Miami-Ulwarna: Miami-bubblan och världen utanför

Skola, skjutsa, hämta, matlagning, ösregn, sol, värme, jakt på regnjackor, tvätt, disk, åska, blåst, lite mera regn och så ännu mer sol. Ungefär som hemma om man ser det bara som det är.. Men samtidigt så himla annorlunda. 

Veckan har rullat på i ett hejdundrande tempo. Nu när jag skriver det här, är det fredag lunch och jag kom just hem och har en stund över innan det är dags att hämta Ulwungarna från skolan. P har varit borta i Turkiet sen i söndags, så det här är första långresan han varit iväg på sen vi kom hit. Var lite nervös till en början för det här. Men det var det ju ingen anledning att vara. ? Som sagt, tiden har rusat samtidigt som dagarna i stort sett varit desamma, ändå har så mycket hunnits med. En av höjdpunkterna måste vara att Maja blev bjuden till ett födelsedagskalas, eller mer att Isabella i hennes klass, vars storasyster hade poolparty, fick bjuda in några kompisar till sig för sällskapets skull. Och så glad lillan blev!! Även om hon ju inte kan säga ett ord till dem och de inte vet om hon förstår, så var det en så himla fin gest och samtidigt mysig stund att få komma iväg hem till någon annan. Både för henne. Men kanske mest för mig. Att få sitta ihop med andra mammor, som faktiskt oxå varit i min situation, med både tips och råd om allt mellan himmel och jord, var så energsigivande! Att en av mammorna sen har byggt upp en större eventfirma blev ju bara en sån lustig tillfällighet att vi båda sa det måste funnits en mening 🙂 Så ja, vi får se vad och om det leder till något.

   
   

Skolvecka två avslutas om några timmar och jag tror barnen och jag är lika lättade inför några dagars vila. För det här är tufft. Mest för dem såklart, som är i skolan hela dagarna. Och speciellt för lillan. Hon verkligen förstår ingenting än så länge och kan ju då inte heller kommunciera. Beundrar henne så, att hon trots det går med på att åka dit varje dag. Och varje eftermiddag klockan 15:05 väntar jag utanför hennes klassrum och möts både av en kram och en utförlig sammanställning över dagen. Vad som varit bra och vad som varit tufft. Extra varm i hjärtat blir jag när hennes små kompisar lite blygt kommer fram och ger henne en kram hej då. Igår var det Shaakera, Shayenne och Leyla. Fröknarna använder som jag nämnt tidigare tror jag, Google Translate, och det fungerar ju fint till en viss del. Men annars är det ju faktiskt  upp till Maja själv att försöka ta in så mycket som möjligt. Och det gör hon! Varje dag kommer hon hem med läxor, noterade i kalenden om vilka uppgifter som ska vara klara till nästa dag. Dessa har hon själv skrivit av från tavlan och hon har stenkoll på vilka ämnen det gäller. Matte och läsförsåtelse är väl det som är mest i fokus. Jag har ju bara erfaranhet från deras tidigare skola men det här är en något högre nivå än vad hon är van vid. Plus att det är på engelska. Så Maja och jag sitter i 1 1/2 timma varje dag och kör igenom allt. Haha, ler åt det när jag skriver, för det är baske mig inte en dans på rosor. Vi översätter texten och sen så ska matteproblem lösas. Och då är det ju inte jag som ska lösa det, men eftersom hon inte är med på noterna ändå pga nivån så blir det en hel del tragglande och ja, försöker ju leda henne till svaret utan att ge det själv. Märker ibland att hon inte förstår och så pratar vi lite om hur man behöver lära sig att vara ärliga i stunden och verkligen säga till när man inte förstår. Och så nöjd när hon klarat allt! Då packar hon ner pennskrin, pärm och böcker i sin ryggsäck och så har hon fri tid. Klockan är väl då närmare halv sju och så är det lille Lordens tur att kavla upp ärmarna. Själv fyller jag på med ännu en kopp kaffe och laddar om.

