Söndag och till lunch blev det pannkakor. Så många de små orkade. Och de orkar en hel del. ?? ? P höll på att packa, så det kändes smidigt. Köket blev lämnat i ett lätt kaos efter det, inser jag nu när jag sitter här. Ups, kanske avslöjar jag för mycket nu, men ja, så får det vara ibland. Och precis innan jag satte mig här avslutade vi den sedvanliga söndagsläxan där idag bara Maja hade saker att plugga in. Prefix inför prov imorgon. Har lite svårt att förklara själva meningen med prefix för henne, men tror vi kom på grejen att plugga in de olika termerna ändå. Memory. Hon äger i Memory. Så det gick faktiskt rätt så snabbt. Hör henne nu prata strunt med en liten goding till tjejkompis hemifrån som jag gissar snart ska gå och lägga sig. Tonläget är på gränsen till fågel-pip, de båda har himla roligt. Värmer gott att höra dem. Och i rummet bredvid med dörren stängd, hörde jag förut hur Wille fick ett samtal från en av sina kompisar. Så ja, kontakten med alla där hemma, är för dem minst lika viktig men oxå lika naturlig, som för mig med er. Och eftersom vi för en stund sen vinkat av P som åkte iväg för en vecka på resande fot, så satte jag mig nu äntligen ner vid datorn för att skriva lite jag med. Med andra ord. Alla får göra vad dom vill. #mammansreglergäller
Vardagen är nu åter, det var den redan den här veckan för små som började skolan direkt efter nyår till skillnad från där hemma. Men det har gått bra. Och de här senaste två veckorna har vi fått ladda om. Så med förnyad energi tar vi oss an läxorna som återigen kånkas hem i ryggsäckarna. Matte, vetenskap, engelska, lite läsning och så ännu mer matte. Sen tidigare har vi sett att en del barn på Majas skola har liknande kabinväskor med hjul istället för ryggsäckar och till den här terminen så verkar det som om även vi byter till en sån. Häromkvällen satt Wille och jag fast i ett mattetal som vi inte kunde lösa. Haha, frågade runt här hemma som alla försökte knäcka nöten, men de som fixade det på varsitt håll var kusin Stina och morbror Rickard. Bra jobbat!! Och det där med läxorna var det ingen mjukstart med inte. Wille fick höra att det var fem personer i hans parallellklass som fick kvarsittning för att de inte gjort läxan som skulle lämnats in till på tisdagen, alltså andra skoldagen. Japp, så vi gör läxorna här borta vi.
Jul och nyår har varit så fint. Under tre veckor har vi haft huset fullt. Familjen på besök. Och under tre veckor har vi bara haft roligt. Inte en sekund av annat än just det. Och det har varit så enormt gott. Men det är ju alltid så, att till slut är det dags att säga hej då. Eller, vi ses igen. Och det gjorde det i fredags. För då var det dags för våra gäster att fara vidare.
Jullovet var verkligen så efterlängtat. Kanske mest för Ulwungarna. Men minst lika mycket för mig. Och för P. Han kom ju hem från sin jordenrunt-jobbresa, helt fyrkantig av jetlag. Samma dag fick Maja faktiskt besök från en av de närmaste hon har. Alltså det förtrollade och så befriande ljudet som just fnitter från två små tjejer, är nog det sötaste som finns.. Och de fnittrade så gott som hela tiden förutom när de sov. Att sen få höra dem läsa högt ur alla personliga brev som hennes 8-åriga klasskamrater snirkligt skrivit med den finaste handstilen de har, på brevpapper med svenska sommarblommor på, var en skatt. Alla med egna hälsningar, funderingar och nyheter från just dem. Märkte på henne det betydde mycket och att hon tog till sig allt de frågade om. Vi ska verkligen sätta oss ner nu när det lugnat ner sig och få ner ett brev där vi besvarar alla frågor gemensamt. Funderar oxå på om det var möjligt att kanske Skypa med hela klassen en dag. Förstår ju att timmarna och tidsskillnaden kommer göra det lite klurigt, men om hon är hemma och vi går upp riktigt tidigt någon dag, så kanske det skulle fungera.
