Miami-Ulwarna: Sommarlov i Sverige

Fem veckor snart passerade sen vi landade. I ett Sverige och Stockholm, som vi så glatt överraskades av, fullkomligt badade i sommar och solsken. Och att sen mötas av den där friska och krispigt klara luften vi alla känner när man tar steget utanför kabinen in i tunneln mot passkontrollen. Förväntan, glädje, lycka och sommarlovspirr var på!

Och vilka dagar vi haft. Upplevelserna har radats upp en efter en och hjärtat och minnesbanken har i lagom takt fyllts på med snart till brädden av underbara möten, skratt, samtal, kramar och tårar. Som vi alla fyra behöver så mycket inför resan åter. Hem till Miami. Vi har upplevt de där kära återseenden mellan små kompisar. Hört lyckoskriken från baksätet i bilen när de får syn på varandra fram till att de faktiskt kramar om varandra. Glad att de inte är för stora eller för små att känna det är generande. De bara kramas. För de har ju längtat så mycket.

Att återförenas med både vänner och familj har varit målet och som vi känner oss så tacksamma att fått till, för allas våra liv är minst sagt planerade och uppstyrda. Men att ändå ses över den där stunden kopp kaffe, lunch eller bubbel före semestern, och bara ta vid, har varit både viktigt och lyckligt. För trots att nästan ett år har gått sen vi lämnade vårt liv hemma i Sverige, så har vår kontakt och vänskap fortsatt på håll. 

Har också fått den stora äran att fira kärleken med vår familj och vänner, för att dela stunden när två förälskade säger ja till ett liv med varandra. Inramat av ett sagolikt Gotland med sommarnätter där solen aldrig går ned. Och för mig är minnet av den där nattpromenaden hemåt barfota hand i hand – för evig för oss. Tack lillebror och Clara ❤️

Frågan vi ofta fick när vi landade. Hur känns det att vara här igen? Har nu omformulerats till att, hur känns det att åka tbax? På den första frågan så blev svaret en sorts kombination av; som om jag aldrig åkt härifrån. Och det är nog det jag är mest tacksam över, att allas våra återföreningar, oavsett om det är mina eller barnens, så har de varit kära och enkla. Ingen tröskel att komma över. Bara att som jag nämnde tidigare, fortsätta där vi tryckte punkt sist. Eller skicka. Eller lagt på efter ett Face-Time eller Skype samtal. Och det har varit nyckeln den här första omgången av frånvaro. Att hålla kontakten. Kontinuerligt. Skickat en tanke. Eller ett hjärta. En bild. Eller en Snapchat för all del. Haha, en ny outforskad värld för egen del där. ? Oavsett var vi befinner oss. En del på resande fot i jobbet. En del på familjeäventyr liksom vi. En del på samma plats sen sist. Och en del kanske någon annan stans än tidigare i livet. Men alla dom momenten har vi varit en del av. För vi har hållit kontakten. Och känt. Hejat på. Blivit glada. Och ledsna. Och kämpat. Och utvecklats med. Är extra glad nu i efterhand att jag hojtat och påmint Ulwungarna de där helgmornarna, passa på att skypa eller Facetajma nu för klockan är tre på eftermiddagen hemma!! Lovar mig själv att fortsätta påminna de små om det.

Så kommer vi till, hur känns det att åka tbax? Hmm, ja, för mig är det ju faktiskt, att åka hem. Och efter fem veckor i resväskor, haha, förstå K A O S E T i de smås bagage varje gång vi bytt boende, som de så duktigt hållit ”ordning” på själva. Men än något glömt här och där, så känner jag att det blir allt gott att få komma åter i ordning och reda. Hahaha, rutinmänniskan i mig har kapitulerat helt till mantrat ”inga regler gäller – bara flyt med”. Hahaha, ja, ni förstår. DET ser jag fram emot.