   

    
 

För Willes del så är skolan rolig. Han rankar den som en 8:a på sin 10-gradiga skalan, vilket ju är högt! 🙂 Det som den får minus på är att det är lite stressigt mellan lektionerna då det är mycket barn som ska byta lokaler och det är exempelvis trångt i trapporna. ”Många kör med stämplingar och armbågar i sidan”, säger min fotbollskille. Och är det bara det som han inte gillar så kunde det ju faktiskt inte vara bättre. Han har sina kompisar (Pedro, Spencer, Augustin och Enruiqe) och de träffas före skolan i cafeterian och snackar innan det är dags att gå till ”homeroom”. Klockan ringer en första gång för att man ska gå till salen och sen är det en ringing för att dörrarna stängs. När väl alla sitter ner så ljuder en trumpetfanfar i högtalarna och rektorn ber alla ställa sig upp. Sen är det handen på hjärtat och så svär dom Trohetseden. Wille har inte lärt sig den än, men är med på vartanna ord kanske. Nu har jag frunnit texten, så ska vi nog få in den med. För Majas del så sjunger de nationalsången varje morgon i klassrummet. Även dom ståendes med handen på hjärtat och hon har försökt sjunga den lite försiktigt för oss. Jorå, så när väl det är gjort startar skoldagen här borta. Wille byter klassrum varje lektion och har olika lärare för alla ämnen som var och en har sina regler och hur allt ska fungera. Gymnastik har de faktiskt varje dag och till det har man oxå specialframtagna kläder som är likadana för alla. 

  
   

Åter till läxorna. Så ja, efter Majsis stund, som mer är som en uppvärmning, får vi verkligen något att bita i när Wille rullar ut vad han ska bli klar med till nästa dag. Japp, det är vetenskap / science med textbearbetning och det är historia där man även där ska tolka en text och få ner på papper vad som frågas efter. Engekslan kallar de Language Arts och de lektionerna har han två av varje dag. En som är på samma nivå som alla andra och en med lättare innehåll. Det är en mindre grupp barn från hela skolan och där vet jag en finsk tjej går. Frågade om han testat hennes svenska, men då får jag snabbt till svar att hon går ju i sjuan!!! Okej, underförstått så kan han alltså inte prata med henne bara därför. Uppgifterna sen då. Hahaha, nu skrattar jag igen. Alltså det är liksom ord som så klart han inte har en aning om vad de betyder och inte jag heller, så där sitter vi och kör med google translate för att få till det. När det kommer til matten tycker Wille det är rätt tufft och jag förstår ju honom så klart. Han frågar, ”Mamma, vad betyder det när de säger point?” Det är där vi börjar liksom. Och sen ska det gångras. 14,0892 x 5,324= Alltså ni vet ju hur lång den uppställningen blir. Och vet man då inte ens vad komma är, japp, då sitter vi en rejäl stund med det oxå. Att Wille har snabbt att lära sig, är ju så tacksamt, men sen är han samtidigt ibland lite för snabb. Så det lossnar rätt snart. Men ja, bara från att sitta och känna sig säker ena dagen till att nästa dag när jag svarar i mobilen under hans skoltid, höra en så ledsen liten kille på andra sidan. Är ju inte beredd alls själv och han är helt förstörd och man kan fromligen höra hur krokodiltårarna forsar. ”Jag vill åka hem mamma!!!! Jag vill till Älta!!! Jag vill inte vara här längre, det är så svårt, jag klarar inte det här!!!” Det visar sig att de fått ett oförberett prov på matten med just decimatal och gånger, vilket inte alls gick bra.. I efterhand berättar han att han bett om hjälp och när hans lärare sett hans svar sa hon att han nog behöver öva på det här hemma då han bara hade ett rätt. Wille förstår ju allt de säger, men i situationen när man inte kan förklara sig helt och hållet, blir det mer att han får paniken då hon inte där och då har tid att förklara talen för honom och han inser att han inte når fram.. Han berättar att han höll på att börja gråta hela tiden när hon pratade med honom, men att han höll sig. Så hade hon frågat om han mådde dåligt. ”Hon kanske trodde jag hade ont i magen, så jag sa ja” Förstår ju att hon garanterat läste hans kroppsspråk klockrent och såg att han höll på att bryta ihop och sa något i stil med,” Do you feel bad?” och ”Do you want to call your mom?”. Så det där var den första reaktionen jag fått från Wille sen vi flyttade hit. Det kommer garanterat inte vara den sista. Men vi kom igenom det jobbiga under samtalet och jag kunde lugna honom tills han tog sig till sista lektionen. När vi möttes sen är han ju så skön. ”Det var lite stressigt förut mamma, men vi kan gå igenom talen när vi kommer hem.”, säger han och ler. Och när vi sitter där och då och går igenom allt, så erkänner han att det inte är så svårt, men att nu är han inte stressad.. Och då pustar ju jag oxå ut. En liten avstickare från huvudspåret, men vi hittar tbax. Och att just få ta de där omvägarna, gör att vi lär känna både varandra men även hur vi tillsammans fungerar för att lösa problemen och vet hur vi ska hjälpas åt. Som ett team. Och hittills hittar vi alltid tillbaka och kan slutföra alla uppgifter utan att misslyckas. Hittills. 

