Miami-Ulwarna: Vi lämnade. Och landade.

Får för mig att jag ändå sov bra. Den där sista natten. Innan avresan. Kvällen före rensade vi kylskåpet på det mesta och det fanns både hamburgare, pizza-slizer och en tonfiskburk över. Ni vet vem som tog den sistnämnda 🙂

Under hela dagen före avresan hann vi med mer än vi anat. Vilket är det bästa av det hela. Både iordningställning av huset, tvätt och nedpackning av kläder men även de där samtalen och kramarna hej då. Varma ord och meddelanden i telefonerna varvades med kärt besök i stan och kaffestunder vid köksbordet. Minnesvärda, kärleksfulla, vänliga och viktiga. Båda barnen har hängt mycket med sina vänner vilket hjälpt dem en hel del. Stämningen har varit på topp, och allt har verkligen flutit på. Lite svettigt blev det under eller mer före monteringen av det nya köksbordet vi skulle få ihop. Hmm, det var några veckor sedan vi köpte det. Var la vi påsen med skruvarna.. Alltså en sån där grej, när den händer, och man inte har koll på vart allt ligger, för allt ligger överallt. Då blir det svettigt för fru U. Och med den underbara sommarvärmen vi blivit så lyckligt lottade att få njuta av de här senaste dagarna…så svettas jag tusan ännu mer. Okej, vi fann påsen. Men det var baske mig bara tur. Så bordet kom upp och fikor har kunnat bjudas på.

Well, sista dagen som sagt. Om jag ska försöka sätta ord på känslan i huset. Så var den fokuserad. Lite tryckt. Men god. Lugn. Vi har några sista puckar att få till. Som att gå upp på vinden med mormors gitarr. Plus de där boxningshandskarna vi inte fick med i flytten. Och nu när jag skriver kommer jag på, att jag kikade till i trappen där vi har chins-stången. Den kom inte med! Nu har vi ingen trappa i nya huset, men den hade fått plats i en dörrpost! Haha, well well, men mina hantlar och skivstång kom med, så jag är safe. Ja, så upp på vinden med några saker och sen körde vi en besiktning av alla rum. Check, check, check. Just det, jag fick uppdrag att byta ut en spotlightlampa i taket medan P finade det sista i köket. Både jag och Majsi hann ta mellis före det och jag kunde njuta av den sista fruktsalladen som blandades med kvargen. För att fira avresan festade jag på med smaksatt kvarg, vaniljsmak… Alltså mmm så gott.. Jag brukar ju köra lite hardcore annars med naturell och så är det ju det man tillsätter i form av frukt eller annat som gör smaken. Men som sagt, den här gången var det lite extra. Redan då hör jag hur lillan pratar med sin pappa. ”Om vi inte kommer med planet, vad gör vi då? Om vi missar alla plan som finns, blir vi kvar då? Om det inte skulle finnas någon båt över heller till Miami, blir vi kvar i Älta då? Pappa, när vi kommer tbax, kommer jag gå i Älta skola då med mina kompisar?”.. Japp, där och då ställer hon dom där frågorna. Och vi svarar. Lyssnar in. Och pratar vidare.

Efter sista rundan till vinden var det så dags att bära upp sju fyllda resväskor och sen var jag svettig igen. Körde en snabbdusch innan det sen är time att faktiskt åka. Puh, vi hann på minuten faktiskt. Wille på plats, lite nedstämd då hans kompis var ledsen när han åkte därifrån. Hans Instagram och KIK pingar hela tiden och jag märker han är lite nere. Maja noterar jag blir tystare och tystare men det är liksom bara att få ut allt, checka att fönstren är stängda och att altandörrens nyckel är på rätt plats som vi kommit överens om med vår bäste granne i huset bredvid, som ska hjälpa oss hålla kontakten med de nya hyresgästerna. Viktigt att vara överens om att allt ligger där det ska ligga 🙂 Väl ute tar vi ett sista kort och medan P börjar rulla väskorna mot taxin som anlänt låser jag dörren.

Då. Hör jag henne. Snyfta.. Och jag ser tårarna trilla längs kinden. Liten skatt. Jag släpper allt i händerna och sätter mig på trappen och hon bara kramar mig som den sötaste lilla ungen. Helt magiskt att oavsett storleken på en liten, så passar de alltid i ens famn. Hon är förkrossad och gråter så hon skakar. Jag känner hur hon borrar ner sitt ansikte och tårarna rinner.. Hjärtat går sönder på mig och jag klappar och kramar henne. Hårt. ”Såja, såja Maja, det blir bra. Jag vill inte åka, mamma.. Lilla hjärtat, vi ska hjälpas åt. Jag hörde att du och pappa pratade förut, sa jag. Ja, sa hon, men jag ville inte säga det då för att inte göra honom ledsen för sitt nya jobb.. ” Och där, börjar mina tårar oxå trilla. ”Men lilla skatt, du ska inte tänka på om mamma eller pappa blir ledsna.. Du får vara ledsen och man får säga att man inte vill åka. Man får säga när man något inte är bra. Mamma och pappa blir inte ledsna, någonsin. Vi hjälper ju dig..”

