Miami-Ulwarna: Battlefrog – Att våga. Att göra. Att klara.

Snart dags att ta fredagkväll här borta. P har jobbat hemma idag och vi har en liten tradition bara han och jag. En fredagslunch tillsammans. Och ett glas bubbel till mamman. Inte alltid vi får till stunden. Men när vi kan. Och idag kunde vi. Båda barnen softar och när man frågar dom om de vill ta en sväng ut någonstans en fredag, så är de hellre hemma. Vilket jag förstår. De är så klart slitna efter veckan och det skönaste dom vet är att bara hänga. Så då blir det så.

 

Ville ju berätta lite om racet jag gjorde förra helgen. Battlefrog. Tävlingen liknar det som finns hemma med, jag gissar som Tjurruset och Tough Viking. Har aldrig kört något av dem hemma, så det här blev en extra stor grej för mig. Och det är ju alltid så, går man in och kikar på hemsidan med filmer med tuff musik till och så vidare, så blir i alla fall jag mer rädd än peppad, för det ser riktigt tufft ut. Och ja, kan väl säga att det var det med.
Uppbackningen har kommit massor hemifrån, att gå med på att köra det här, så klart. Haha, kanske har jag oxå fått höra jag är en galenpanna. Men det var mest för att jag var lite sjuk innan. Men såklart massor av pepp från teamet på boxen. Det var liksom en självklarhet att anmäla sig, YOU can do it Theresa! Jag och barnen var ju och kikade på en sån tävling i höstas, så vi visste ju lite hur det skulle se ut och vara. Redan då kände jag på mig det skulle vara roligt. För man gör ju det som ett lag. Med det sagt blev själva uppladdningen mot tävlingen däckning i sängen med influensa, så ja, var ju egentligen inte superstark den lördagen om jag säger så. Peter kom hem efter en vecka på resande fot och var väl inte överväldigad att jag skulle ge mig ut på det där, det vill jag oxå nämna. Men, ni känner mig, en sån där grej kan jag ju inte backa ifrån när jag väl har bestämt mig. Och jag hade ju inte feber, aka. Galenpanna ?

  
  
De andra i laget sa de skulle vara där tidigt. Vid klockan nio. Så Ulwarna var uppställda och klara borta på Virginia Beach prick på klockslaget. Som alltid blir jag lite överrumplad över en lätt förvirring som råder vid exempelvis registreringen. Det känns som om det är uppstyrt. Absolut. Men samtidigt absolut inte. Haha, kan inte sätta fingret på det (eller jo det kan jag), men vet man hade kunnat göra allt lite smidigare ändå. Så att få in barnen som åskådare, tog längre tid än ja, vad det kunde ha varit, då man i samma kö tog emot sent betalande till tävlingen. Och endast kontakt betalning. Trots att det fanns datorer, så står man och prickar av på papper. Som tur var hade vi ju inte bråttom, men ni förstår, man liksom vet att det borde inte ta så lång tid. Gott och väl inne så var inte mitt lag där ännu så klart (de kör nog lite manana-manana), men med mycket att gå runt och kika på i området, plus att de hela tiden släppte iväg tävlanden, så gick tiden rätt snabbt. Men när vi väl alla var på plats, då tog det inte så lång tid tills det var dags att starta.

 Vi var rätt många i laget som stod på rad samlade vid starten. Alla medlemmar från boxen, vänner och nya bekantskaper. Man släpptes iväg pö om pö, för att inte skapa kö vid hindren, så en starter iklädd militäruniform stod och peppade oss att nu var det kamp. Vi gick ner på ett knä med handen på hjärtat och den vackra amerikanska flaggan vajar med dundrande musiken från filmen Gladiatorn i bakgrunden – och lovade att hjälpa varandra och ”leave no man behind”. Och hade man problem att göra armhävningar på tårna, då hade man inget här att göra. Haha, han var helt sjösvett, för han tog i järnet under hela speachet och jag hade ju sett honom där från tidigt i morse. Vid det laget var jag så himla nervös, hjärtat slog dubbla slag – vad har jag gett mig in på?

