En av kvällarna nu i veckan började vi prata om våra sittplatser vid middagsbordet. En grej vi alltid haft med oss. För i Älta gillade vi alla den lilla sjöglimten man såg från köksfönstret mot Ältasjön. Och när vi flyttade in där satte vi regeln, att efter ett halvår så byter vi platser vid köksbordet, så alla får chans att sitta med utsikten mot det fina. Och efter ett halvår byter man igen. Samma regel följde med hit. Och så började lillan mumla lite under dukningen, är det inte vår tur snart mamma att sitta mot trädgården och poolen? Lite snabbt började vi alla räkna. Men är det sant, 8 augusti flög vi ju över!! 6 månader. Eller 25 veckor. Eller 175 dagar. Beror på hur man vill se det. Familjeäventyret hittills.
Senast i morse sa jag till Majsi, när jag skulle lämna henne till skolan. Det är en friskare period nu med knappa 10 plusgrader vissa mornar, så då samlas barnen i den uppvärmda cafeterian istället för utomhus, då de alltid ska sitta på betonggolvet tills de blir kallade till sina klassrum. Så i morse gick vi som sagt lite trippande som man gör när det viner lite extra kallt mot den varma cafeterian. Idag har Maja nämligen inlämning av ett stort projekt hon och vi jobbat med de senaste helgerna, som hon ska hålla ett framförande om inför klassen. Man kunde välja på allt som har med fysik att göra. Vulkaner, jordbävningar, solsystemet, kroppen, kretsloppet, gener mm. Vi valde ”The Human Digestive System”, vilket då är matsmältningen. Det har inhandlats lera högt och lågt och så har vi kikat på andra modeller för att få inspiration. Samtidigt ska det skrivas en rapport som ska hänga ihop med själva modellen och det ska då framföras i skolan inför klassen. Ja, ni förstår, det här blev ju ett projekt för hela familjen som fick chippa in, och det blev så bra. Men tänk, för ett halvår sen hade det ju inte funnits en sportslig att lillan skulle kunna göra det här. Men nu, så har vi övat och hon läser så fint och förstår vad hon berättar om och hon gör det utan problem. Det var det vi kom fram till hon och jag. Oavsett vilket betyg hon får, (man kan få 100 poäng) så har vi ju gjort vårt absoluta bästa och för ett halvår sen hade det inte känts lika bra.. Hon höll med. Känns som om hon är lite stolt ändå. Och mån om att det blir bra. Så noga har vi varit att vi har gått och gnuggat in leran med vatten, vätskat upp den liksom, då den legat klar sen i söndags och torkat en aning vilket då skapar sprickor. Haha, lite over The Top, jag vet, men ja, det ska nog bli bra. Nu håller vi bara tummarna för att hon ska känna sig nöjd och stolt efter presentationen med. Och så pussade jag henne innan hon gick och satte sig. Faktiskt bredvid en annan tjej. Som hon själv började prata med.. Det händer verkligen. Hon tar första stegen. Att bli Maja i Miami.
Wille, vår lille Lord, börjar bli stor. Han fyller 12 år om några veckor. Bara det gör att jag får nypa mig i armen. För hans del börjar vi se ett mönster med läxorna. Och det kanske lugnar ner sig något. Det verkar som om han hinner med det mesta i skolan, och då blir det inte så mycket med hem. Samtidigt som vi senaste tiden gjort så att han gör dem själv på sitt rum. Vilket verkar fungera. Och så ropar på hjälp när det inte går. Det blev riktigt klurigt när vi skulle svara på frågor om Newtons lag häromsistens. Haha, inte det jag har närmast i minnet om jag säger så, och sättet de ställer frågorna på, om det är sant eller falskt och om det är falskt så ska du byta ut en felaktiga termen till den korrekta. haha, Jag förstår ju inte vad meningarna betyder till en början nästan. Så ja, det är ju guld värt de här veckorna när P är hemma på kvällarna, så kan vi ropa på honom och få lite rätsida på det. P behöver bara scanna sidan så förstår han, och så förklarar han för oss, ger den där hjälpande handen vi behöver, och så kan vi fortsätta. Jag är den som ojar mig mest och Wille är den som klappar mig på axeln och säger, det är inte så många frågor kvar mamma. ???? Lilla hjärtat. Vi skrattar ju åt det i stunden, åt det svåra. Men han kopplar tänket kvickt och oftast är det kluriga inte så svårt.
