Miami-Ulwarna: Code red

Häromdagen kom Wille hem från skolan med något på hjärtat. Som alltid hämtar jag upp honom på andra sidan huvudingången, där bilarna står parkerade i dubbla rader runt hela kvarteret och med hjälp av trafikpolis slussas man vidare när man är redo att ta sig därifrån. Lika tjockt varje dag och tricket är att komma dit före själva skolklockan ringt ut kl 15:50, för sen blir det köer utan dess like. Alla har ju sin mötespunkt så det blir ju lite marigt när man kommer försent. Senaste veckorna har vädret vobblat lite, sol och ösregn och sol igen. Och graderna har smygit sig neråt mot när vi kom hit i augusti. Innan solen går upp är det +24´ och det kommer under dagen upp mot +28-29 ´ . Mulet och regnigt nästan varannan dag och oftast att himlen öppnar sig under eftermiddagarna vid just hämtning. Har en egen liten räddning med mig i bilen nu på sista tiden, flip-flops, så slipper skorna bli helt klassblöta. Och paraply så klart. Just den här dagen hade det inte regnat och jag ser lille Lorden på långt håll i backspegeln med sin rygga och lunchlåda i handen. Han är alltid lite varm vilket inte är så konstigt, då de springer mellan byggnaderna för att hinna med till lektionerna. Kommer man försent till en lektion får man gå till expeditionen/Office och få en ”tardie, ett kvitto på att man anmält sin sena ankomst, vilken i sin tur lämnas över till läraren för lektionen. 

   
 Nu i efterhand vet jag med mig att skolan sänt en pushnotis via sin app att undervisning och aktiviteter blivit avbrutna under dagen, men att allt sedan rullat på som vanligt. Jag trodde det handlade om en brandövning eller liknande, men så var inte fallet. Det visar sig att två pojkar i 8:an inte ville skriva ett prov, varav de låser in sig på killarnas toa och busringer till polisen (911) och säger att någon går och skjuter på skolan. På oerhört korta minuter omringas skolan av polisbilar med avspärrningar vid alla utgångar. Helikopter samt prickskyttar intar skolan och i klassrummet berättar Wille, som inte vet något av allt detta, förutom att rektor Gonzales via högtalarna beordrar lärarna att inta Code Red. Willes lärare i vetenskap, Mrs Diaz  var så snabb, berättar han. Genast ber hon alla elever att avbryta med vad de håller på med och lägga händer och huvud på bänken och vara helt tysta. Bara så, på en gång. Hon själv börjar med att släcka ner i klassrummet och låsa alla dörrar. Wille berättar det var helt tyst förutom hennes rörelse i rummet. Nästa steg var att tejpa för alla fönster, hon tog stora A3-ark och tejpade fast dem både på fönsterna utåt men även dörren som har ett fönster ut mot korridoren. Sen minns Wille han hörde hur det sprang på utsidan. Tidsmässigt är han osäker på hur länge de låg med huvudet tryckt mot bänkskivan, men efter ett tag hörs återigen rektor Gonzales från högtalaren i rummet – faran är över. Alla kan återgå till vad de höll på med tidigare. 

Killarna som busringt hade inte hunnit mer än att ta sig ut från toalettbåset de satt och gömde sig i, för när de väl kom ut i korridorerna, var poliserna där. Förstår att de har haft svårt att hålla masken när de i stort sett springer på poliserna och sanningen uppdagas. 

Bara dagarna efteråt nås vi av de tragiska nyheterna på radion om skoldådet i Trollhättan och huvudet börjar snurra på mig. Vi har pratat en hel del om både Willes händelse men även om det tragiska hemmavid.  Det som Wille understryker är att han mår bra nu och kände sig trygg rakt igenom hela situationen. Hans lärare var så säker på  vad hon skulle göra att hon inte utstrålade någon osäkerhet eller nervositet, som vi ju vet kan smitta. Senare samma kväll sändes ett telefonmeddelande ut från rektorn där han bekräftar han gett order om Code Red men att allt nu är i sin ordning igen och att han finns tillgänglig för frågor om vi ar. 

Resterande av dagarna har förlupit lugnt och fint. Jag har hunnit med att försöka mig på att träna hemma i garaget, då Maja vaknade med lite feber och huvudvärk och kryade på sig några dagar. Så glad jag fick med mig både skivstången och hantlarna, till och med pilatesbollen hit.  

   
    
 På kvällarna när P kommit hem och barnens läxor varit färdiggjorda, har vi passat på att gå till parken. Både hela familjen och i mellanåt bara P och jag för en kort liten löptur. Jag själv tycker ju att den stunden ärmagisk och även om jag vet P kanskte inte njuter lika fullt ut av att springa den där rundan, så vet jag att han gillar den där promenaden efteråt lika mycket som mig. 

