Miami-Ulwarna: Vampyrer, såriga händer, #mammapåvift..och sen blev det fredagen den 13:e november

På ett ögonblick. Ställs allt på ända. På ett ögonblick. Ändras fokus. På ett ögonblick. Blir med ens det egna inte lika viktigt. På ett ögonblick ryser man till. Och inser. Att inget blir som vanligt igen.

Nedan skrev jag klart precis igår eftermiddag. Igår eftermiddag när allt var som vanligt. Igår eftermiddag innan.. Är osäker om jag skulle ändra något i texten. Men känner. Att ni får välja om ni vill fortsätta läsa. Kanske vänta lite. Tills det känns rätt. Det kommer handla om våra senaste dagar. Som Miami-Ulwarna. Och hur vi hade det. Fram till fredagen den 13:e november 2015. 

Våra tankar går till Paris. Och hela världen. ❤️

// Miami-Ulwarna

Tänk att dagar kan passera så snabbt. Swish sa det bara. Som en liten stormvind virvlade min väninna från för så länge sen, in förra torsdagen. Vi träffades första gången en kortis på Gran Canaria, vintern -97, för att sen få nöjet att jobba ihop en hel säsong på Phuket året senare där vi bland annat höll i välkomstmötena ihop. En TeresE och en TheresA. Mörket hade fallit när hon sneddade in på parkeringen i en alldeles för stor hyrbil som hon turligt nog fick då de andra mindre var slut. En hel vecka har vi hängt. Dagar. Och kvällar. Och allt blev exakt så som vi önskade det skulle bli – väninnetid. Live. Är liksom så där upprymd som man kan vara när energin är påfylld till max. Och igår for hon då hem. Och ja, avskedet var tårfyllt. Men det var tårar av lycka för dagarna vi haft. Men jo, några för att se henne åka. Och med det har vi nu varit Miami-Ulwarna i tre månader.

 Härom morgonen fick jag höra något för första gången som nästan fick mig att ramla av stolen. Maja svarade på frågor av en liten klasskompis!! Så där bara! Korta meningar – men det var frågor som hon förstod och de pratade faktiskt!! Kan det vara nu det släpper? Framgången har oxå visat sig på ett förståelsetest sist. Maja läste först högt en text, faktiskt en kortare bok på den enklaste nivån. Sen ställde en klasskompis frågor på boken samtidigt som Ms Slakman noterade. Och det blev hela 100% rätt på allt!! Snacka om att det har lossnat lite.. Så nu har hon hackat upp en nivå på svårighet och så fortsätter vi med det. Mer och mer hör jag henne säga små-meningar på engelska här hemma och det låter så naturligt och hon tycker det är roligt. Det märks. Samtidigt har dagarna med besök hemma fått oss att prata lite mer med varandra, speciellt om vänner. Och på sitt sätt har hon förklarat att hon saknar sina kompisar lika mycket som jag saknar mina. Hon behöver, liksom jag, någon här. Så nu har vi kommit fram till, både hon och jag, att jag ska börja leta lite efter en förhoppningsvis svensktalande liten tjej i hennes ålder här i närheten. Så får vi se. Hjärtat mitt hugger till rejält när hon förklarar sitt dilemma. Hon litar på mig. Och har gett mig den uppgiften. Att hjälpa henne. Och jag känner att ögonen vill svämma över. Slutar inte imponeras. Så starkt av henne. Min lilla flicka. Men samtidigt känner jag mig oxå stark. För jag har fått hennes förtroende att hjälpa henne lösa det här. Och det kommer jag göra.

  
  
  

Lille Lorden å sin sida är verkligen självgående vad gäller språket rent socialt. När det kommer till att göra läxorna, är det nog den enda gången vi läser tillsammans, för då blir det mer komplicerat språk. Och ja, läxor har de ju båda gott om. I måndags satt vi med en matteläxa han och jag, som innefattade bråk och förhållande. Jösses Amalia. När den vanliga timmen passerat med råge, frågar jag Wille om han vill sluta för kvällen. Men han säger han vill göra klart. Så vi kämpar vidare. Och det är svårt. Till slut är klockan halv åtta och vi är klara med den största biten. Då är vi slitna, både han och jag. Samtidigt har Maja hållit ut på sitt håll och varit så tålamodig i väntan på middagen. Nyduschade hjälper små till med dukningen medan jag fixar pannkakor tom jag lovat dom, och trots att klockan är senare än vanligt får vi en mysig avslutning på dagen. Nästan det viktigstaste av allt faktiskt. Eftersom P är på resa sussar vi alla gott ihop. Väl nästa morgon är vi pigga och fräscha, både lille Lorden och jag. Så den sista stencilen river vi av på ett kick och det som kändes oöverstigligt kvällen före, var inte så farligt ändå. Puh. Ja, nu är det inte alla kvällar det är så, men jag återkommer till det gång på gång. Läxorna är inte något man skojar bort. 🙂 Belöningen i det hela är de fina betygen han kom hem med i veckan. Vi är på riktigt god väg!

Det var ju Halloween nu sist och ja, det blev verkligen en upplevelse. Både i själva förberedelserna men även under kvällen. Vi hade ju köpt en hel del godis som rekommenderat och även prytt vår dörrentré med tex en lieman som från ingenstans sprätter upp vid röster och ljud. Hahaha, förlåt, men det var lite roligt att höra när barnen på andra sidan dörren skrattar och pratande kommer mot vår ingång för att ringa på och plötsligt hör man liemannens vrål och kort därpå barnens skrik då de ju blir superskrämda av den där uppflygande dockan!! Hahaha, på det så kom ju jag ut i full vampyr-mundering och gav dem godis. Det var inte bara barnen som tittade storögt på den nya grannfrun, utklädd till tänderna, vitsminkad med kolsvart runt ögonen i en röd klänning, uppsatt hår och knallröda lösögonfransar och ja, så klart de höga svarta klackarna. De medföljande päronen tittade lika storögt dom när jag går fram och hälsar som den nya grannen i kvarteret!! Hello, so nice to meet you, we are your new neighbours!!!