En av våra coacher Carlos, gift med min box-kompis Jackie, är ett riktigt energiknippe. Alltså han springer så snabbt. Bara benen som rör sig. Inte överkroppen. Ni ska se när han gör burpees, han liksom flyger upp och ner. Förstår inte vilken spänst han har. Han och Jackie har tävlat en hel del och det är han som har filmat hela loppet med sin go-pro, vilken satt på hans huvud hela vägen. Jag ska försöka länka till den här: Filmen från racet För att få med allt, så sprang han fram och tillbaks mellan oss allihopa, och ja, han sprang nog det där loppet tre gånger med tanke på alla fram och tillbaka-sprintar. Tempot började rätt snabbt vilket var lite skönt för så fort jag tog de första stegen kände jag nervositeten släppa, nu var vi liksom iväg. 5 Miles är lika långt som 8 km ungefär och det är ju inga problem. Men med 26 hinder på det så förstod jag ju ändå det skulle vara tufft. Ulwungarna och P mötte upp oss tidigt och jösses vilken energi jag fick av det. Att få göra high-five med dom var sån boost att jag kände hur styrkan och kraften maxades totalt!! Och det behövdes. Redan de två första hindren var rejäla prövningar. Herre jösses, jag var inte alls beredd på det även om jag borde ha anat det. Att klättra över höga väggar som kändes som skyskrapor med hjälpe av rep. Tjena. Men jag tog mig upp. Vilket gav sån kick, jag klättrade upp själv!! Men sen. Alltså jag var så rädd där uppe.. Och man hade inget att sätta fötterna på när man kom över kanten, man skulle liksom ta tag i repet bakom. Jag blir svettig i händerna nu igen när jag skriver.. Tusan alltså. Som tur var märkte gänget det, dom hade varit med förr plus att jag nog var rätt tydlig med min ångest. Jag tog mig ju inte ner. Haha, så jag fick både mental pepp och fysisk hjälp. Cedric sträckte sig upp och formligen tog mina fötter i sina händer så jag kunde kliva på något och känna fäste, innan jag själv kunde hiva mig ner. Och det var lite så det funkade. De större och starkare hjälpte oss mindre och korta i rocken. Skrattade åt de gånger man blev mer puttad över än att man hade klarat av det. För gjorde man inte det var det bestraffning i penalty-pit med burpees. Det var några gånger man fick köra dom. Speciellt där jag kände att axeln skulle göra illa. Samtidigt fanns det så klart hinder som var totalt omöjliga. Men enormt roligt att se de andra som klarade dem. Så coolt. Vem vet, kanske jag nästa gång.

    

Well, ska inte gå igenom hela loppet med er. Även om ni vet jag skulle kunna det. Haha. Det jag vill ta med mig och skicka vidare, är att just våga köra. Aldrig hade jag väl anat att jag någonsin skulle klara av att klättra uppför ett rep på 5-6 meter. På egen hand! Eller klättra uppför väggar och staket. Eller bära sandsäckar eller vattentunnor. Eller vada i vatten och krypa under taggtråd. Men jag klarade. Och det tack vare träning. Men framför allt tack vare de andra i laget. För även om jag hade gjort loppet själv. Hade jag mentalt inte klarat av att klättra över det där riktigt höga staketet monterat på stranden i slutet av loppet. Där var jag på väg att bara ge up. Men blev peppad att göra det. Att släppa rädslan. Och även om de klättrade upp ihop med mig och sa de höll i mig (jösses, då vinglade det rejält där uppe och jag var så himla rädd) på toppen. Så var det som om jag bara bestämde mig för att göra det. Så coolt.

  

Att sen mötas av Ulwungarna och P som väntat på oss i 2,5 timmar, det var så himla härligt. Då förstod vi ju att det inte var så långt kvar. Att vara utan klocka på armen var himla märkligt. Hade ingen aning om hur långt man sprungit eller vilket hinder man var vid. (Haha, kanske deras grej att inte ha sånt utmärkt längs banan..) Man sprang och sprang och hoppade och klättrade och vadade och kånkade och sprang lite till. Kändes som om man varit iväg i veckor och dagar utan koll på tid och rum. Att springa in i mål med gänget hand i hand var en perfekt avslutning.

Så ja, från att vara själv på gymet i början här borta – utan någon att prata med – till att kliva in på den där lilla boxen och möta de här sköna människorna, var verkligen det bästa för mig. Jag har nöjet att både få mötas socialt, prata och skratta. Men även bli peppad, inspirerad och utmanad. Framför allt får jag förmånen att utvecklas. Varje dag. Och det är det bästa. För den energin jag får under min stund där borta. Gör att jag blir den bästa och starkaste mamman och frun som fixar vad som resten av dagen. Samlar all den här kraften och sänder den vidare. Till de mina, här. Och till de mina, ni. En speciell hälsning till alla som kämpar. Kom ihåg. Våga. Göra. Klara. Och ja, det är okej att fråga hur man gör. Ta hjälp. Bli stärkt. Hel. Och sen. Skicka vidare. Det är det som är hela grejen. 

   

Miami-pirr på!

/ Theresa