Lite före jul så kom då äntligen min lillebror Rickard och Clara för semester. Det vankas bröllop för dem till midsommar och vi ser alla fram emot att fira dem. Som vana Floridaresenärer de är, så har vi planerat de här dagarna minutiöst, och hann med både en skön dag på South Beach, den nya Star Wars-filmen i full mundering (ja, liksom alla andra inhandlades t-shirts och prinsessan Leia-frisyrer var på), en egentur för mig och P till Key West (tack igen Clara för att du var med Ulwungarna ?) och en dröm blev sann med en rafflande spännande NFL-match, med sedvanlig talegate före, alla även då i lagtröjor, denna dag ihop med 70 000 andra på läktaren, så var tårarna inte långt borta under den mäktiga nationalsången.. Rickard har spelat amerikansk fotboll sen han var, ja började han när han gick i 8:an eller 9:an kanske.., så sporten har ju varit med oss så länge. Så att få gå på en riktig match, ihop med just honom, var nästan overkligt.
Och så klart en julafton med allt som en julafton ska innehålla. Började med julgröt och Kalle Anka till frukost, och siktade sen mot ett magiskt julbord där vi fått ihop allt utom prinskorv. Men det löste vi med grillkorv (tack svärmor ?? ) och en bonus då vi har en Clara som älskar att fixa med extra gott, som gjorde en egen rödbetssallad. Dock ett oväntat besök av the plumber guy då vi fick ett klassiskt och mer avancerat stopp i avloppet än vi först trodde. Haha, tur att de kan komma ut på julafton ändå och tur att de kunde lösa problemet. Det var både en och annan maskin som plockades fram, både i kök och via taket. Jösses.. Mammans nerver, ja mina, var något skakade efteråt, då jag såg en julafton utan avlopp med uppriven pool och gräsmatta framför mig, men lugnades ner med både friskt dopp i just poolen och julklappsutdelning med ett gott glas kallt för att komma på rätt köl igen. Tur vi är fler i huset som kan hjälpas åt. Och sötaste Ulwungarna agerade tomtenissar med en liten story om hur var och en utav klapparna hade inhandlats, då de för första gången köpt in dem själva. Kan le åt att det märktes på dem så starkt. Det är roligare att ge. Än att få.
Sen till nyårsveckan fick vi ju även hit familjen Ulwahn-Johansson från Motala och då var huset helt fullt! Så när dom kom, då var det liksom fulländat – nu skulle sista veckan på 2015 upplevas till max! Och det har vi ju gjort ?????????✌?️?? Inte en dag, på tre veckor, har ju varit stilla.. Vi har liksom levt sammansvetsade hela perioden och som jag sa tidigare, det har varit så himla bra. Varje frukost har lille Lorden, eller numer utnämnd, vår frukostkock, tagit in beställningar på stekta ägg, alla får precis som de önskar. Hel gula, eller stekt på båda sidorna. Salt eller peppar, ok, han har gått upp och bara levererat den där sötnosen. Och tänk er vad vi hunnit med. Främst visa runt där vi bor, våra kvarter, vår vardag. Den där yoghurtglassen på The Falls vi inte kan ta fredag utan. Eller middag på den japanska restaurangen i Dadeland vi gillar så skarpt. Eller bara hänga här hemma vid poolen. Ler åt när vi intog boxen och tränade ihop, eller när vi allihopa for till Sawgrass Mills för att shoppa. Gladiatorturen i träsken och den sköna dagen på South Beach. Ändå lyckas vi inte komma vilse trots de där knasiga avfarterna och tokiga trafiken. Eller tappa tålamodet. Så länge några i gruppen (läs jag och ja, några till ?) får mat i kroppen med jämna mellanrum, så rullar allt så smidigt, så smidigt.
