Miami-Ulwarna: Skolavslutning i Miami. Nu tar vi sommarlov.

Terminens sista skoldag och barnen är skjutsade till skolan. Maja först. Som dagen till ära inte behövde ha skoluniform, däremot flaggans färger inför ”End of the Year Celebration”. Sen Wille. I uniform men utan ryggsäck och matlåda då säkerhetsvakterna fått ledigt och man därför skulle ta med lunchen i en genomskinlig ziplock påse istället. P lämnade huset redan klockan fem i morse då hans flyg gick tidigt. Båda små så förväntansfulla, sista dagen i skolan – idag!!! Hör deras glädje. Känner deras lättnad. Ser hur de liksom spritter. Njuter av att känna detsamma. Vi klarade det!

Sitter här hemma och eftersvettas från passet på boxen. Den här stunden är så skön. Längtar att få skriva. För de här senaste dagarna har varit så himla speciella. Visste ju att det var den sista skolveckan. Men var inte beredd på allt det vi kulle få uppleva. Jösses! Känslorna har verkligen tumlats runt – glädje, skratt men oxå tårar av stolthet och lite vemod. Har ju känt mig rörd över skolavslutningarna hemma i Älta med. Men efter de här nu 10 månaderna på plats, av alla de läxtimmar vi suttit ihop, jag och Ulwungarna, är det något helt enormt att få dela framgången med dem på ett för mig, högtidligt och stolt ögonblick. Det började med Majas Awardceremony, där alla barn i hennes ålder samlas i skolans cafeteria. Finklädda och snedbena kan man väl säga dresscoden var. Både på barn och föräldrar. Vi frågade oss lite fram dagarna före, då det inte kom hem någon skriftlig information, men med hjälp av Majas duktiga meddelanden (hon har stenkoll), så lyckades vi klura ut att det här är nog som skolavslutningsdagen hemma. Bara att man tar det under sista veckan, årskullvis, då alla inte får plats i cafeterian och det ändå tar en timma för allt att flyta på.

Flaggan bars stolt in och vi svor eden och sen bar det av. Det delades ut diplom till var och en för väl utfört arbete i skola, och när varje barns namn ropades upp, upplystes vi även om vilket ämne som var deras bästa och vilket ämne de utvecklats mest i. De läste oxå upp om barnen hade varit med i skolans egna fotbollslag, löparteam, kör, teater mm. Barnens lärare höll i själva talet och sen skakade både rektor och vicerektor hand med var och en av eleverna. De tog även upp vikten av att läsa båda under skolan men även under sommaren och peppa för framtiden. ”Today you are readers, tomorrow you´ll be leaders”. Speciella diplom delades ut för de barnen som lyckats läsa flest böcker under terminen och klarat av testerna som varje bok kräver plus att de även uppmärksammade Math Superstars, matten som vi kämpat på med här hemma. Slutligen togs alla de barn upp som hade högst betyg vilka fick en liten pokal med. Gissa om vi blev förvånade och tårarna kom när de ropade upp Majas namn en extra gång för Citizen Certificate, som lyfter fram ”exemplary behavior and effort” ihop med de andra som lyckats med detsamma. Vår lilla envisa arbetsmyra.. Ja, vad ska jag säga. Kan gilla att de gör så här. Firar framgång. Och att alla får vara med. För det var alla som fick gå upp på scenen. Vet ju såklart inte om de gör så överallt, men på den här skolan har det varit en tradition i många år och de tror på att lyfta för att peppa och att kanske viljan föds att prestera ännu mer till nästa år. I alla fall fungerar jag så, kan bara jämföra med de år jag hade på Hilton, som var just jättenoga med att fira goda resultat. Och ja, som jag pratade med min kära grannfru i Canada om, det gjorde även, förutom att jag själv ville leverera goda resultat, så blev man glad åt andra när de lyftes de med.. Hmm, som sagt, det är så jag känner och upplever de här ceremonierna. Sen vet ju inte jag hur de gör med de barn som har det tuffare med skolan, men Maja var en av de som hade det svårt i början, och hon fick hälp under skoltiden som alla andra barn, inte mer för de hade ingen resurs att sätta in, men sen hade hon ju mig med som inte lämnade henne i sticket heller. Det jag förstår från andra mammor jag pratar med om det här med awards, så är de uppvuxna med det, från dagis, så ja, de är vana. Att både kämpa med läxorna men även att fira framgång. Och för Majas del, så var det första hon sa sen när jag hämtade henne efter skoldagen att nästa år vill jag vara med i The Running team.

