Inte riktigt tre veckor har passerat. Sen P for iväg på långresan. Inte riktigt. Men nästan. Och jag ska väl inte jinxa med bara några dagar kvar. Men det har gått så bra!! Haha, jaja, vi får väl se, men känslan vi har i huset, jag och Ulwungarna, är så god. Vi fungerar liksom. Har roligt med varandra. Skrattar mycket. Pratar. Lyssnar. Är. Nära. Och såklart, så sussar vi alla tre, med mamman i mitten, varje natt.
Sen är det klart de där läxorna sätter sin prägel på hur kvällarna blir. Beroende på nivån, hur mycket de har med hem och hur dagen har varit före vi ska sätta oss och jobba igenom, och ja, helt enkelt hur små mår. Och självklart jag med. Men tom. det har gått fint!! Är nog bara någon enstaka gång som jag och Majsi fastnat lite – när det gäller matten. Och då är det liksom inte så roligt. Att vare sig vara Lillan. Eller mamman. Jag kommer på mig själv att bara känna. Nej, nu struntar vi i det här. Någon gång har jag faktiskt sagt det rakt ut. Men det vill hon liksom inte. Hon vill kunna vara med lika mycket som de andra på lektionen. Sen är det det där att när tålamod och ork någonstans tryter på henne, då behöver man finna de där små knepen att få med henne på tåget. Och återigen undrar jag. Varför pusha igenom? För att förklara situationen så har de ett system att mäta barnens utveckling inom just matten – hela tiden. Man får hem ett papper med upp till 10 tal som ska lämnas in varje onsdag. Och nu vill jag ju nämna, att jag inte alls vet om vi kanske gör så hemma i den här årskursen, men hittills har jag ju inte varit med om det. Och allt är ju okej och vi är med på spelreglerna, att talen ska göras av barnet självt, utan hjälp (jag översätter så klart) och så ska man se om man fixar de olika svårighets-nivåerna som är blandade på arket. De man inte klarar är då för ”svåra”-för hög nivå och de man klarar är det ju toppen att ha fixat! Det låter kanske inte så illa. Och det är det inte. Men jag sätter mig i Majas sits, där hon då vecka på vecka får hem de här uppgifterna, som hon kanske undermedvetet nu vet att hon inte kommer klara en del utav, då det hela tiden går ut på att tänja och snäppa upp, ett steg högre upp på stegen. Hmm, och eftersom talen kommer i olika ordning och svårighetsgraderna, blir det ibland tufft att ladda om, när man precis försökt att klara ett svårare tal, till att sen hoppa ner till lättaste nivån och känna att, tusan vad bra det här går!! Osäker hur det här kommer fram, men det är ju självklart bra att utmanas -i det stora hela. Att utvecklas. Men det är ändå jag och Maja som sitter där vid köksbordet, och jag peppar och försöker vidga hennes tänkande, utan att hjälpa för mycket. Och eftersom Lillan är så envis, hon vill liksom visa att hon har utfört uppdraget, så blir min uppgift att få henne att till slut stoppa vid de där talen som är för svåra. Det är inte meningen att du ska klara dom älskling. Än.. Så ja, det har varit några kvällar som vi helt enkelt bara kramats i ren utmattning och tårar har trillat på bådas kinder, för att det just den där omgången var för tufft. Men vi gjorde vårt bästa. Och ja, det är i dom stunderna jag säger, idag blir det popcorn efter maten. För vi äger.
Wille har oxå haft sin beskärda del av läxhögar, men han har till viss del börjat sitta lite med dem själv. Vilket jag tror är skönt för oss båda. Så kikar jag bara av att det ser ok ut eller så sitter vi och jobbar igenom ihop med. Han kommer med jämna mellanrum hem med betyg eller positiva kommentarer från lärarna. Och det stärker ju honom. Massor. Dom kämpar de här små känner jag – så starka. Och tänk, nu är vi inne på sista skolveckan – vi har klarat av den första skolterminerna i USA – we made it! Så häftig känsla!! Haha, ni hör, jag har ju pluggat lika mycket som de små typ, så jag ser ju oxå fram emot två veckor av ledighet ?