Nyårsafton var ju den stora dagen, och även till det här har vi preppat tillsammans. Först laddade vi för Amerikansk flaggfotboll i parken och ja, ni gissar rätt. Vi har lagtröjor, vi har övat att kasta och fånga bollen och lagledarna har lagt upp spelförslag. Rickard höll en genomgång då det är rena grekiskan om man inte gjort det här tidigare och vi var alla införstådda med att vi skulle krossa motståndarna. Tjejerna hade Rickard som lagledare och killarna hade Clara som sin. Hahaha, så himla roligt när man går in för något, som man kanske egentligen inte har en aning om hur det kommer bli. Men så lyckat. Och det bästa var att både Axel, Stina och Maja sprang in snygga Touch Downs. Well. Killarna vann, men redan har en re-match planerats till sommaren. Tills dess går det rykten om att en viss fru U ska sjunga den amerikanska nationalsången utantill.. Well well, vi får väl se hur det blir med det. Vill ju inte skrämma grannarna, om jag säger så.
Under en skön eftermiddag i solen förbereddes själva nyårsmenyn med sista inhandlingar. Förvånande att det inte fanns hummer någonstans.. Så vi körde utan. Det andra som jag nu när jag skriver vet att jag var förvånad över, det är liksom att det inte fanns några fin-kläder till barn att handla in speciellt till de här högtiderna. Hemma finns det ju alltid till jul och nyår, ni vet, klänningar och finbyxor och skjorta och flugor och lackskor och hela baletten. Men här. Ingenting.. Så märkligt. Kan det vara så att de inte klär upp sig? Hmm, ska höra mig för lite så ska jag nog få rätsida på det. Anyway, killarna for faktiskt iväg och nyårs-klippte sig och kom tillbaks så vältrimmade och stiliga. Lagom till när solen gick ner så bjöds det på en märklig drink, som ändå sades vara inne där hemma, så ni får väl rätta mig om jag har fel. Men den hette ”Mexican Santa” och innehöll julmust och tequila. Hahaha, japp, så det var en för-fördrink under preppen. Och då passade vi på att ringa hem, för då firades ju nyår i Sverige. Så glada att få önska gott nytt och sen veta att vi har vår kväll framför oss. Och så gott allt var. Vi fick till och med till ”Grevinnan och betjänten” innan det var dags för efterrätten. Och ja. Mitt under tolvslaget så hoppade några i poolen. Så i badhandukar, med bubbel i glasen och till ljudet av ABBA’s Happy New Year tog vi steget in i 2016. Tillsammans. I Miami.
Och det är just det som gör den här saken vi gör med flytten hit bort så himla värdefull på något vis. Vi gör saker vi kanske aldrig trodde vi skulle få till, kanske har de bara varit en tanke, eller en dröm, som man sen slagit bort. Men här så händer de liksom på riktigt. De blir på något vis möjliga. Och oavsett hur resan varit fram till nu. Så känner jag att jag gillar det här mer och mer. Första skolterminen är ju som sagt avklarad. Timmarna med läxläsningen har på så många vis berikat mig mer än jag kunnat ana. Att få sitta de där stunderna med Ulwungarna verkligen varje dag, tror jag inte jag hade gjort hemma. Och det har ju fört oss så himla nära varandra. Och från det till att bara få vara lediga. Bara vi. Men även med våra familjer. Det har varit så oerhört viktigt för mig. Och lättande. Att för ett tag släppa alla måsten. Och bara vara. Att bara ha roligt. Uppleva och leva i det vi lärt oss fram till nu. Trodde inte det skulle kännas så starkt. Men kanske är det först nu jag faktiskt kan säga att jag tycker om att vara här. För nu har vi liksom både hunnit börja om från början. Som familj i ett annat land. Men även som individer. För att sen komma på rätt köl efter något halvtuffa månader, som på slutet var riktigt goda. Från att inte riktigt veta hur ens egna profil skulle se ut. Till att känna en starkare självsäkerhet i sig själv. Kanske börjar jag finna vem just Miami-Ulwen Theresa nu är. Eller kommer vara.
Det som fulländat den här senaste tiden. Är att kunna bjuda och visa upp våra guldkorn till familj och vänner. Och känna att det vi byggt och funnit är gott. Det gör mig varm inombords. Och jag känner ett lyckligt lugn. Styrkan växer. Och glädjen. Över att vara här. Och det behövde jag. Och vi.
Ser fram emot vad 2016 over here har att bjuda oss på och sänder massor av hälsningar om en riktigt fin och god fortsättning till er alla ❤️
Miami-pirr på!