Sitter vid köksbordet. Söndagkväll. Och första advent börjar lida mot sitt slut. P har redan varit i luften i några timmar på väg till andra sidan jordklotet. Destination Bangkok. Det blev lite extra speciellt idag vid avskedet. Han blir borta i hela tre veckor den här gången, så lite längre än vi är vana vid. Sen vi kom hem från Disney märker jag att även små är medvetna om att pappa åker långt den här resan. Så de, liksom han och jag, tar tillvara på varje minut ju närmare stunden för hej då kommer. Och som alltid smyger jag ner de där små lapparna lite här och var i hans bagage. Med små hälsningar. För när han finner dem så vet han, att vi är med honom. Och oavsett längden på hans resa. Så känns huset med ens så himla tomt. Så fort dörren stängs bakom honom. Eller kanske mer ensamt på insidan. Hos mig. Men sen liksom lättade allt samtidigt. För här hemma har vi ju faktiskt fortfarande darling-besök, då morfar och Birgitta är kvar några dagar efter kryssningen de varit på. Det känns extra mysigt och stämningen är på topp med både utmaning i poker, Finns i sjön och korsordsgrubblerier. Så första advent har vi haft med ett ljus tänt, till middagen från Shorty’s som har de godaste revbensspjällen.
Här borta har hela veckan kretsat kring storhelgen Thanksgiving, en tradition vi oxå tagit del av. Skolan är självklart aktiv och barnen har både läst på och deltagit själva på olika vis. Plus att ämnet tas upp var man än vänder blicken, vare sig det är i matvaruaffären, på TV eller radion, på posten, på banken, i mobilen, på boxen – ja, överallt. Thanksgiving är familjetid. Och massor av god mat. Och lite lätt förklarat, är det just det där att visa tacksamhet och att vara tacksam, som liksom görs helt naturligt hör. Att vara öppen med tacksamheten. Till det man har. Och till vilka man har. Kanske inte det mest enkla att göra för oss som inte är vana. Men när ämnet väl lyfts, när man väl behöver säga det högt, man liksom ska formulera sig. Så infinner sig en himla fin känsla inombords. Det är liksom nyttigt och någonstans kräver det lite mod med. Att kunna säga vad och vilka man är tacksam för. Vare sig man är stor. Eller liten. En varm och fin tradition att ta med sig vidare.
Och i och med den här veckans långledighet under just Thanksgiving har vi ända sen i augusti när vi såg luckan av dagar komma upp, haft siktet inriktat mot Orlanda och The Magic Kingdom. Att vi sen oxå skulle hinna med så här mycket på de dagarna vi var där, hade jag ingen aning om. Alla fyra parkerna rev vi av. Disneyland, Hollywood Studios, Epcot och Animal Kingdom. En mil om dagen har vi gått. Alla fyra. Och så roligt vi har haft det. Hela tiden. Gilla Disney och Musse Pigg-öron! Sänder med massor av bilder den här gången – så häng med 🙂
Redan på vägen upp, som tog dryga 3 timmar, förstod vi att det här var en helg med mycket trafik och mycket människor. Överallt. Relativt smidigt kom vi ändå fram och checkade in på B-resort i Disney Springs som är en förort till det gigantiska området. Till själva parkerna kommer man antingen med egen bil, shuttlebuss eller taxi. Väl parkerade med tydliga anvisningar om var man är, så finns sen ett snabbtåg som går till själva entrén, där registrering görs med både scanning av inträdeskort och fingeravtryck. Servicen och tillgång till personal är stor som man alltid har hört, men att se det här live är verkligen en upplevelse i sig bara. Extra skönt att höra orden ”No sadness here, we help you with everything, this is Disney!” De har exempelvis ett eget vaktbolag och polisstyrka vilket till största del består av pensionerade poliser från både FBI och CIA, vilka hoppar in deltid några timmar om dagen och styr upp på både parkeringen eller genomsökning av allas väskor som ska in på området. Även patrullerande inne på parkerna kunde man se dem och alltid nära till en hälsning eller om man behövde hjälp med en hänvisning. Och just att finna runt på området om man behövde ex en toalett eller någt att dricka, så fanns det resurser. Inte en enda gång har vi behövt stå i en toakö eller gå törstiga många meter. Tror det är var 25:e meter så finns det något av dessa två. Och allt så himla snyggt, rent och prydligt. Och ja, det finns nyttiga alternativ överallt. Om man vill 🙂
Själva logistiken har ju P tagit hand om från början till start, men vi är ju oxå med på ett hörn. Alla fyra laddade vi ner Disney-appen, och med hjälp av den kunde vi se vilka attraktioner som hade ex antal minuter kö, vilka man kunde gå in på som stand-by på och hur just vår agenda såg ut och vilka tider vi hade att passa. De tidpunkterna bokades in via Fast-passen, vilket var guld värt. Då fick man liksom en slot på 30 minuter någon gång under dagen (ju tidigare du planerade, dessto ”bättre” tid fick du) och så gick man före i kön för att åka just den attraktionen. Under peaken mitt på dagen var väntetiden runt 60-90 minuter, så det var verkligen lyckat att ha just sina egna avgångar.