Däremot är det Maja och jag som brukar köra fast, som nog är lite bättre nu, med hennes humör som går mot bott, inte helt, men nära, just när hon börjar gissa istället för att exempelvis räkna. ?☝?️???? Jag hör ju när hon försöker slira lite och ibland hinner jag rädda upp den lutande skutan och ibland, så går det helt på grund. Vi har suttit och varit ledsna båda två när det är för tufft. Både att det är svårt och att vi behöver lite andrum och ny energi. Oftast när det varit en sån kväll, blir det ju lättare när nästa läxdag kommer, för vi kan prata om att vi inte ska hamna där igen, utan hålla humör och energi uppe. Mycket handlar ju om vart jag lägger ribban oxå. Att inte min önskan att leverera överstiger hennes. Det ska ju vara på Majas nivå och villkor liksom. Känner verkligen att ibland så vill jag bara pausa allt. Hoppa över läxorna. För det blir för mycket. Det är ju jag som ska ta det beslutet, det vet jag. Men hittills har vi jobbat igenom även det svåra. Någon gång har jag sagt, vi struntar i det här nu. Men då är det Maja själv som vill göra det klart ändå. För hon vill inte sitta på lektionen och säga att hon inte har gjort läxan. Hmm, ja, det här är inte lätt. Sen är det inte så enkelt för min lilla, när jag frågar vad som står på eller vad vi kan ändra på, så svarar hon ”jag vet inte”. Självklart svarar hon så. Hur ska hon kunna sätta ord på det? Ibland har det slutat med att vi bara kramats och suttit tills det gått över, men nu sist kunde hon ändå få fram vad det var som jag sa, som fick henne att börja kantra. Gick igenom läxan som vi redan tragglat igenom och pekade som om den vore en karta, var någonstans det började gå fel. Och så kunde vi utifrån det talet gå igenom vad jag sa och vad hon sa. Så nu har vi liksom pratat ut igen och hon har själv sagt, att när den här situationen uppstår, säg inte si utan säg så – och så börjar vi om. Hon är bara 8 år den där lilla. Ibland så liten men oftare nu på slutet, så himla vis och stark. Så ja, vi fortsätter ta nya tag hon och jag. Och det vill jag ju säga, det är inte varje vecka vi ens har en sån läxkväll. Men sen så kommer det en period kanske när det är nytt, tufft och svårt samtidigt. Och då hamnar vi i svackan igen, tills vi tar oss upp. Så prepp är a och o för läxarbetet. Vilket hos oss innebär bra mellis före och även en stunds egen vila direkt efter skolan, oftast sitter hon lite och varvar ner med iPaden. Så vi inte hoppar på det direkt. Egentid lika viktigt för dem som för oss. Min lilla darling, fortfarande efter sex månader lär vi oss nya saker om varandra – hela tiden.
Båda barnen har nu under början på vårterminen startat med nya fritidsaktiviteter. Wille tränar fotboll ihop med Palmetto Bay Fotboll Club, vilket känns som en riktigt bra och seriös klubb, med bra tränare och rätt filosofi. Det som är guld värt, är att han tränar i Coral Reef Park, som ligger precis på andra sidan vägen från oss, några kvarter bort. Så jag skjutsar dit honom måndag och onsdagar direkt efter skolan. Han byter om i bilen och tar ett snabbt mellis, så står han sig. Sen har han varit duktig och ringt när det är slut, så vi vet att han börjar röra sig hemåt. Han är så himla glad när han kommer hem. De har roligt och killarna han spelar med känner han från skolan. ”William, the Swedish guy”. Japp, en till liten person som börjar hitta sig själv.
Maja å sin sida har börjat på gymnastik på Florida Gymnastics Training Center, och hon fullkomligt älskar det!. Jag kan verkligen se på henne, att trots att hon är nybörjare, så ska hon baske mig klara det som de andra tjejerna utför. Och det är inga lätta övningar. Men ja, från någon ;.) har hon ärvt en envishet, så här hemma böjer och bänder hon på ben och kropp så man tror att nu får du ta det lite lugnt. Haha, men hon är noga med uppvärmning och är så glad när hon lyckas med akrobatiken. Nu såg jag senast att hon inte riktigt visste hur man klara en bakåtvolt på en barr, men tror nog vi kan gå till parken där de har lite redskap, så ska jag hjälpa henne med den grejen. 
