Igår kväll sa jag till P. Vet du, jag är helt tom i huvudet. Helt färdig. Har ingen aning om vad jag ska skriva om. Vet inte om jag orkar. Finner inte kraften. Eller om jag har tid. Dagarna har liksom bara gått i ett. Den här veckan med.
Tid för familjen – blir på helgen. Som börjar idag. Fredag. Och precis nu. Så finner jag en stund. Att skriva. Vad jag känner. Och vad som händer. Så ja, det första där uppe beskriver väl veckan i stora drag. Hur den har varit för oss. Helt igenom matad. Och jag överdriver inte om det återigen varit så att vi suttit hela kvällarna vid köksbordet med läxor. Liksom utan andrum. Vilket har lett till en längtan efter just det. Andrum. Det är hög tid för en förändring.
Grunden till mina tankar är att vi nu märkt de senaste dagarna att det varit tufft för de små. Som det varit fram till nu. Har vi gjort uppgifterna med målet. Att de små ska göra dem. Punkt slut. Av någon anledning så kändes det naturligt och rätt. Men det har lett till att både Wille och Maja känner att de behöver klara allt som deras klasskarmater gör. De strävar efter det. Och när de märker att de inte lyckas..(vilket inte är så konstigt med tanke på språkbarriären), så brister det för dem. Och förstår ju inte varför dom inte klarar det. De blir besvikna. På sig själva. Och det vet var och en utav oss hur det känns. Det gör ont att misslyckas gång på gång. Och att se sina små ha ont på det sättet. Skär.
P och jag har vridit och vänt på det en hel del. Pratat med varandra. Och fått till darlingssamtal hemifrån. Vi är ju fixare. Vi löser det. Och samtidigt. Frågorna hopar sig. Är det meningen att det ska vara så här? Blir det lättare? När blir det lättare? När de lärt sig språket? Hur mår dom? Hur känner dom? Har de roligt? Har vi roligt?
Och som svar på det sista. Så är det väl just det. Att det nu efter en månad, har vardagen blivit mer utav ett maskineri än en soft lunk med skolarbete, famljemiddagar och sköna kvällar. I sol och värme. Just jakten på tiden för att hinna med allt innan läggdags var inte så vi såg det framför oss. Eller kunde ana.
Sanningen är inte alltid lätt att inse. Men viktig. Och det som nu hänt är att båda våra små har trampat rakt ut för stupet. Och de faller så hårt. Men hittills har vi fångat upp dom. Och kunnat leda in på rätt spår igen. Utan att än så länge tappa fart. Eller tro. Men. Det kommer krävas mer än bara tröst för att få dem upp på benen igen. Och det är där vi är. Precis nu. De små är öppna med oss och vi kan prata om det. Förklara. Och stärka. Det är ingen som ställer kraven på dem att de behöver klara alla ämnen. Det är en omöjlighet. Vi kommer från ett annat land. Vi talar inte språket ännu. Vi har inte samma utgågsläge och därför inte samma krav på att leverera resultat. Ingen säger att vi behöver klara allt på en gång. Vi behöver bara fokusera på att lära oss förstå. Och prata. Inte om det blir rätt eller fel på papperet. Det är helt ok att be om hjälp. Eller säga att man inte förstår. Eller inte säga något alls. Det är okej. Vi är okej.
Vi löser ju det här. Så klart. Steg för steg. Exempelvis ska vi be skolan om att justera läxorna för båda barnen. Vi drar ner tiden vi vill och kan lägga ner. Och ja, när pappan kommer hem från jobbet. Så kanske vi äter något gott. Eller åker iväg till en restaruang. Eller varför inte hoppa i poolen hela familjen? Och har vi inte hunnit klart med läxorna. Så kanske det inte gör så mycket. Just den gången.. Mamman som sitter med läxorna har en egen uppgift. Att bromsa farten. Sänka ribban. Tagga ner. Och det är inte lätt. Ja, ni som känner mig vet, att det finns bara ett sätt – och det är att leverera. Men, i det här fallet är förutsättningarna andra. Och fokus riktas om. Jag och Ulwungarna är lika. Annars bara kör vi. Till stupet. Och det är det vi vill undvika 🙂
Som sagt, det är fredag. Nu när jag skriver det här sitter Maja och jag i bilen. Hon i baksätet och skissar på en teckning. Hon har just fått lite mellis och rutorna är nere. Det är 30 grader varmt fortfarande och klockan är snart 15.50. Då kommer Wille nämligen. Och då är det dags att åka till Party-Land. Där ska vi handla in lite ballonger och serpentiner. För imorgon bitti ska vi fira pappans födelsedag några dagar tidigare. Sen på eftermiddagen hämtar vi mormor på flygplatsen som kommer på semester. Ett lyckligt återseende. Och tryggt. För det är exakt vad de små behöver nu. Någon de känner igen. Och kan slappna av med. Totalt.
