Hörde lastbilen bromsa in utanför huset. Jag hade just lämnat barnen på skolan och P satt i sitt första telefonmöte för dagen. Eftersom det regnade nästan hela natten ligger gradantalet runt +25*. Men solen värmer på fort. Och det lär nog komma upp i vanliga dryga +35*. Japp, det blir varmt om dagarna. Och precis utanför parkerar långtradaren med vår container med det sista vi packade ner hemifrån. Där jag vet hösten börjar knacka på. Sista pusselbiten.
Senaste veckorna har varit hektiska. På sitt sätt. Och det fast jag inte jobbar. Vilket jag tänkt på en del den här veckan. För det är ju så. Att trots att dagarna och veckorna har funnit sina rutiner här borta så kan jag kalendern. Så gott som utan och innan. Seminariepeaken har just startat och jag vet i stort sett vad mina goa föredetta kollegor gör varje minut under eventet. Så idag var det extra speciellt att veta de körde ett precis då. Samtidigt som jag står i hallen och prickar av alla de kartonger som gått med båt över havet. Så står teamet taggade och redo att ta emot gästerna på sitt håll. Ja, jag känner. Är med i tanken. Saknar. Och blir så himla glad av att få deras hälsningar.. Men vad gäller just jobb. Så känner jag ingen stress. Alls. Vilket är så skönt. För jag vet, att när vi är på bana med allt så blir det även min tur att börja pyssla med något. Samtidigt fick jag en sån söt hälsning häromdagen. Av just saknad. Och frågan, saknar inte jag? Men åh, om jag bara kunde beskriva hur det känns. Men det är just att jag saknar dom där härliga ögonblicken. Av möten med nära och fina. Man inte planerar. Som bara sker. På en farstubro. Vid ett skrivbord. På bussen in till stan. Och nu när jag sitter och skriver så känner jag. Att jag ju oxå saknar dom där mötena, som är planerade. Som man längtar till. Har ett kryss i almanackan. Och man bara sitter och skrattar en hel kväll. Pratar. Minns. Önskar låtar. Och skrattar lite till. Så att få de där stunderna på telefon eller meddelandena som pingar till, så fylls hjärtat av värme och kärlek varje gång. Och jag tar steget mycket starkare vidare på vägen. Så svaret på frågan är, ja, jag saknar. Men jag håller alla darlings nära – med mig i hjärtat – hela tiden <3
Sen jag skrev sist har vi gjort en del förändringar då Ulwungarna hade det rätt tufft ett tag med läxor och press. Framför allt drog vi ner tempot hemmavid och speciellt då eftermiddagarna med läxorna. Tack söta ni för alla meddelanden, tips, kramar, råd, tankar om just det vad gäller stressen hos våra små. Och framför allt tack för medkänslan och förståelsen. Så ja, att bromsa upp var det bästa vi kunde ha gjort. Och som en Älta-mama skrev till mig av egen erfarenhet med just flytt utomlands, var just att finna balansen. Att få barnen att behålla och samtidigt nära sin motivation, vilken de så lätt kan tappa om ribban sätts för högt. Med det sagt, den där ribban sänktes, och genast kunde vi andas – hela familjen. Alltså vilken skillnad! Det var som att jag kunde se klart igen. Från att ha stirrat stint rakt fram, fokuserad på mål och just resultat, är synen vidgad och jag ser nu möjligheterna vi har, och all den tiden som faktiskt finns runt om oss.
Lärarana som jag mailade har återkommit med värmande och peppande ord, vilka vi läst ihop med vår lille Lord som verkligen var spänd som en fiolsträng. Men nu så där skönt avslappnad som bara han kan vara, FIFA 16 har ju kommit och allt, haha. Har även haft möjlighet att träffa alla lärare på skolan, som hade en så skön inställning till Wille att jag höll på att svimma.. ”Ah, the little swedish guy!!” De är så medvetna om hans situation och helt på bana med att inga resultatbaserade förväntningar sätts på honom den närmaste tiden. Och alla sa, maila oss igen om det är något. Varenda en. Mamman här svävade på små rosa moln när hon lämnade skolan efter deras Öppna hus häromkvällen. Och när stressen väl smyger sig på, så har vi pratat ihop oss lite om vad man kan tänka på som gör det lite lättare. Som det faktumet att han inte är ensam i sin situation att komma från ett annat land och inte förstå språket lika bra. Hans argument tillbax blir att de andra faktiskt kan mer amerikanska än honom. Men när vi började räkna på hur många dagar vi varit här. Som idag landar på siffran 48, så ler till och med han en aning. Vi har inte ens varit här i två månader. Så det ÄR okej att inte kunna lika mycket som de som varit här i några år.. Och lika mycket som orden är riktade till honom. Säger jag de till mig själv med. Vi har varit här i 48 dagar..
