk. Och ja, för mig har hon varit allt. Den som hjälpt mig finna den rätta vägen att nå målet. Kosten är lätt att komma underfund med. Verkligen. Och då som sagt, lagar jag inte mat. Det svåra är. Att bestämma sig. Och ibland behövs det någon som är obekväm som säger sanningen. För lika mycket som att sväva fritt i början. Är det som att landa på säker mark när man kommit underfund med det. Har aldrig ätit så mycket gott som de senaste åren med MF. Och har heller aldrig mått så bra. För äter man rätt, ger kroppen det den behöver, för att den ska kunna ta emot den träning du utmanar den i – blir resultatet en stark, pigg, glad, fräsch och ja, det kan låta lite löjligt, men jo, lycklig person. Och det enda sättet att få reda på att det fungerar – för det gör det – är att bestämma sig.

Nu är det snart dags att gå till frukosten, men vill bara avsluta den här lilla tanken jag har going on. Anledningen att jag började min resa, var ju att finna Theresa. Kände inte hon fanns där då jag inte kände igen henne i spegeln. Det handlade inte om att förbjuda något. Heller inte att bli någon annan. Utan att finna mig själv igen. Och att samtidigt öppna ögonen för en ny värld. Att ge den en chans. För vill man – kan man. Men först behöver man ge kroppen en chans att komma över på andra sidan. Låt oss säga det är 3-4 månader av ens tid.. Om man ger sig den tiden att komma underfund med hur kroppen tar emot det nya. Så är det inga problem att på fredag kväll efter en veckas jobb. En vecka av familjelivs-fix. En vecka av träning. En vecka av healthy-option mat. Sjunka ner i soffan. Ihop med dina darlings. Gladiatorerna rullar. Tacos till folket. Och så tar man det där kalla glaset vitt.. Så är du hemma! Inget är förbjudet. Allt är tillåtet. Vill man istället ha den där påsen godis. Eller chipset. Eller efterrätten. Eller den där tre-rätters middagen. Det är okej. För du har jobbat hårt. Och kommer fortsätta så. Och det gör. Att du mår gott. Utan dåligt samvete.

Med det sagt, väntar omelett, vattenmelon och fetaost på bordet. En färskpressad apelsinjuice oxå. Mums – nu kör vi söndag.

Vi hörs snart igen!

Miami-pirr på vänt ett litet tag till 🙂