Så senaste veckorna har verkligen handlat om att bara vara och rutiner med skola och träningar. Ända sedan gästerna for hem, nu en månad sen, så har det liksom varit ”vinter” här. Graderna har varit friska, som sagt, nere under 10 grader. Det har regnat och yvt, åskat och stormat, med några solglimtar då och då. Så ja, Miami-borna har sin egna lilla lågsäsong nu och de njuter av de kalla vindarna. Vi själva hade ju tänkt ta en tur till Washington där en långhelg, men då passade stormen Jonas på att komma, vilket gjorde att vår resa ställdes in. Vi var länge inställda på att åka ändå, vi har väl klarat snö förut? Handlade på oss täckjackor och vinterstövlar till små, letade fingervantar, mössor, halsdukar mm. Allt var riggat och klart. Men som sagt, så fick vi rådet att avboka. Inte för att vi inte skulle klara det. Men Washington skulle inte klara det. Och så blev det. Allt stängdes, skola, museer, affärer, ja, all kommunikation med. Så även om vi hade kommit dit, hade vi inte kommit hem när vi önskade. Kan le lite åt att de inte har vinterdäck.. Så Washington får vi ta lite längre fram istället.
Har nämnt det tidigare, men amerikansk fotboll ligger ju delar av familjen mycket varmt om hjärtat. Hos Maja är intresset oerhört svalt. Men hon är ju med på det om vi är. Så en rolig utflykt var den till Sun Life Stadium, där de hade en visning av arenan som byggs om inför nästa säsong. Inför nyöppningen har de en kampanj vad gäller säsongsbiljetter, så vi får väl se om vi slår till.
Finalen på hela den amerikanska fotbollsserien, Super Bowl, spelas under en söndag, vilken i år var den 50;e i ordningen. Varje kväll hela veckan visas shower och paneler där de bedömer den kommande matchen, spelarena intervjuas och kamerorna följer varje steg de tar. P och Wille har lyssnat in sig och tagit den här matchen på fullaste allvar. Och visade sig hålla på varsitt lag i slutändan. Själva finalkvällen var vi bjudna hem till några vännner från boxen, där intresset var blandat för själva matchen, men hela landet tar tillfället i akt att träffas, festa och fira segern. Eller kanske hur det nu blir. Förlusten. Då det var första gången vi kom hem till någon som faktiskt bor här, var vi så himla nyfikna på hur en sån här kväll skulle se ut. Med Halloween i minnet har vi nu i alla fall sänkt förväntningarna på att gå all-in. Men vi gjorde det ändå.. På vårt sätt. Så vi hade med oss heliumballonger, lite skumpa och plocktallrikar med frukt och grönsaksdipper. En packe öl med tror jag. Haha. Och det var faktiskt rätt. Allt ställdes fram direkt på deras bardisk och så kunde man gå och plocka vad man var sugen på. Det kom in grillade hamburgare och korv, och så tog man alla tillbehör lite som man kände för det. Precis som på film kan man säga. Man hänger, man pratar, man är tyst under nationalsången och sen börjar matchen och det laget som får en touchdown mot sig ska dricka en shot. Haha, japp, baren var öppen. Får väl säga att Ulw-killarna var kanske dom som var mest intresserade av matchen, så för oss som inte satt precis framför tv-n kunde sitta och prata och samtidigt hålla koll om det hände något. Att sen Broncos vann matchen, det såg vi hemma då vi for hem i halvtid. Spännande att få ha sett så här live i rätt tidszon, då jag vet min bror Rickard satt hemma i Karlstad med sitt Carlstad Crusaders mitt i natten för att följa exakt samma sändning. Så nu är det lugnt på den fronten – till om några månader när det drar igång igen.
Att finna just det där sociala som vi har hemma, under helgerna, börjar kännas som om vi saknar lite nu. Att få bjuda över vänner, sitta och prata lite, äta något gott och ta ett glas vin. Tror vi båda känner lika och jag har ju mina vänner på boxen jag verkligen känner jag vill träffa mer, bara att det inte känns som om de gör så. Eller så kanske har jag fel där. Behöver undersöka lite hur det fungerar. Lite social etikett liksom. Det vi märker är ju att de gärna går ut och äter mat, på restaurang, i stora sällskap. Det är ju oxå ett alternativ, kanske som ett första steg. För att sen sitta och hänga hemma hos någon. Tror ni vet vad jag menar och ja, det positiva är ju att vi faktiskt känner att vi är redo för det. Tidigare har ju mycket handlat om att uppleva och upptäcka, men nu är vi liksom lite hemma här i krokarna och ska vi ta oss någonstans, ja då får vi åka en bit. Sen är det ju alltid roligt att få tid att hänga lite med vänner och bara prata. Några tankar som jag märker återkommer till mig.. Vi får se hur det utvecklas.
