Miami-Ulwarna: 12-års party & smittande leenden

Har just varit på Willes skola och lämnat över hans mobil och klocka som han glömde i bilen i morse. Som alltid passerar man vakten som hindrar  alla obehöriga att beträda själva skolområdet. Man går direkt in till expeditionen där skolungdomar som har administrativ tjänst på schemat hjälper till med dina frågor. När jag ber om att få träffa Wille vet de genast vem han är. -Ah, The Swedish guy, William Olwon!!

   
 Förra helgen bjöd Wille in sina killkompisar på sitt 12-års party. De är ett litet gäng som träffas före skolan och spelar lite fotboll. Gissar på att de hinner med en halvtimme och jag hör hur hans mobil piper runt samma tid på mornarna då de checkar vilka som kommer. Alla går inte i samma klass utan delar lektioner i olika kombinationer. Är så glad för honom. Han liksom är en i gänget och varje gång de möts kör de sina hälsningar med high-five, fingerknäpp, hopp, axel mot axel och så vidare. När jag låg däckad med influensan körde jag runt honom till i alla fall två olika kompisar under helgen. Kändes så där att jag inte ens gick ur bilen och hälsade på mammorna, men jag var riktigt dålig med feber och hela paketet. Haha, de måste ha undrat vad jag var för en som bara lämnade av, men Wille lovade att hälsa att ”Mom has the flu”. Det som var skoj var att en av killarna bara bor runt hörnet från oss! Så himla nära. Kanske kan han cykla dit nästa gång. Finns inte cykelbana hela vägen, men tror nog han skulle klara de få metrarna utan.

Inför hans party hade han pratat om både Lazerdome eller HopZone med trampoliner. Men vi landade i bowlingidén och fann en på SunSet, en liten bit härifrån, och det fungerade så himla fint. Banorna låg bredvid varandra och det gick snabbt att få skor och killarna hade koll på sina storlekar. En liten oplanerad bonus de fick var en bilutställning precis utanför entrén med feta bilar som nästan alla hade koll på. Så söta var dom när de stod och tog selfies med bilarna och bad så artigt att få stå kvar en stund extra. Och det är med artigheten är jag så imponerad över. De är ju killar i 12-års åldern. Och alla tog i hand när de lämnades av av sina föräldrar eller syskon. Skönt att jag då fick hälsa på mammorna jag inte sagt hej till när jag var sjuk. Syrrorna som skjutsade sina bröder var himla gulliga och jag får reda på att en är 16 år och någon annan som lämnade var 17 år. Hehe, och de körde riktigt stora bilar med brorsorna, jorå. En av tjejerna bar en keps med Battlefrog-loggan (racet jag körde) och jajjemän, hon hade oxå tävlat. Jag sa jag med hade kört loppet och jag fick väl bjuda på hennes icke-så-kamouflerade ”Really?” Haha, stod ju där i klänning och lockigt hår och high heels, så ja, hon kanske inte anade det. Men det roliga är att när hon sen kom tbax och hämtade lillebror, då hade hon med sig sin mamma. Det visade sig att båda tränar crossfit här i närheten, så där har jag nog en ingång till för bekantskap. Synd på mamman, hon bar nackskena efter en operation som hon skulle ha i 4 veckor till. Men vem vet, efter det kanske jag kan kontakta henne för att testa deras Box.

  

Så som sagt, artiga trevliga, gulliga och så hade killarna himla skoj. Vi bowlade i nästan 2 timmar och det åts pizza och dracks Coca Cola i massor. Utom Wille som håller fast vid sin en chokladmjölk och sen gällde isvatten för hans del. Med tanke på konsumtionen av just Coca Cola over here, har vi just sett The Sugar Movie (Finns på SVT Play och kan rekommendera den varmt. En viktig film, som en kollega till mig på jobbet skrev om den och håller verkligen med. ) Det är ju heller inte de små glasen som det hälls upp i. Haha, stoooora glas och gratis påfyllning, jo jag tackar. Men är det kalas så är det!

 

Väl hemma spelade killarna fotboll och hoppade studsmatta tills det mörknade. Vi hann med prisutdelning för bowlingen och även tårta och sång. Maja fick feeling och hoppade i poolen efter en boll som hamnat snett och det såg hur härligt ut som helst. Det har börjat blivit lite varmare nu, så poolen ligger på +25. Lagom vid kl 19 hade vi sagt som sluttid, så när alla killarna tagit sig hemåt med en liten goodiebag tog vi söndag.

