För en stund sen har små gått och lagt sig. P gick redan för någon timma sen. Han kom hem i fredags, så jetlagen tar några dagar att släppa. En tidig kväll för alla. Men dagen desto mer nära än tidigare. För idag var det Majas födelsedag.
Tyckte vi tassade upp tidigt ändå. Vid 06.30. Men Wille-kille mötte upp oss i köket snabbt och han viskade fram att Maja varit vaken ett tag men att hon hade lagt sig i sängen så fort hon hört oss börja pyssla runt. Mysigt att höra hans entusiasm. Igår var han själv och valde ut ett speciellt grattis-kort han funnit på Macy´s, ett bror-syster-kort, som han gärna ville köpa. Sen chansade han med att fråga om det fanns någon present han kunde säga var från honom. Haha, självklart sa jag. Alla är från oss ju. Men han klurade ut att ett mobilskal kunde faktiskt bara vara från honom, så vi sa väl så. Maja har ju redan i förväg fått sin födelsedagspresent i form av en gymnastikmatta som man tränar på, så nu blev det lite smått och gott av kläder, pyssel och tjejgrejer.
Sen gammalt tågar vi ostämt sjungandes in med en gottdukad bricka, levande ljus, svenska flaggan och så ett champagneglas med mjölk. Den här gången bar Wille glaset, då vi förra gången välte ut all mjölk innan vi ens tagit de första stegen med brickan. Plus heliumballonger och så klart presenterna.
Hela morgonen blev så himla skön. Vi pysslade lite med presenterna och i mellanåt kom ett och annat gulligt samtal med sång och hälsningar. Att få dela det där med Maja, blev viktigt för både mamma- och pappahjärtat. Speciellt att få höra hennes glädjerop när hennes kompisar grattade, hurrade och sjöng. Hon blev så glad!! Höra hur hon bubblar på sitt rum och visar runt och berättar om morgonen. Den där tjejen är så stolt och glad över att fylla år.
Men som det är med allt. Kommer även funderingar. Speciellt från en liten som tänker och vrider och vänder och bänder och böjer. Så med ens kröp hon upp i min famn, som hon fortfarande passar helt perfekt i, och så fick hon gräva ner sitt ansikte precis mellan min axel och hals, och mumlar fram det som slog henne med ens, ”Kan dom glömma mig, mamma? ” Lilla, lilla, skatt.. Där satt vi och pratade igenom, torkade den våta kinden och kramades hårt, hårt, hårt. Och lättande nog var nog både P´s och mina ord läkande, för efter ett tag när vi både pratat om vänskapsband, tiden som passerat, minnen, längtan, saknad men framför allt framtid, med det snart antågande sommarlovet med massor av dagar i Sverige och Älta plus hennes egna party här med sina nya kompisar, så var tårarna torkade och hon log igen. Och vi som blev kvar i soffan, alltså P och jag, bara tittar på varandra och andas ut. Puh, det gick.
Resten av dagen gick som på räls och så gott som alla önskningar gick i uppfyllelse. Det blev lunch med en favorit-smoothie av jordgubb på Cheese Cake Factory på Dadeland, plus en utmaning där pappan och Lillan skulle se vem som sprang 1 mile (1,6 km) snabbast. Där fick mamman haka på då Maja menade att om hon sprang om pappa så kanske hon inte hittar vägen och om hon springer fel så kanske han vinner pga det. Och det ville vi ju inte riska, så mamman bytte oxå om till race-kläder medans Wille-kille var tidtagare och sträng domare. Och jösses vad hon sprang sen!! Haha, hon stack iväg som en liten Bambi och jag fick verkligen bita ihop för att spurta med henne. Haha, ingen taktik hade hon Lillan, så efter nästan 500 meter tokspurt, saktade hon ner. Men det funkade så pass att medans pappan körde sitt egna race, sprang jag och Maja om honom gång på gång tills de tillsammans sprang i mål faktiskt. Hahaha, 8 minuter av maxning var jag inte riktigt beredd på och det blev kanske inte riktigt en mile heller, men ändå. Vi gjorde’t! Sen fick alla lite fri tid för att pusta ut vid poolen i en ljum eftermiddagssol. Som sen avrundades med en lördagslounge med plockbricka för maporna och Powerpizza för Ulwugarna.
Ja, där är vi nu. Jag sitter här i köket på barstolen och snart brinner ljusen ut. Dags för mig att sussa med. Och man brukar ju säga, att man blir ett år äldre och ett år visare, när man fyller år. Men det den här lilla godisbiten har gjort de senaste månaderna, är mer än så. Superkraften var liksom i henne från första början. Hon var ju redan vis. För hon kände sig självt. Hon stressade inte igenom något. Bara för att. Hon har varit den starka. Rakt igenom. Som hållit efter. Det hon har trott på. Nämligen sig själv. Hon behövde bara lite mer tid. Och pepp. Det var inte mer än så. På något vis trodde vi, att det skulle gå snabbare. Men egentligen, vad gjorde väl det, att det tog tid. Ingenting faktiskt. Hon har väntat in, sitt ögonblick. Och sin stund.
Och ett magiskt resultat av den visheten, var de tre gulliga tjejerna som kom och frågade mig när skolklockan ringde ut i fredags, när vi planerade hålla Majas party. För Maja hade bjudit dem själv och de ville gärna komma.
Miami-pirr på!
// Theresa
Härliga bilder! Vilken go’ tjej hon är!
Grace är rädd att Maja ska glömma henne eftersom hon hitta nya kompisar. Det blir så bra när de träffas.