Sen har vi faktiskt bara haft det himla mysigt när vi nu inte pysslat med läxor. Både tittat igenomalla Star Wars-filmerna inför premiären vi ska på, fixat med granen, där jag missade svärfars tips om att kapa en del av granroten, så vi får se om den kommer barra julen igenom nu.. (Ajajaj..!!) Plus att jag tog körkortet häromdagen!!! Haha, egentligen ingen big deal, jag vet, men jag gör det ju till en grej – och gör man det till en riktigt stor grej, då blir det exakt samma känsla som när man gjorde det för länge sen. Teoriprov med 50 frågor, varav man får flera olika svarsalternativ. Du får ha fel på 20% av dessa för att klara det. Nöjd med att bara miss på två. Men kan väl bekräfta det jag innan hört om uppkörningen i alla fall. Hemma när det begav sig, körde jag upp i tung lunchtrafik inne i Karlstad Centrum. Jösses det var en riktig nervpärs. Och ja, jag kuggade första gången. Men här borta, kör man upp på en ekande öde parkeringsplats, där filer ritats upp. Lite liknande en bilbana på ett lekland. Eller förlåt mig, inte liknande, exakt som på en bilbana på ett lekland. Fast du är själv. Och man får visa prov på en hastig inbromsning. Kunna backa på ett korrekt sätt. Förklara hur man ställer hjulen och vilka bromsar som ska i vid parkering i en backe. Plus att parkera snyggt mellan två koner, ”Pretend there are two cars, one on each side”. Well, efter 10 minuter på bibanan där jag pretendat en hel del, trodde jag att nu styr vi kosan ut på vägen. Men icke. Bara att ställa bilen till sidan och så hör jag orden – YOU passed! Japp, där satt den!! Jag har tagit körkort i USA – I made it!! Och frågan är, hur mycket behöver man övningsköra hemmavid för en nybörjare, för att få köra upp på den här öde bilbanan? ?
Eftersom jag inte har lika lätt att komma på helgaktiviteter att göra som P, har det ju blivit mer påhitt som kanske varit inåtriktade på lite andra saker än vad vi brukar pyssla med. Exempelvis var vi iväg på en crossfit-tävling, The Spartan Race, liknande Tough Viking hemma, vilket jag nu faktiskt anmält mig till ett i vår med mitt gäng. I mars kör vi något som heter BattleFrog – så det taggas det inför järnet redan nu. Plus att jag fått med Ulwungarna på ett riktigt crossfit pass i lördags!! Haha, vi hade lika roligt allihopa. Och det är verkligen det jag gillar med den här grejen. Crossfit. Vilket (jag vet) har sagts till mig från början – innan jag startade. Men gemenskapen är a och o. Idag fick jag utöver det en aha-upplevelse vad gäller skillnaden från styrketräningen som jag verkligen älskar. Vi skulle idag finna vår max i bänkpress och tricepspress. Känner ju igen det där och klarade av allt himla bra. Insåg att jag som nyast ändå kanske hade den bästa tekniken i gruppen, vilket inte är konstigt efter tre år av just styrketräning. Men insåg samtidigt, att grejen med crossfit känns som om sättet man tränar på, är lite mer efter kroppen anatomi och mer naturliga sätt att röra sig på. Ett mer ostrikt och nästan befriande rörelsemönster där man tar ut varje övning, som samtidigt utvecklar och utmanar både din kropp och mentalitet. Styrketräningen gör oxå det, men är mer strikt. Och när jag låg där och pressade upp stången, så var jag inte heller ensam med bara musik i lurarna, som på gymet. Nej här i boxen så hojtas det och hejas det och det räknas högt och namn ropas ut och man håller tempot. Det är liksom de andra i teamet med dig i allt du gör. Och peppen känns ändan in i själen. Och viljan att visa och klara lyfta den där stången en gång till, bara rusar genom blodet. Och man gör det.
Haha, ja, med det sagt så vet jag ni vet vid det här laget vet att jag är ju helfrälst. Jag har ju superskoj!! Varje morgon kl 09 träffas vi, i stort sett samma gäng på fem personer. Och kör så svetten formligen studsar på golvet. Alla på sin nivå. Och alla peppar varandra. Plus att vi sen far iväg och tar en frukost eller lunch lite då och då. Ibland direkt efter woden i träningskläder. Ups, jag vet, men det liksom är så de gör.. 🙂 Och ibland samlas vi lite efteråt när man finat sig lite. Ett minne jag alltid kommer ha med mig, är den kvällen jobbet där hemma har julfest.. Alltså ni ska veta att alla event jag tidigare satt upp, har jag de här senaste månaderna alltid varit med teamet i tanken, skickat hälsningar till, räknat minuter och sett allt framför mig. Vet ju exakt vad de gör, där och då. Känslorna för det jag haft försvinner inte. Eller tankarna. Och just den här fredagen så blir jag uppringd. En efter en. Som vill hälsa. Snacka. Skratta. Skoja. Skåla. Och det gjorde mig så himla varm i hjärtat.. Och samtidigt så himla sorgsen. Kunde inte sakna mer. Kunde inte känna mig mer. Långt borta. Och mitt i allt, när tårarna nästan kommer, så tutar en bil till. Där hemma är det ju kväll, alla är finklädda i klänningar, högklackat, piffade och kostymen är på. Men här borta har jag just avslutat ett pass i boxen. Det är mina träningskompisar som hojtar om jag är med på att ta en spontanlunch? Ska du med? Well, ni förstår säkert vad jag kommer till. Inser med glädje och lycka, jag är måhända långt borta, men inte ensam. Jag har mina vänner där hemma som ska på jordens partaj. Och jag har mina nya vänner här som den här fredagen tar med mig till en Kubansk resturang där vi äter smarrigaste lunchen och jag får förutom min nyttiga äggviteomelett prova på deras översötade kaffe medans de berättar historier från förr. Så ja, jag är på väg på något sätt att finna den nya Theresa. I ett nytt forum. Och jag ser fram emot att se hur hon utvecklas. ???????