Vad gäller min box, crossfit och träning så är det just den som är min stund under dagen där jag fokuserar på bara mig. Och jag har så oerhört roligt. Både i det sociala, att få träffa mina träningsvänner, prata, skratta, peppa och bli peppad. De vill att jag ska börja träna lite mer för att tävla (på låg nivå så klart) men det blir jag ju så himla glad att få frågan om. De märker att jag har ”heart for it” som de säger. Och det känner jag oxå. Jag VILL. Men jag har ju en lång väg dit i form av teknik och flera moment jag fortfarande inte behärskar. Men det är liksom det som är tjusningen med crossfit. Det jag är bra på, kan vara någon annan inte kan. Exempelvis kan inte alla stå på händer mot en vägg. Och ja. Det ska inte stickas under stolen med att det så klart kräver extra mycket tid och fokus. Men ja, vem vet, om ännu ett tag när min arm har läkt, och ja, tiden är rätt, så kanske jag har den möjligheten med. Jag vill ju samtidigt börja plugga till hösten då jag inte kom in nu pga sen anmälan, så det ligger ju oxå på min agenda. Så att utvecklas här borta, är verkligen något jag vill ta chansen att göra.
Min arm ja, den lillan storyn. Efter några månader av lite så där halvvärk, insåg jag nu att det är dags att få den undersökt. Fick tips av Christine från boxen om en läkaren, Dr Kalbak, som jag fick tid hos rätt omgående. Själva undersökningsdagen fick jag även träffa hans assistent, som av någon anledning ville berätta om hans träningsskada, då hans ”chest deflated” mitt under tyngdlyftningen. Vad betyder det frågar jag och han beskriver det som att hela bröstkorgen ramlar ut. Herre jösses säger jag, svimmade du inte? Nej, jag höll ju i en stång på uppsträckta armar..!! Ok, vad hade du för skada då? Och så återgick vi till mig. Tror killen behöver tid själv att prata med någon.??Så min diagnos, som jag fortfarande väntar på då jag även fått göra en magnetröntgen av någon anledning, väntar jag på. Men sjukgymnasten var rätt säker på att det är en bursit med extra mycket vätska i, som blivit överansträngd. Vilket jag oxå tror på. Vätskan och det onda kommer försvinna efter hand med mindre påfrestning och med hjälp av massage och kyla. Så varje kväll isar jag ner min axel och masserar det onda plus att jag strechar armen med gummiband och övningar. Japp, om det är något jag vill är att läka, då jag under träningarna nu inte lyfter något över huvudtaget ovanför huvudet eller gör pull-ups osv. Allt för att vila armen. Och det fungerar. Finns massor jag kan göra utan att använda överkroppen, men det är klart jag längtar att utvecklas.. Men, jag har tid att läka och det ska armen få. Sakta men säkert. Roligt är att P faktiskt oxå nu är medlem och tar ett pass då och då. Så snart kan vi nog säga att vi är en crossfit-family ?????????
Även om senaste perioden varit lugn, så är den här stunden lite skön, att få berätta för er och samtidigt få chans att fånga och skriva ner våra minnen. För hur otroligt det än känns, att vi varit här i ett halvår nu, så minns vi alla fyra dagen vi kom hit, som om den var igår. Och det är viktigt. För att kunna känna glädje. Och stolthet. Över vad vi lyckats med. Och se fram emot. Det vi har framför oss. För nu har ju jag och Maja riktigt fina kvällar vid köksbordet. Med utsikt mot poolen. Palmerna. Och våra killar. Plus att det har ju dom med. ? I minst 175 dagar till.
Nu är det dags att knyta mig här bort och fredagen börjar för oss alla. Önskar er en härlig helg nu så hörs vi snart igen. Ta hand om varandra. Kram ❤️
Miami-pirr på!!
Härligt! Lika roligt varje gång det kommer ett nytt inlägg! Och ja, ni ska vara superstolta över vad ni åstadkommit så här långt?? Heja alla Ulwarna?