Well, nu när vi är inne på den grejen, att åka en bergochdalbana, så snackar vi inte vilka karuseller som helst. Haha, alltså hade jag vetat idag vad vi hade framför oss, hade jag inte gjort det. Aldrig. Och hur barnen sen fixade de här turerna, det har jag ingen aning om. Men vi var så taggade och laddade dag två inne på parken Hollywood Studios, att vi rev av två av de mest läskiga bergochdalbanorna jag antagligen någonsin kommer uppleva igen. House of Horrors och Aerosmith’s Rollercoster. Skrattar igen. Alltså den där hissen i the Haunted House som åkte upp till våning 13 med oss fastspända till musiken av Twiglight Zone.. – och sen släpper den. Vet inte vad som var värst. Att falla alla de där metrarna neråt eller att inte veta hur många gånger den skulle åka upp och släppa ner oss igen ”Oh no, the elevator is haunted..!!!” Hahaha. Smart som tusan att det gick så fort, för jag tror det var tre gånger vi föll, så vacklade vi ut på darriga ben och bara skrattade, av ren och skär skräckblandad förtjusning.. eller bara skräck. Det som gjorde att vi klarade de där två attraktionerna innan kl 09 påmorgonen, var nog att vi inte hade ätit frukost än. Alla gånger. Plus att de avgick med 10 minuters mellanrum. Hade vi haft mer betänketid på oss – hade det inte gått. Sen att det tog två-tre timmar innan vi var människor igen och våra nerver (läs mina) och ja, puls och mage lugnat ner sig, det är väl en helt annan femma. Inte så konstigt att Maja tackar nej dag tre till att åka Mount Everest (då man åker upp på en sorts järnväg – tack och lov utomhus till största delen – och när man väl hankat sig upp till toppen på berget, så är rälsen sönder…och man åker handlöst baklänges nerför i en enorm hatighet och kringelkrokigt) inne på Animal Kingdom. Men kände att jag inte kunde lämna de här dagarna utan att ha åkt den med, även om jag oxå kände att det räckte med de tidigare två, men Wille och jag taggade till och vi fick ett minne med oss bara han och jag som vi ler mycket åt så här efteråt. Bifogar en bamsehög av bilder nedan från Hollywood Studios, Epcot och Animal Kingdom. Hoppas det fungerar i flödet 🙂
Så, det jag känner efter att ha varit i den här magiska bubblan där de säger att drömmar kan slå in, är att hit åker man för just en önskan – att få vara tillsammans. Hela tiden. Som par, familjer eller stora släkter. Hand i hand, med barnvagnar, med rullstolar och på de där batteridrivna små-mopederna för de som inte kan gå. Med så gott som nykläckta bäbisar och gärna har hela gänget i samma enhetliga Disney t-shirt. Jag gillar den där känslan. Alla kan vara med. Alla ska vara med. Samhörigheten. Familjen. Stolta att tillhöra varandra. Bara man får vara tillsammans. Och det skänker en känsla av frihet. Och lycka. Så ja, kontentan är att det här sagolika kungadömet verkligen kan sin sak. Välkomna, ta omhand, skänka minnen..och jo, självklart slutar sagan med en kyss.
Massor av hälsningar från oss tills vi hörs igen!
Miami-pirr på