Miami-Ulwarna: Två månader och blicken höjd

Ja, det är sant. Två månader nästan exakt sen vi landade i Miami. Och nu är det oktober. Kan inte låta bli att le. Åt att det känns som mycket längre. Än vad det är. 64 dagar.

Nu när ni får det här är det måndag och jag vet, hösten är här. Och jag är med er. Varje morgon. Det brukar vara runt kvart över sex vår tid, mitt vid lunch för er, som jag tassar in i köket. Solen går upp lite efter sju, så det är fortfarande mörkt då och jag tänder värmeljusen. Försökte handla ljus i en vanlig affär, men se, de bästa fanns såklart på IKEA. Av förståeliga skäl är kanske just värmeljusen inte det de utvecklat mest här borta 🙂 Frukost ska ordnas som vanligt, rostat bröd till Lille Lorden med löskokt ägg och så havregrynsgröten till Duchess med sylt till. Och så packningen av dagens lunchlådor. Det blir nog något enkelt åt grillkorv- och makaronerhållet som de får med sig. Även lite mini-morötter, hallon, russin, vattenflaskor och så bestick så klart. Men först så rattar jag in Morgon i P4 Stockholm på iPaden. Så ja, jag är med er. Hör om kövarningarna, att fler bör bära reflex och att lokaltrafiken rullar på som vanligt, men ta det lugnt för nu är det frost på vägarna. Lagom till första nyheterna en  halvtimma senare väcker jag Ulwungarna och så börjar dagen.

 
  
  
  
  
  

Sen vi hördes sist har vi haft en bra rull känns det som. P har rest en hel del mer åt Europa-hållet än vanligt så varit borta längre sträckor, men nu framöver är det mer som det ska. Någon kortare resa i veckan men sen hem igen. Ulwungarna utvecklas och jag märker på dem att de är mer avslappnade och att det slinker ut lite ord på amerikanska då och då. Kan le åt att lille Lorden slänger sig med ”I don’t know” och ”What?” här och där. Och Majsi.. Ja, hon har ju inte börjat prata än. Alls. Men jag vet nu att hon får läsa högt i klassen som dom andra. Och att hon förstår enormt mycket mer än vi visste. Häromdagen ropade en av hennes lärarinnor, Ms Slakman, på mig vid hämtning och berättade om ett test av läsförståelsen de haft. Först förklarade hon det som att alla i klassen fått läsa en text innantill för att sen svara på skriftliga frågor. Men det behövde inte Maja göra då henne lärare ju förstår att det blir för mycket att klara av. Däremot fick en klasskompis, Sheila, läsa högt för Maja och sen lästes samma frågor upp som de andra fick. Och jösses. Hon fick 80% rätt!! Alltså när Ms Slakman berättade allt det där för mig blev jag ju gråtfärdig och jag fick mig en kram från henne.. Så enormt lättande och helt underbart att få höra!!! Det var inte alla som kom upp så högt i klassen, så resultatet var riktigt bra. Och ja, ni kan väl tänka er vilken seger det där kändes som. WOW!! Så ja, sakta men säkert märks det så himla väl att hon samlar på sig ord för ord, till att förhoppningsvis snart börja prata lite runt omkring sig. Hon skulle må så bra av att få just den sociala biten då vi vet hon längtar enormt mycket hem efter sina kompisar. Vi finner små söta meddelanden hon skriver på in whiteboard i sitt rum med sina kompisars namn på med hjärtan målade runt om och små texter om dem som hon skriver på lappar. Längtan är stark och hon är tydlig med att visa den på sitt egna vis. Fortfarande är samtalen hem viktiga och de hörs så gott det går och tiden passar. En rolig historia och ett stort steg hon tog, berättade hon för oss en kväll. Det var att hon suttit och varit så himla toanödig under en lektion. I vanliga fall brukar det vara så att någon i klassen ber om att få gå på toa, och då säger läraren, ”Maja can follow”. Så flickan har fått gå på toa liksom!! Ler lite åt det, omtänksamt liksom, och Maja har snällt hängt med flera gånger om dagen. 🙂 Men just då var det ingen som räckte upp handen och Maja väntade in i det sista. Till slut hade hon själv tagit mod till sig, räckt upp handen, fått ordet och sagt, ”Bathroom please.” Och hela klassen hade spontant applåderat och hurrat!!! Dom blev SÅ glada att hon sa något på engelska! Heja Maja!!!

  

För Wille går det fint numera och vi sitter nog den där timman med honom med varje eftermiddag och då hinner vi med allt. Det är väl mest matten vi har kämpat med för hans del. Men även för min. Alltså vi snackar delat med och roten ur och ”save/flip/multiply” och hur det nu räknas ut. Både att jag själv behöver leta himla långt bak i minnet samtidigt som de räknar på ett helt annat vis här och nu än vad man själv gjorde för, ja, är det 30 år sen på Kils Centralskola om jag nu är såpass gammal som jag nu är? 🙂 Det till trots så har det gått bra och Willes mattelärare, Mrs Da Silva har gett Wille beröm och även skickat hälsningar till mig via honom, att hon vet vi har kämpat. Och det goda som följer med det är att Wille höjt sin kunskapsnivå några hack, vilket gör att han närmar sig övre medel i klassen. Det gör mig så himla stolt och peppar ju såklart att fixa det här, även om det är svårt.