 Som tur var hann vi gå och hälsa på hos grannfrun Teri, som höll i festen, före sminkningen. När vi väl kom ner till festplatsen i full mundering, då var det mörkt och bordet var dukat med massor av snacks och tilltugg som alla chippade in med. Själva drycken hade man med sig självt och det var övervägande att det dracks ur termosmuggar, som kvällen till ära var fylld med drink som vi förstod. Den gick man och bar runt på när barnen tog sin runda för trick or treat. Wille var iväg på eget trick or treat hos sin kompis Pedro och han har gjort en film påsin Youtube-kanal om kvällen, klicka här så kommer ni dit –

https://www.youtube.com/channel/UCub38FnO9bPPrG2HmbEZMIg/videos_or_overview?view=2362623327 Vi borta hos oss gick en runda med Maja, som Monster High-tjej, tillsammans med våra grannar Annie och Pat, som kvällen till ära var utklädda till bla. Snövit med tokvitt ansikte. Husen i kvarteret var så himla fina!! Eller mer läskiga. Allt ifrån hologram i fönster till gravstenar i gräsmattan eller musik från högtalarna – allt detta medans de satt utanför sina hus och delade ut godis i stora lass till alla som kom fram. Inte så många som behövde köra några tricks. Och frågan är nu vad vi gör med allt godis här i huset?!

Under kvällen fick både P och jag tillfälle att prata och hälsa på flertalet av grannarna. Tog verkligen tillfället i akt och presenterade oss, även om det kändes märkligt att göra det utklädd. Men de var så tillmötesgående och välkomnande. De har ju sett huset vi nu hyr, renovera det senaste året, så de var himla nyfikna. Sen är det ju det där med Sweden och Switzerland.. Men till slut fick nog alla rätt land med sig. Samtidigt märktes det att gruppen kände varande väl. 13 år har just den här festen hållits, så de var ju tighta. Efter ett tag kände herr och fru Ulw-Vampyr att det nog blev läge att vandra hemåt och få krypa ner i kistorna för lite vila.

  

Ja, så då har vi provat på det och något annat som jag oxå fått köra igång med, är crossfit!! Från det ena till det andra!!! Ja, ni vet ju att jag vridit och vänt på alla möjligheter vad gäller nästa steg för min träning. Så till slut hade jag faktiskt ingen annan väg att välja. Och ja, ni ska veta jag har tvekat länge inför just crossfit. Och varit ärlig i min tvekan. Osäker om det är min grej. Om jag klarar av det. Det verkar så jobbigt. Stressigt. Och får man inte sår i händerna? Kan väl bara säga så här. Att nu när jag är inne på vecka två med träning varje dag…så är jag helt såld!!! Hahaha, det är så roligt!!! Och ja, det är så himla jobbigt! Och ett tredje ja, man får sår i händerna. 🙂 Men. Jag klarar av det!! Och den känslan är obetalbar!! Från första stund jag gick in i boxen (som lokalen kallas) på Palmetto Bay CrossFit, så möttes jag av leenden och välkomnanden. Varje morgon kl 09 är vi mellan 4-6 personer som kör den planerade woden/passet (Work Of the day) och det var länge sen jag kände just det här. Man ger ju verkligen järnet i en timma, samtidigt som instruktörerna är noga och superbra på att fokusera på pepp, teknik och återhämtning. Noga med att kontrollera och korrigera i rörelserna och lyften och jag vill så gärna klara av det som de andra fixar. Det lustiga är att jag ju känner mig så himla stark och laddad, att när jag då ska ex. testa att hänga i armgång längs stegen, en halvmeter över marken, blir jag ju superförvånad att jag bara klarar tre pinnar. Hahaha, de andra klarar typ 40! Så ja, har en lång väg att vandra. Med många utmaningar. Men jag är stark, nyfiken och hungrig på att lära och utvecklas. Och det kommer jag göra! Ska bara korta ner naglarna något. 🙂
  
  

   Så i kombination av att få energi och pepp från ett nytt håll, så har jag oxå fått med den sociala biten rejält. Som P kom och sa till mig ”Du känns så glad, min fru!” Och ja, kan inte mer än att hålla med. Att få ha en vän på besök har gjort så enormt mycket.. Bara att få sitta och prata lite på tu man hand, till att köra rutinerna med hämtningar och lämningar med sällis. Ja. Känns som om vi båda mammorna behövde det här. Att bli lyssnad till. Och att faktiskt få låna sitt öra tbax.. Sen att vi fick till lördagkvällen var en riktig bonus. Bästa kommentaren blev nog av vakten vid entrén på Clevlander ”Tell me you ladies are at least 24?” Hahahaha, ” I’m SO glad you’re asking!!” Vi blev inte kvar där så länge utan tog oss vidare till magiska Delano där vi drack drink under stjärnklar himmel – #mammapåviftx2.

  
 

  
  
  
  
  

  

  
  

P har varit bortrest några dagar och kom hem för någon dag sen rejält jetlaggad, så nu tar vi lugna familjedagar. Tillsammans. På ingång har vi snart morfar och Birgitta som vi ser så fram emot att ta hand om. Och har jag rätt blir det bullbak på schemat. 

Massor av kramar och hälsningar från oss!!

Miami-pirr på!