Miami-Ulwarna: Världens längsta dag. Första skoldagen. I Miami.

Trodde väl aldrig det skulle kännas så starkt. Men det gjorde det.

Sitter här hemma nu, skoldag tre. Små är lämnade. Så glada. Och förväntansfulla. Så ja, man kanske kan säga att det rullar på..lite väl förhoppningsfullt, men just nu är det så. Och senaste dagarnas upplevelser, är verkligen något vi inte riktigt erfarit tidigare. .

Well, natten före kunde varken jag eller P sova. Kanske berodde det på åskovädret som dundrade. Plus att det är någon sorts fågel som låter om natten. Med en osedvanligt hes stämma. Låter illa. Och högt. Ja, så med dessa två faktorerna i kombination med fjärilarna i magen, så var det rätt så kört att få en blund. För första gången på många, många veckor var klockan ställd, så jag tassade upp och fixade lite innan det var dags att väcka små. Så klart så sov dom som stockar. En klassiker. 

De sover ihop. Lillan tassar in till storebror. Hon drar med sitt täcke. Storyn hon kör är att det är han som säger hon ska komma in till honom. Men vet det lika många delar är hon som väntar på signalen. Ler lite åt det. Dom tyr sig till varandra. Har alltid gjort. Är så glad för det. Känner ju oron, över att de inom några timmar kommer vara på egen hand, utan varandra. När jag passerar Majas rum efter att ha pussat dom godmorgon, ser jag hennes brandmanna-upplägg på golvet. Skoluniform med piké, byxkjol, strumpor och hårband. Allt ligger så prydlig. Ler igen. Det där är pappas tjej 🙂

   
 

Lorden ska alltid ha ett rostat bröd med skinka, ost och kokt ägg på. Han gjode det alltid själv hemma i Älta, men så här i början så fixar jag det till honom. Lite specifika förhållningsorder gällande ägget. Ska vara mer löst än hårt. Så när han klyver det i äggdelaren har han själva delaren direkt på smörgåsen, så äggulan kan rinna ner. Haha, well, det är faktiskt inte en så dum idé. Så jag gör likadant. Lillan  däremot ska ha havregrynsgröt med lite sylt på. Det finns en miljard olika gröter här borta att välja mellan. Och de flesta gröterna som man då ska koka, är smaksatta. Fick leta för att finna en naturell, men nu har vi det. Så ja, frukosten är en skön stund med Rix FM på i bakgrunden och lite snack om dagen. Första morgonen märker jag ändå de är ovana så klart och det är nog lite nervöst. Maja frågade om hon fick gå ut och sätta sig lite, hon hade liksom lite frossa. Inomhus är AC:n påtaglig, vilken vi sänkt nu, men där och då var det nog mest för henne själv att få sitta lite ensam..

  

Matlådorna preppades med goda rågsmörgåsar med stekt ägg och annat gott på. Sände även med både vattenmelon och hallon till mellis och en drickyoghurt. Plus vatten. Ovant, men tack vare en kär Älta-mama som flyttade till den här sidan Atlanten för några år sedan, som varit ett stort stöd och hjälpt till med massor av tips och råd så fick vi nog till det. Plus att lådorna sen ska läggas i en separat lunchbox-väska. Finns en miljard att välja mellan och trots att vi kom på sluttampen blev det bra val. Majas skolväska var samtidigt proppad med material, så den var rätt tung. Vi fick en lista i förväg på vad hon behövde ha med sig första dagen. Allt från pärmar, foldrar, skrivblock, pennor, kritor, sudd, lim mm. Det som man får i skolan där hemma, är det föräldrarna som bidara med här borta. Som Maja sa, ”Fröken tog alla post-its till henne så nu har jag inga..!” Wille fick med sig sina material-listor efter första dagen och då hade alla lärare en egen inköpslista. Och förhållningsorder om disciplin, ordning och reda och att man absolut inte ska störa sina klasskamrater med något som att exemepelvis låna en penna.. Det ska man nämligen ha koll på själv. Förståligt så klart, men just när man läser det i skrift och att de får bestraffningar om de inte sköter sig i form av varningar och på toppen av det så var det en lärare som oerhört tydligt menade att ingen elev fick under några omständigheter komma bakom hans kateder, förutom om man har blivit framkallad. Haha, satt och blev helt nojig när jag läste och var noga att även berätta för Wille om allt. Gulp. Ja, pennor kommer han inte behöva fråga efter, för DET har vi handlat in. 🙂

   
 

När stunden väl kom för avfärd, så höll jag på att gå åt. Har ju försökt att dölja oron och stressen hela morgonen tack vare saker att göra. Men inombords. När vi tittar på varandra P och jag, så ser jag att han känner exakt detsamma. Hur ska det här gå? Får tbax oron i magen nu när jag skriver det fast det var några dagar sen. Hon är ju min lilla skatt. Och hon kommer verkligen inte förstå ett ord de säger idag. Och hon ska vara där i sju timmar.. Alltså det är så långt. Hon pussar mig och är vid så himla gott mod. Så duktig liten tjej. Vi vet att hon inte har något att jämföra med. Och kan ju inte förbereda sig. Det enda hon kan göra, är att lita på oss. 

  

Dörren stängs. Och jag får svindel. Nu åker dom. Nu gör vi det här. 