Sen har vi ju faktiskt lilla Maja som oxå kom med så himla goda nyheter häromveckan. ”Mamma, det har hänt något, idag var det den bästa dagen sen vi flyttade hit!!” Bara att hon säger det där gör att jag stannar till i mitt steg. Det gör mig ju så glad, hjärtat galopperar inombords, och samtidigt skär det i mig. Älskade flicka.. ”Idag när vi skulle gå på toa så gick jag och Leila tillsammans, hon som jag läser böcker med, och vet du, vi pratade och skrattade när vi stod i kön och vi lutade våra huvuden mot varandra när vi gjorde det och skrattade igen. Nu känner jag mig inte som förut – när jag inte hade någon kompis. Nu känner jag mig som alla andra. Som har en kompis.”
Så många tankar som passerar i mitt huvud där och då. Blir lika glad som Maja, om inte ännu gladare. Det här var för några dagar sen, så vid det här laget har jag slutat fråga hur det går med Leila på skolan. Märker att Maja tycker jag är lite på.. Hehe. Så jo, jag har backat lite. Däremot ringde jag upp Leilas mamma efter att ha fått hennes nummer från skolan och vi träffades en morgon för att skaka tass, då jag bjöd in dem på en playdate här i helgen. Här borta följer mamman eller pappan med den första gången barnet går hem till någon, så Maja var lite noga med hur jag skulle se ut när jag träffade Ana, som mamman heter, första gången. ”Inte riiiiiktigt lika mycket du som du brukar vara. Kanske liiiiite mindre av allt bara. Kanske kan du ta dina nya sneakers och en jeanskjol?” Hahaha, ni skulle hört henne. Skrattade åt det båda två. Men sagt och gjort, jag rockade inte järnet med mina high heals som jag brukar utan körde lit mer low-key. Vad gör man inte? Synd att Leila och hennes mamma fick förhinder inför söndagen sen, men vi håller kontakten nu och hoppas på ett besök under julledigheten. Plus att vi nu har en ny lite mer framåt tjej, som liksom jag,börjar hitta sitt nya jag.
Och på tal om besök så är det ju verkligen inte långt kvar nu. Vi får både morbror Rickard och moster Clara på besök plus härliga kusingänget med Motala-Johanssons-Ulwarna!!! Innan dess kommer en söt liten Älta-klasskompis till Maja på besök, det om några dagar bara. Så vi har ju så mycket att se fram emot!
Men det bästa av allt. Är ju att han kommer hem. Kan man längta mer.. Han behöver bara kliva in över tröskeln. Så andas jag ut. Varje kväll har barnen textat godnatt till sin pappa. Och varje morgon har de vaknat av hans godmorgon. Och om 48 timmar. Är vi hela. Så ja – nu jinxar jag igen. We made it!
Massor av hälsningar till er alla om fina och lugna helgdagar – med massor av tid – att vara ❤️
Miami-Pirr på!!
PS. Vill gärna slå ett slag för den fina kampanjen som Stockholms Stadsmission har satt ihop med artisten Dante, som gjort en magisk version av Orups ”Stockholm” så här i juletid, när vi både ska vara rädda om varandra – men oxå om andra. Klicka in här, läs, hjälp och lyssna på låten. ❤️ DS.
Så underbart att läsa, vännen! Blir varm och glad att ni har det så bra tillsammans. Saknar dig…
Bokat till Thailand med Jessica och barnen. 5 jan åker vi till Phuket. Längtar… Stor kram! ❤️️