Willes skola har även de awards som delas ut. Men hos honom var det några barn per klass som nominerades av alla lärare för att sen få delta under deras ceremoni. Däremot var det ju helt galet att Wille blev invald i det som heter National Junior Honors Society, vilket gäller för de barn som fått betyg 3,5 i medel och över plus A i alla ämnen vad gäller Conduct (uppförande) och Effort (ja, ansträngning tror jag passar in som översättning). Haha, ler åt att vår lille Lord lyckats med det – så duktig.. Vi visste det skulle vara uppklätt för honom med och som tur var hade vi ju varit på Majas, att vi lyckades övertala vår son att ändå ta med kostymbyxorna och vita skjortan. Han menade att det inte behövdes men så fort de kom fram till parkeringen så ringde P och sa, japp, de två första killarna de sett var finklädda, så det var bara att byta om i bilen. Han har blivit äldre vår kille och säker på sin sak. Men i vissa fall har mamman och pappan rätt fortfarande 🙂

Om Majas avslutning var högtidlig så var det här arrangemanget snäppet vassare. 144 barn valdes in och ropades upp var och en på scenen. Rektorn skakade hand och de fick även ett ljus att hålla i under hela ceremonin där deras egna ed lästes upp och där de lovade att upprätthålla den höga nivån de redan uppnått, som goda förebilder för andra. För att få vara kvar även nästa år behöver man då så klart behålla betygen på hög nivå, även inte få några tillsägelser vad gäller uppförande eller de andra kriterierna, men även arbeta 28 community-timmar under året. Vi förstod det som volontär arbete. De gav förslag man kunde jobba i sin kyrka eller sin synagoga. Hmm, då vi inte har något av dem ska vi klura ut vad det kan vara. En rolig detalj som presentatören tog upp (som var mäkta nöjd med den), var att under ceremonin fick inte föräldrarna komma fram till scenen och ta bilder i år. (Då det var P som var på plats hade det ju inte hänt ändå 🙂 ) Utan istället hade hon ”professionella fotografer” som skulle hjälpa henne. Kunde inte sluta le är man såg att de fotograferna var tjejer från skolan, alltså elever, som tog en bild på alla barn som ropades upp på scenen, med sin iPhone. Det var ju bra tänkt. För att sen erhålla ditt barns bild, så ska vi då mms:a en bild på Wille till läraren, som sen ska be tjejerna bläddra igenom sina mobiler för att finna bilden på Wille som sen mailar de till oss via läraren. Tror vi inte kommer få svar från henne 🙂

Så ja, idag är det barnen sista skoldag och jag känner förutom glädje och lättnad, stolthet och ödmjukhet. Kommer ju ihåg den första dagen – som en emotionell mardröm. Den där evighetslånga väntan tills skoldagen var över, på att få veta hur de har klarat sig – så gott som utan språket.. Och med facit i hand, så gick det ju vägen till slut. Men det har absolut inte varit lätt, det vet ni. Så ja, barnen är värda den skönaste ledigheten någonsin. Att få möta dom om några timmar och ge dom den där kramen, alltså jag längtar så!!! Och att få packa resväskorna, låsa igen huset och sen bege oss mot sköna sommarveckor i Sverige, är både lycka i själen men även en viss sorg. Och det är ju jag -rutinmänniskan- som känner så.

Allt har flytit på så himla bra senaste tiden det känns sorgligt att lämna bakom sig. Speciellt efter den så mysiga midsommarkvällen vi hade med våra vänner där de både fick smaka sill och nubbe men även sjunga Helan går, spela Kubb och dansa Små grodorna, eller den där fredagskvällen när vi oplanerat for in till Miami Downtown och tog en middag på vår favorit-roof top bar och barnen slog tärning och vann efterrätten eller den där dagen på South Beach när Wille skulle testa undervattenskameran och en liten söt fisk gjorde honom sällskap i selfien..

 

Som tur var är vi ju fyra Ulwar i den här familjen. Och jag är nog rätt ensam om att känna det där sorgliga i det här. Haha, övriga tre kan inte vänta tills det blir dags att slänga igen dörren och ge sig av över havet mot Sverige. Maja har liksom redan testat fram sin outfit inför flyget. Och det är ju förväl. För det smittar ju. Så i nästa sekund ser ju jag oxå fram emot att få krama om alla där hemma – äntligen!! Det längtar jag efter massor. ❤️

Miami-pirr på.

// Theresa