Wille är mer cool. Det har han varit hela tiden. Och vi har en stund kvar innan det är dags för oss att åka. Han är redo och taggad. Vi har börjat prata mer och mer känslor tillsammans, vilket är nytt för oss. Och så himla positivit och viktigt. Så när jag under de här veckorna hört mig för hur han tänker och mår, säger han i lördags till mig, ”Mamma, du har frågat mig så himla många gånger om det här. Du känns mer nervös än mig.” Ser nu på honom i sin skoluniform. Så fin. Och så stor känns han. Han kommer fixa det här.

   
 

Väl framme vid skolan är det en hel del med bilar. Men finner en parkering plus att vi gör upp ett ställe på en gång var vi kan hämta honom efter skoldagens slut. Spontant letar jag efter hans hand att hålla när vi går mot skolan, men märker jag inte får den. Frågar efter den. Men han säger nej. Vi skrattar åt det. Men så kikar han upp på mig. Och säger. ”Okej mamma, en liten stund.” Så får jag hans lilla hand i min och den passar ju perfekt. Vi tar några steg. Sen släpper han. Han gjorde det för mig.. 

På Willes skola går det dryga 1000 elever, så ja, det här något annat det. Skratt, snack och återseenden. Det kramas om och alla ser så glada ut. Värmen är redan påtaglig så jag blir förvånad när jag ser några av dem bära både långbyxor och collegetröjor. Det är ju 6:an han börjar. Så hans årskull är yngst på skolan och det som vi oxå peppat honom med, är att alla klasskamrater har sin första skoldag på själva skolan idag med, liksom honom. Så det är ju oxå en hjälp i allt. Hans huvudlärare, Ms Dayana Valido, hälsar alla barn välkomna och även vi skakar hand och hälsar. Jag får inte följa med in i klassrummet, så momentet att säga hej då går så himla snabbt. För snabbt för mammans del. Jag kan inte bara gå. Men innan han går in så hinner Wille säga. ”Mamma, chilla. Jag kan faktiskt engelska.”

  
  
Jag liksom står kvar lite längre bak och ser när andra föräldrar lämnar av sina prinsar och prinsessor. Många kindpussas och kramas hårt. Inte bara Ulwmamman som har det lite tufft. Till slut märker jag det är dags, så jag vinkar och går. Och ringer P på en gång. Herregud, hur har det gått för honom? Har tappat tid och rum. Linjen är dålig men jag får ändå höra, att lillans lämning gick fint. Hon funkar ju tvärtemot mot sin storebror. Hon sätter sig vid ett eget bord. För att hålla koll, på vilka som kommer in. Och hon hade på en gång börjat skriva sitt namn, korrekt, och börjat fråga sin pappa vad hon ska fylla i. P svävar lite på svaret och hon läser honom på en gång. Är du säker att jag ska skriva så? P svarar för att få henne att sätta igång. Men där har vi en liten tjej som inte höftar eller gissar. Hur ska det vara? Kan du fråga min fröken? Haha, det där är jag, min dotter. Så jädra noga att inte göra fel. I Majas klass var det några ledsan små barn. Men hon var ok. Så han lämnar vår dotter. Och slutar därmed att andas.

   
   

För det är så resten av dagen känns. Vi går i ett vacum. Vi svävar. Vi är. I slow-motion. Inget går i rätt takt. Inget låter. Och framför allt. Tiden segar sig fram. P jobbar undan och jag åker ändå iväg till gymet för att få tankarna på annat. Och för en stund, så fungerar det. Men så fort jag släpper fokus, så svävar tankarna till barnen. Och frågorna ställs åter igen. Hur mår dom? Vad gör dom? Hur går det? Tänk om de är ledsna. Då måste dom ju ringa. Tänk om de får panik. Då måste dom ju ringa. Tänk om. Tänk om. Jag möter P’s blick åter hemma. Han är lika långt borta i tankarna han. Dom ser igenom mig. Och rakt in i mig. Vi känner. Exakt samma. Helt oförmögna att hjälpa våra små.. Förstår det kan låta dramatiskt så här i efterhand. Men jag skulle ljuga om jag inte sa det var så. Och det var bara att genomlida. Och hoppas på. Att de klarar det här.
Efter en evighet är det äntligen tid att åka för att hämta dem och vi styr mot Howard Drive Elementary där Majsi håller till. Svetten rinner nerför ryggen på mig. Det är så varmt. Och samtidigt är jag så nervös. Kan dörren öppnas snart? Och så. Barnen kommer ut. Och äntligen får vi se hennes ansikte – och hon är okej!!! Plötlsligt släpper allt. Och jag andas igen. Och får krama om henne. Hon är okej. Hon är verkligen okej!!! 

 

På Willes skola väntar vi in vår lille Lord. Är nervös även nu men känner mig något lugnare för hans del. Och långt där borta, ser jag honom. Alltså jag måste ju gå ut och möta honom. Vinkar och hejar. Är du okej älskling? Han visar upp sin lilla näve och en tumme upp. Haha, där satt den! Wille är oxå okej!!!

Alltså känslan att sitta i bilen, men våra små darlings, är så häftig!!! Den här dagen, har varit så tuff. Och lång. Världens längsta dag någonsin. Och där var den över Vi klarade det!

   

Idag är det dag tre i skolan. Och båda kommer hem varje dag med nya upplevelser. Och nyheter. Och läxor. Speciellt varmt att höra, att de får kompisar. Så från den här punkten, vet vi. Det kommer bli bra. Men det kommer även bli tufft. Absolut. Det är vi så beredda på. Tro mig. Men det tar vi verkligen när det kommer. För just nu. Lever vi på känslan av att klara av det här. Vi tillsammans. Men speciellt. Ulwungarna. 

Massor av hälsningar till er alla från oss!

Miami-pirr verkligen på!