Så när klockarn är åtta på kvällen, då har ni tre Ulwar som pustar ut. På riktigt! Och då.. är det dags för mamman att fixa kvällsmaten. Well, ni som känner mig vet att det där är inte min grej. Någonstans. Under alla år så är det P som varit klippan i köket och fixat med det. Det har liksom alltid varit så. Och med det sagt, så förstår ni ju säkert att det är dags för en förändring. Eller mer en lösning. Hahaha, ni skulle bara se grejerna jag försökt med. Ibland tummen upp. Ibland tummen ner. På det ska de där lunchlådorna oxå göras, och wow vilken icke-fantasi jag har!  Tack vare några sköna darling-samtal med tips och råd, en kokbok för barn och Tasteline, så har jag ändå lyckats. MEN, jag vet, att till nästa långresa så har P och jag löst den här lilla delikata utmaningen. 🙂 Att barnen och jag tittat i kors när jag äntligen fått till middagen är ingen underdrift och vi kan sätta oss med varsin tallrik och försvinna in i svenska Idol för en stund, så är vi sen redo att däcka. Klockan hinner bli så sent som nio när båda gossar ner sig i sina sängar, är väl inte det bästa då de väcks 06.15, men allt går. Och varje morgon väcker jag dem med pussar och kramar för en ny dag. Och de är på igen. Till hundra procent.  

   
   

Att det kommer vara så här tufft ett tag tilll, är jag inte orolig för. Det kommer det. Men någonstans längs vägen kommer det även bli lättare. Båda barnen har fått göra engelskaprov för att se vilken nivå de är på. Så supporten från skolan i form av resurser är inte långt ifrån för deras del och språket kommer att lossna. Att jag ska fortsätta göra läxor med dem, det är oxå jag helt med på. Det är min grej och det fungerar så himla bra. Jag känner mig stark och taggad. Motiverad och glad. Varje morgon när jag vinkat av dem så styr jag kosan mot gymet där jag får min egna stund. Sen går resten av dagen åt att preppa, handla och åka ärenden, innan det återigen är dags att hämta små. Och det fungerar. Min stund på gymet ger mig kicken och energin jag behöver för dagen som ligger framför mig och i den stunden kan jag och får jag fokusera på vad bara jag vill och på mitt mål. Att utmana mig själv, bevisa för mig själv att jag klarar av det här i den stunden och att samtidigt att få både mig själv men även kroppen att må så bra som möjligt med just träning och bra kost. Snart är det dags att finna någon här borta som kan ge mig ett nytt träningsupplägg och hjälpa mig vidare. Men det tar vi när det är dags. Och att just känna lyckan i att klara av den utmaningen där, gör att alla andra prov vi stöter på, något lättare att finna lösningen på. Och det behver vi.

   
 

Trots att agendan varit full. Har det känts så tomt utan honom hemma.  Men samtalen har varit många. Både om våran egna lilla bubbla. Men även om vad som händer utanför den just nu. Att ta hand om det vi har men även om andra, är viktigt för alla precis i den här tiden. Att samtidigt prata om det som händer, så nära oss men samtidigt så långt bort, är än viktigare. Att prata och förklara om barnen som måste fly – och finna ut hur just vi kan hjälpa dem. Just vi, här, nu. Och något av det viktigaste. Att lära och forma våra små – till att vilja hjälpa. Så längtan är stark. Att få bli fulltaliga. Och sen lägger vi planen. På vad vi kan göra. För så sant som det var sagt; Ingen kan göra allt. Men alla kan göra något.

   
   

Massor av hälsningar och varma tankar från oss – ta hand om varandra – ta hand om andra <3
Miami-pirr och solljus till er alla!