   
    
   
Wille hade ju en mindre fotbollsturnering förra torsdagen, vilken var riktigt lyckad. Både i form av att de verkligen glänste i en match, och den andra kanskte inte lika mycket. Den förlusten var väl rätt tuff att ta där och då, men som vi pratade igenom tidigare, så är laget de spelar i nytt och de känner ju faktiskt inte varandra så väl ännu, så det kommer nog blir bättre det med. Att matcherna sen spelades mitt under lunchtid i gassande sol, plus att de hade 30 minuters vila mellan matcherna och en av mammorna ordnade in pizza till killarna att ladda med, ja, det..kanskte inte går till världshistorien som bästa upplägget. Hahaha, förlåt, men ja, försökte lite lätt bromsa min lille Lord mot att ta en pizza-bit,men ja, ni förstår säkert att det hade varit som att försöka stoppa ett rusande lokomotiv. Haha, mildt sagt.  

   
    
    
    
 

Båda Ulwungarna har utvecklats sista veckorna vad gäller språket. Från Majas lärare hör jag nu de kommunicerar inte bara genom teckenspråk och Google translate, utan lillan själv kommer fram till sin fröken vid katedern och kontrollerar om uppgifterna är rätt.. Mitt hjärta slår dubbla volter av lycka att höra det. Barriären börjar släppa. Och vår lille Lord känner jag pratar så gott som obehindrat nu. Hände bara. Hör hur han skypar med klasskompisar här borta och språket flyter när vi rör oss i affärer och restauranger. Bara det att han håller ett framförande om Alfred Nobel utan tvekan (tänkte det inte var en självklarhet) på engelsk. Men jorå. Han gör det. Och hon med. Och P och jag.. Andas ut. 

   

  

  

  

  

  Sen har ju jag oxå träffat på nya bekantskaper i närheten. Tog en kaffe med några så trevliga svenskor här i området där vi bor, som jag fick kontakt med via vår goa’ mäklare, Diana. Känslan att få träffa någon och bara prata. Om hur de senaste dagarna varit, någon som oxå kliat sig i huvudet över hemläxan eller bara berätta om en knasig situation som man kan skratta åt…är så givande och jag känner det är något jag behöver och mår bra av. Och att de är så söta och släpper in mig och bjuder på sin vardag, blir jag ju så glad för. För nu när man skrapar lite på ytan så visar sig den här världen mer annorlunda mot hemma än vad jag kanske anat. Saker man trodde var enklare är kanske inte det och ja, hemma är det inte så tokigt med vissa grejer istället. Och det känner dom igen med, och kan råda vidare hur dom löst det på sitt håll. Guld värt! Sen att en av tjejerna går på samma gym som mig, det var ju oxå en lyckad tillfälllighet. 

 Men här kommer väl det som jag tänkt på mest de här dagarna. Jag har sökt till en distanskurs via Linköpings unvieriset på kvartsfart!! Kanske inte så stor grej egentligen, men jo, för mig är det så. Stort. Har liksom vuxit fram. För någonstans i bakhuvudet har jag insett mer och mer. Att som vi har det nu, kommer våra små behöva mig och min tid, en hel del. Mer än hemma i Älta. För där görs en hel del på egen hand av barnen, de liksom övas i självständighet på ett annat vis, men här är det en vuxen som hela tiden är med och hjälper till, skjutsar, fixar, hämtar eller hjälper til att plugga. Vardagen är uppbyggd av att bilen är i centrum och det är så det är. Och om jag skulle ta ett heltidsjobb, då skulle ju någon annan behöva vara med Ulwungarna under den tiden jag jobbat. Vilket ju då inte följer den planen vi har lagt för vår vistselse här. Att uppleva. Att upptäcka. Tillsammans. Så att då studera på låg fart till en början, blir en win-win för oss alla. Och att få pepp och push och stöd i de här tankarna från både så värdefulla darling-samtal men framför allt från P så klart, så känner jag mig redo att ta det steget. Tro mig, det är över 20 år sedan jag läste, men jag tar chansen och hoppar. Svindeln är där, hela tiden, men jag kör på. För jag vet att jag har disciplin och med hjälp av lite jädrar anamma, så ska nog de där 7,5 poängen bli mina. Så håll tummarna att jag kommer in nu, för sista ansökan har ju så klart gått ut, nu när jag då så tryggt landat i idéen. Men allt sker av en anledning så jag lovar berätta mer om hur det här går och om vilken kurs det blir. Haha, finns nog många där ute som kan ge mig bra tips och råd på hur jag ska fixa det här. Ni är mer än välkomna med peppen okej`! 🙂

  
Ikväll är det ju Halloween-afton här och ett årligt blockparty förbereds i kvarteret, vilket vi oxå är bjudna till. Inväntar svar på SMS från grannfruarna Teri och Lori, om vilken sorts mat och dryck som de ska ta med, så vi har lite koll. Kostymer har inhandlats, även till mamman och pappan.. Känns lätt nervöst att träffa grannarna som herr och fru Vampyr ikväll, men så får det bli. ?✌?️ Maja hade en Halloween-parad på skolan igår, så hennes utstyrsel har vi redan fixat till. Och Wille är bjuden hem till en klasskompis, Pedro, som ska gå trick-or-treat vilket lille Lorden så klart är så taggad inför och vi med å hans vägnar. Så lyckat att han börjar röra sig lite med sina kompisar.. Men först lite cheerleading.

   
    
    
    
    
    
    
 Varma hälsningar om en fin helg från oss!!

Miamia-pirr på!