Känner mycket i det vi upplever. Oro. Rädsla. Enorm kärlek. Tilllit. Men självklart. Hopp. Och en så stark tro på att vi kommer igenom det här. Självklart. Men just nu är det lite tufft för Ulwarna. Och det vi de senaste dagarna inte tagit oss tid för. Att ta vara på guldkornen i vardagen. Fira lyckan. Det börjar vi med det första vi gör imorgon. Och när veckan väl sätter igång igen. Har vi laddade batterier. Och kommer ha siktet inställt. Mot att följa den nya stigen. Och sänka farten. I solen.
God helg nu så hörs vi snart igen!
Miami-pirr på!
PS. Bjuder på några bonusbilder från förra helgen som var så skön, en stranddag på Hollywood beach och uflykten till Miami Zoo DS.
?
Kloka ord från en klok person ?, kan inte bli annat än bra i slutändan ?!
Hej på er,
Håll i och bit ihop och sänk kraven. Livet ska vara bra och inte en kamp. Men om ni tar kampen nu så blir det kanske en kortare kamp…. Ni känner vad som är rätt för er. Kul att få läsa er blogg, det känns väldigt avlägset. Även om ni tycker att vardagen är kämpig och vardaglig så är den det hemma i Stockholm också. Fast på ett vant sätt. Kom ihåg att minnas att ni vågat ta steget mot ett äventyr och att ni alla fyra kommer få ut så väldigt mycket av det på många olika sätt. W är fortfarande väldigt saknad, det är ingen som lätt ersätts:). Kram på er.
Låter som ni har haft er första svacka, då brukar det alltid bli bättre efteråt. Ni är duktiga alla tycker jag, vad ni lär er om varandra. Kram till er alla och njut av helgen och nära och kära <3
Hello, låter som ni gör helt rätt, bromsa i tid innan det går för långt. Viktigast är ju att alla mår bra och får tid för att njuta av livet också!
Vi saknar er borta i Älta Valley och Pelle saknar Wille! Kramar från oss/ Nilsbo
Klokt att prata med skolan – inte värt att kämpa så mycket varje dag. Bromsa och växla ner
Majsis text om Flisan var ju helt underbar ???
Vera älskar face time stunderna m henne – saknaden är stor
Oliver laddar för att ringa Wille – han saknar honom så…
Varma styrkekramar ???
Hej på Er
Har läst dina fina familje berättelser från landet långt långt borta.
Dina redogörelser är som gamla resebrev som man skrev förr till familjemedlemmar där hemma.
Jag följer dina resebrev med stort intresse och hoppas att er svacka enligt din senaste brev snart är borta.
Det är lite tomt nu när ni är borta hoppas att ni har fått tag i en ”Pedro” som kan fixa på huset nu när jag inte kan.
En fråga till Peter….såg köttbilden har han köpt en kolgrill…..dags att visa Floridabona lite Svenskt kol ryk…..
Herr T
Hejsan! Känner inte alls dig /er halkade in här genom en gemensam vän och kan inte låta bli att skriva en rad 😉 Det blir bättre jag lovar. Jag och familjen flyttade till Phuket för drygt 5 år sedan och började då på en liten skola , för tre år sedan bytte de till en stor internationell skola (Cambridge) och första 6-7 månaderna där var verkligen superjobbiga , språk, lärosätt och allt annat. Då var dottern 12 och sonen 8. Nu älskar det skolan och livet här och vill absolut inte tillbaka till Sverige mer än på semester. Så håll ut allt kommer att falla på plats och ni gör helt rätt! Jobbigt nu men tänk så mycket erfarenhet och utveckling ni ger barnen inför resten av livet! Mina har nu engelska som sitt naturliga språk, sen svenska men läser även Mandarin och Thai. När det riktigt föll på plats för oss var när det kom tillbaka på skolan år två efter en sommar i Sverige. Man känner alla och vet hur allt funkar och man har fått smälta det lite! Lite pepp bara ;)Lina