  

  
Och det var väl runt då som vi hör frågan då Uwungarna sitter och slappar lite för sig själva. Maja undrar hur Wille fått sina kompisar. Åh, ni vet mina tankar och känslor kring min lilla darling och hennes försök att våga ta steget fullt ut med språket och få vänner.. Både P och jag pysslade i köket när de små pratade och Wille svarar sin undrande syster så skönt. ”Det är bara att börja prata med någon man tycker verkar rolig och så börjar man där.” Darling-unge.. Kunde inte ha sagt det bättre själv. Egentligen är det ju så enkelt. Men är man en liten blyg tjej som ställer superhöga krav på sig själv och ja, tycker det är tufft att ta det där första steget. Så är det inte så enkelt. Hon har ju försökt tidigare vet jag så väl. Och hon vill. Kanske var samtalet mellan dem inte det längsta, men efter den där kvällen med Willes kompisar som bjöd på bus och skratt och snack och massor av positiv och glad energi, så var det som att hon fick den där puffen i rätt riktning hon behövde. Det blev måndag morgon och som vanligt kommer vi en stund före skolstarten för att finna en parkering, jag och Maja sitter ju alltid och väntar in tills det är dags för mig att åka och skjutsa Wille till sin skola, då hon sen brukar sätta sig bland de andra barnen. Men i måndags sa hon till före ”Nu vill jag nog gå och sätta mig, mamma.” Blev ju superförvånad men spelade med och pussade hej då. Och då ser jag hur hon helt sonika går fram till två tjejer i sin klass, sätter sig ner, ler lite och säger hej! Och de blir ju glada, säger hej och ler. Och då ler ju jag!! Och höll på att börja grina.. Ringde P på en gång för att berätta. Wow – det funkade!!! Tack Wille för rådet!!! Och tack för att vi hade ett party!!

Har märkt utav en viss skillnad efter det. Eller så kanske det är lite önsketänkande med. Men ändå inte, hon har blivit pratigare och gladare. Det är som om hon och Wille oxå har funnit en ny nivå och ja, vänskap. På kvällarna efter läxor och middag sitter de i hans rum och spelar Xbox tillsammans och hon har blivit riktigt haj på StarWars nu. Hör hur de hojtar, skrattar och tjoar. Och så igår kväll när vi borstade tänderna och finade för natten, så kom frågan. Om kanske en av tjejerna i klassen skulle kunna komma hem på en playdate. Öva lite på gymnastik tillsammans på studsmattan, för kompisen tränar gymnastik i samma klubb som Maja. Och dom har börjat prata lite, säger hon lite försiktigt..  Blir ju så klart superglad för hennes skull!!! Men tänker på att tona ner det samtidigt och vi kommer överens om att Maja ska höra sig för. Flickans mamma känner jag redan sen tidigare och det är skönt, för kanske blir själva planeringen lite smidigare nu när vi vet vilka vi är. Men den stora grejen är ju fortfarande, att Maja ska få fram frågan. Och hur mycket jag än vill göra det åt henne, så är det ju hon själv som behöver ta det steget.. Åh, vi håller tummarna och peppar vår lilla skatt, för hon är så himla stark och duktig i allt annat hon tar för sig. Skulle vara ett enormt stort steg för henne om hon klarar ställa frågan.

Ja, känns som kontentan är. Att uppleva lycka och glädje. Med vänner. Ger kraft och energi. Att se Wille med sina kompisar den där kvällen. Gav henne kicken hon behövde. Att vilja detsamma. Innerst inne så vet nog min lilla darling att det handlar om henne själv. Hon har det i sig. Hon har försökt tidigare. Men behöver göra om det. Lite starkare. Nu står hon i samma korsning igen med nyvunnet självförtroende. Och med storebrors råd, lite extra mod och mer av språket i sig, vågar hon nu ta små steg i riktningen. För dom är där. Varje morgon. Det behöver bara börja med ett leende. Och ett hej. Det har hon ju sett själv. Nu ska jag åka och hämta henne så får vi se vad som händer. Klart är, att leenden smittar.

Miami-pirr på!!
/ Thresa