 

 
  
  

Lärarinnan i språk, Mrs Buria, language arts, bad alla på föräldramötet att införskaffa lexikon till sina barn. Speciellt de spansk-talande och så Wille såklart. Så när Wille kom dit med sitt svensk-engelska lexikon, har nog varje lärare lånat den exotiska boken och bläddrat lite själva i den. Märker på Wille han är stolt över det och att han känner det inte bara är nackdelar att komma från ett annat land. När jag frågar honom om hans tidigare stress i magen och att han känt sig ledsen tidigare under skoldagarna, är han så himla söt… ”Det var nog maten mamma som jag åt den dagen. Det var kall pastasallad, så det blev inte så bra ju..” Kan inte mer än le åt min lille son. Han som mådde riktigt dåligt en period. Nu inte ens ett minne blott. Och ja, det gör hjärtat mitt varmt. Det här går fint just nu.

Och ja, med det sagt, så känner jag inombords. Ett lugn. Jag känner att vi är trygga. Jag känner mig stark. Och jag känner att jag vill lyfta blicken. Är nyfiken liksom vad som väntar runt hörnet. Vad finns utanför det här området jag rört mig i hittills. Hem, skola, gym och ärenden. Fjärilarna i magen börjar fladdra lika fort som jag tänker det. Vad? Är jag redo? Är det dags? Redan? Blir det jobb? Eller ska jag läsa? Vad ska jag sikta på i sådana fall? Hur? Eller är det bara mitt vanliga driv som lite för tidigt börjar putta mig framåt? Blir lite nervös. Och orolig. Verkligen. Vad händer om jag tar steget? Men pirret tar över. På en gång. Nyfikenheten. Kisar nästan spontant när jag skriver det här. Jag fokuserar. Jo. Jag är redo. Att höja blicken.

 

 

 

Sist vi hördes väntade jag svar från SWEA och trots att jag förra veckan skrev en vänlig påminnelse om de hunnit kika på min anmälan, så har jag inte fått svar. Så imorgon så ringer jag dom. Tror att det via dem kan öppna en del dörrar för mig. Om inte, bara trevligt att få prata med någon 🙂 Som en Älta-darling skrev och frågade, har du fått någon snick-snack-kompis än där borta? Och svaret på den frågan är ju nej. Det ska ju liksom säga klick. Och det gör det ju liksom inte av sig självt. Det vet jag. Så ja, nu, när jag då känner att jag kan höja blicken och visa framfötterna på fru U, så börjar jag där. Jag ringer.

Träningen har gått så himla bra senaste veckorna och jag kommer mig iväg till gymet varje morgon efter jag lämnat barnen till skolan. Nu har jag faktiskt bytt några ord med en svensk tjej jag ju blev introducerad till för ett tag sedan, och på det där försiktiga sättet som man ändå har som svensk, har vi nu pratat lite. Dock har mitt gym blivit helt överbefolkat då två andra gym i kedjan renoveras, vilket gör det något trångt. Så kanske är det dags att även här kika lite runt hörnet och upptäcka andra anläggningar. Jag har bil och jag har tid. Så det är nog oxå något som jag är nyfiken på. Skulle vara enormt roligt att hitta en träningskompis att peppa och köra med. Som tur var fann jag ett träningsupplägg från min förra darling-PT Olga, som jag inte hann gå igenom innan jag slutade före sommaren. Så tack vare det har jag några veckor på mig att finna en ny PT, då den jag mailat till inte heller hört av sig. Så jag tog det som ett tecken att verkligen ta tillfället att finna någon på plats som kan hjälpa mig live, när jag ändå har förmånen att vara på gymet så pass ofta som jag är, plus att jag tycker det är så roligt. Återkommer till samma sak. Jag är redo. Fokuserar. Laddar. Blicken är höjd.

Vi har just kommit hem från en riktigt rolig söndagsutflykt på Miami Seaquarium med delfiner, sjölejon, sälar och späckhuggare, vilket var ett så lyckat familjeäventyr! Hela högen av Ulwar ligger nu däckad på varsitt hörn och de får göra så (haha, det låter som om det är jag som bestämmer, men det är sant), för sen är det dags för läxor, både för Wille och Maja. Och sen börjar veckan igen.

  
  
  
  
  

  

Framför oss har vi bra dagar. Lille Lorden ska köra sin första fotbollsturnering, vilket sker skoltid faktiskt och sen har Maja en klassutflykt som de behöver föräldrar till och jag ska försöka vara en av dem som följer med. Vi har superhärliga besök att vänta framöver i november och december och sen planerar vi ju framåt och har nu bokat in att åka hem till Sverige under nästan hela juni månad (!), både för att fira lillebror Rickard och finaste Claras bröllop på Gotland men så klart massa skönt häng i Älta och Motala 🙂

 

Ja, två månader i Miami kan verkligen gå undan och samtidigt vet jag vi bara nosat på ytan vad som komma skall. Det är vi ju så förväntansfulla inför. Och vi har verkligen hunnit långt för att vara oss! Bara det att med goda råd och väl värda tips från sötaste inredningscoacherna hemmavid har två splitternya nattduksbord inhandlats och även två så fina bordslampor, vilka levereras under nästa vecka. Och ni som känner oss vet, att DET är stora framsteg hos Ulwarna. :-)Det händer grejer liksom. Vi fortsätter att uppleva. Vi fortsätter att utvecklas. Vi fortsätter att utmanas. Nu med blicken nyfiket höjd!

Massor av kramar från oss!

Miami-pirr på <3