Stunden på trappan kommer jag alltid komma ihåg. Vi satt där och jag gungade henne i min famn. Det fick ta tid. Och hon bara grät. Killarna kom oxå och tröstade och tillsammans när alla väskorna var nere vid bilen gick vi hand i hand mot bilen. Vi var tagna allihopa när vi kliver in och taxichauffören svänger ut från Älta Valley.

 

Tänk att just det här satt jag och en kära och pratade om tidigare. Att de små kommer ha bra dagar, men även sämre. Och att man får berätta om dem. Att vi vuxna finns där. Och lastar inte för att man känner. Vare sig si eller så. Det är så livet är. Och att vi tillsammans tar en situation i taget. Tillsammans. Lillan har bitit ihop rätt länge känns det som. Och vi är så tacksamma att hon till slut kunde få utrycka det hon känner. Exakt så som vi alla gjort, på vårt vis.

Resan mot flygplatsen gick fint och efter samtal med våra nära och kära hela vägen fram till gaten och boardingen så var vi alla på bana igen. Det första Wille gjorde när vi kom av bilen och jag lastade av väskorna, var att börja busa med sin lillasyster. Själv är man ju på helspänn och hör varje ton, men jag andades ut när jag såg att hon skrattar. Kan inte ha älskat Wille mer än då.. Han är så bra. Han tittar upp på mig och gör tummen upp. Jag vet vad han menar. Japp, han äger. Senare kom han fram till mig och sa, mamma, jag gör det här för Maja så hon slipper vara ledsen. Jag vill inte att hon ska vara det.

Väl framme efter 10 timmars flygning var vi ändå förhållandevis starka. Det var då. Kan väl utan att överdriva säga att det sen tog fyra timmar innan vi var på hotellet. Japp, fyra timmar. Då var man inte kaxig vill jag lova. Passkontrollen, som även innebar en extra vända till en annan vänthall, då vi var förstagångsbesökare i USA med arbetsvisa inklistrat i passet, så skulle en extra backroundcheck göras. Så det tog ytterligare en stund som efterföljdes av kö vid bagagebandet. Och den var, trots att vi var på en helt annan flygplats, densamma som på MIA. Slingrade sig likt en labyrint genom hela hallen. Och sen, med sju resväskor, ta sig till en terminalbuss som sen ska transportera oss till biluthyrningen. Plus att man vid det här laget känner man utav den nästan tropiska värmen. Det är så himla varmt. Men tack vare Ulwungarnas starka humör så körde vi varsin vagn med resväskor.

Den stora utmaningen att sen köra bil, när man är så sliten, det gör vi inte om i första taget. Jösses amalia. Det var ju inte den lilla bilen. Jag skämtar inte om det är sex filer i bredd. Och trafiken är inte lugnt. Hahahaha, Wille sa att ”Mamma, titta här, när jag körde och det var becksvart ute. Mamma kan inte titta nu älskling, hon gör allt för att hålla tungan rätt i mun här och lyssna på GPS:en. ” Sån räddning att den var med!!! Tog dryga halvtimman att nå hotellet, men sen var vi baske mig framme. Boom.

Så under vår första dag i Miami har vi både hunnit med att kika runt här i Cocnut Grove, där vi bor för närvarande innan huset kommit i ordning, plus varit ute vid just huset. Åh, barnens min när de kliver över tröskeln och brister ut i leenden, exakt som vi oxå gjorde när vi fann det för några veckor sedan… Priceless. Så glada! Besiktning är gjord till 99% av vår coordinator Stacy och även mäklare Diana var på plats. Nu är husets nycklar i vår ägo och det känns hur häftigt som helst. Imorgon är det bokat att få våra social security nummer och sen bär det av till ett möbelvaruhus för att plocka ut sängar, bord och stolar, samt skrivbord till båda barnen. Vi börjar med det så får vi se.

 

Ja ni, nu är det gjort. Den där speciella dagen kom. För avresa. Och vi fortsätter göra det vi ska. Fast på ett annat ställe. Både P och jag log tidigare idag åt att processen ändå gått så himla fint. Vi har varit överens och allt har flutit på så bra. We go as we plan, liksom. Det fungerar. För oss. Både han och jag har ju faktiskt rest bort eller lämnat tidigare. Både när jag var barnflicka i Lugano och han gjorde samma grej i USA. Och efter det har vi liksom aldrig bott hemma. Vi jobbade ju båda ute under några år sen, både på varsitt håll men även tillsammans. Så att göra det här nu, är ju nästan som ett destinationsbyte. Fast på så många vis, på alla vis, något helt annat.

Det enda vi kan göra nu, är att lita på vår erfarenhet. Och magkänsla. För det har vi. Om vi sen har marginalerna på vår sida, oftare än sällan, det kan vi bara hoppas på. Och det är med den tron som jag vet – att det kommer blir bra.

Något strulade i natt när jag ville ladda upp bilderna. Fungerade nu när jag själv vaknade. Hoppas ni hinner se dem.Vi hörs snart igen!

Miami-pirr på!