Vår lilla Duchess har väl inte haft samma känsla av press. Däremot jag som suttit med henne kvällarna igenom. Men nu har vi kommit in på en ny rutin. Tidigare har vi åkt direkt till Willes skola och väntat in honom mellan kl 15-16 efter hennes slut på skoldagen. Men nu åker jag hem med henne, så kan hon softa lite hemma. Byta om, kika på Ipaden, ta lite mellis och så. Medans jag sen hämtar hem Wille är hon hemma själv. Två gånger i veckan är det fotbollsträning direkt efter skolan, och just det, Wille blev uttagen till skolans fotbollslag, Palmetto Middle Boys Junior Varsity Soccer Team, som är utvecklingslaget för huvudlaget! Så glad blev han.. och vi med!! Skollaget liksom! Japp, så när jag då hämtat hem honom runt kl 17, helt sjösvett efter träningen, så kan Maja och jag sätta oss direkt med läxan. Som numera är på en timma. Även Majas fröknar har minskat ner till hälften och där om någonstans känner jag att vi främst ska lära oss att få in amerikanskan som språk först och främst. Så jag läser först, och hon ljudar efter så gott hon kan. Och så matten så klart. Så ja, förra veckan var vi klara redan kl 19 med båda två och de dagar Wille inte har träning blir ju det redan kl 18. Så möjligheten fanns att både ta ett dopp i poolen med mormor som var på besök och sen äta mat utan att det blev varken sent eller stressigt. Gissa om det gör en lycklig i själen att höra när de busar med varandra där ute medans jag fixar kvällskäket.
Japp, ni läste rätt, vi har även hunnit med att få finbesök hela förra veckan. Mormor som först passade på att besöka sina sysslingar i Cleveland, landade förra lördagen full av enerig och har både varit med på bus i poolen där det har hoppats bomben och varit dykarskola, till att spela all världens möjliga kortspel, pyssla eller bara berätta någon av sina många historier. Men även besökt både South Beach Miami och Everglades Holliday Park hos Gator Boys från Animal Planet och deras alligatorer. Ja, att dagarna gått undan är väl bara förnamnet och i detta nu är P återigen på resa till London och väntas hem imorgon fredag. Och jajjemän, de här senaste veckornas resande har vi haft mat förberett med Ulwungarnas favoriter, så även där har vi fått in en bra rutin.
Mina stunder på gymet har varit min ventil och tid för återhämtning men även påfyllning av energi och kraft. Efter fyra veckor med träning fem dagar i veckan är jag på bana och känner att kroppen svarar. Kan öka utmaningen och att klara av det, vilket gör att jag blir än starkare mentalt. Och just den mentala boosten är stärkande att ha med sig under vardagen, ibland mildrar den slängen av hemlängtan eller när det inte går som man tänkt, ni vet, man blir utmanad bara, så vet jag, att jag klarar av det och orkar. Men är nu redo att utvecklas och har liksom er energi. Vill mer. Har faktiskt mailat en fitness-tjej som bor här i Miami med en förfrågan till hennes pt-online tjänst men ännu inte fått svar. Hoppas på det bästa, annars kikar jag efter någon annan. Vill så gärna utvecklas och fortsätta min träning som jag tycker så mycket om. Fick oturligt nog en liten sträckning i ryggslutet i början på veckan, så nu har jag fått ta det lugnt och inväntar det onda att läka undan. Tar en stund på trappmaskinen för att få röra lite på mig vilket gör gott. Har oxå sänt iväg en medlemsförfrågan till SWEA och hoppas på att få lite kontakter där med och nätverka med andra, så ja, som ni märker. Jag är redo och vi får se vad som händer på min front med. Håll tummarna – för jag är på G nu 🙂
Så med det sagt, känns det rätt så skönt just nu. Fast jorå, jag är med på att vi ju inte ska ropa hej än. Men från att ha haft flertalet ledsna mobilsamtal från våra små under skoldagarna, har det minskats ner till att talas vid efter skolan om hur det varit och gå igenom dagen om det var några funderingar, till att max vara en liten tanke av oro innan läggdags. Som även den kunnat lugnas med lite lugnande snack och ja, att bara vara där och lyssna. Så ja, det har blivit mycket bättre.. Mycket.
Lättad att känna helt andra vindar som blåser än sist. Kartonger ska packas upp och huset ska boas in. För nu har vi verkligen allt vi äger på plats. Det är inte mycket. Men det är vårt. Och vi har lyckats ta oss än ett steg fram. Så skeppet som kom lastat var inte bara fyllt med våra ägodelar. Utan även med det där underbara Miami-pirret som ett tag varit på håll. Nu är vi påfyllda med sprudlande och nyfiken förväntan igen. Vi har en plan. Vi siktar mot målet. Och oavsett hur vi tar oss fram. Så gör vi hela tiden vårt bästa. Tillsammans.
Massor av varma hälsningar om en skön helg tills vi hörs igen!
Miami-pirr på!
Äntligen kom den där uppdateringen, som jag har längtat 🙂 Vilken lycka det måste vara att få alla sina saker, allt blir som nytt på något sätt och vilka modiga barn, jag hade aldrig vågat hålla i den där alligatorn, hu!!! och lilla jag fick vara med där på ett hörn, fantastiskt, bilden togs enbart för dig bästa Theresa och jag längtar också, efter dig, så det gör ont. Massor med fredagskramar till dig och familjen.