Men samtidigt ska jag vara ärlig. Tankarna är många inombords. Absolut hos mig. Omtumlande. Både av längtan. Men lite nervositet. Som alltid. Hur kommer det bli? Och det visar sig även hos små då och då. Häromdagen fick vi frågan från baksätet. Om vi kommer flytta tbax till Älta när den dagen kommer. Och vi kände nog, att vi kunde vara ärlig där. Att vi inte alls vet. ”Men Älta är ju vårt hem där våra kompisar är”, svarar dom. Tänkte lite. Och försökte förklara, så de förstår. Att ja Älta, är där era kompisar är. Och hem, kan ju faktiskt vara var som helst, där både vi och där era kompisar är eller kommer vara. Så därför är det viktigt att hålla fast vid just kompisarna. För dom liksom vi kan ju faktiskt också flytta. Eller byta skola. Eller byta intressen. Så då på något sätt flyttar vi ju med dem, i tanken. Som dom har flyttat med oss, i vår tanke. För det är i vänskapen och familjen man har sitt hem. Kanske blev svaret lite djupare än tänkt, men samtalet blev bra och fortsatte både som om vi antingen blev kvar där borta eller inte. Men tror att det frö vi sådde kommer ta fäste, och trots det ärliga svaret om ovisshet, stärka dem att vi håller ihop, blev gott. 

Vår lille Lord har inte uttryckt mycket mer än ovan gällande hemresan. Svarar kort och gott annars ”Det känns bra mamma, det känns bra.” Vilket är hans standard. Men bakom den coola och starka fasaden, vet jag han oxå känner. Vilket märks i hans totala frånvaro hemifrån. Förutom dagarna på Gotland och i sommarhuset vid Varamon, Motala, så har han hängt med kompisarna non-stop. Men vi är beredda att fånga honom med, när och om han faller. För det kommer vi nog alla göra på vårt egna vis.

Redan för någon vecka sen brast det för min yngsta skatt. Vi var inte riktigt förberedda på det, som man oftast inte är. Men inser så här i efterhand, det var mitt i vår tredje vecka, kvällarna har varit sena, upplevelserna många och känslorna i berg-och-dalbana. Vi pratade nog om ordning och reda och om att åka åter till Miami. Märker hon blir tystare. Hör hon med något svagare ton ställer någon kontrollfråga gällande just tiden kvar i Sverige och om möjliga möten med små kompisar. Kontrollerar igen. Och inser nog. Tiden började redan där ta slut. Och då orkar hon inte hålla det för sig själv längre. ”Jag vill inte åka tillbaka mamma..” Det onda i hjärtat där och då. Släpper allt och hon kryper upp i min famn. Vi har ju suttit så förut. Vaggar och klappar och torkar de där tårarna. Hon säger det igen. Och vi pratar om det. Förklarar lite om hur dagarna kommer se ut när vi landat. Och är tacksamma att faktiskt två små Älta-kompisar till henne är där borta redan vid vår återkomst. Det visste hon ju. Men behövde bara få höra det igen. Och vi blir återigen påminda om. Att deras lilla värld inte är så liten längre. De älskar att leva här och nu. Men behöver oxå få påminnelser och den trygga försäkran om framtiden. Med funderingar om vad som kommer härnäst. Är tacksam för att hon har det i sig, att säga när det inte känns rätt. Och det talar jag om för dem båda där i soffan på landet. Det är en styrka och en kraft att kunna. För oavsett hur svårt det känns att säga något som man själv tycker och känner är jobbigt första gången, så hjälper det alltid när man väl sagt det högt. För vi som hör er, finns alltid där. Oavsett vad. Och nästa gång man tänker på det, så kan det faktiskt kännas lite lättare. Inte helt. Men lite.

Så varsågoda Ulwungar. Njut av sista omgångarna med fritidsgård hemma hos kompisar, tältövernattningar och barfota på landet-häng, kalla bad i sjön, nyfödda kattungar, sista svängen av EM-fotboll-feber, tänder som glöms att borstas och än mer barfotaspring, marshmallows över lägereld och mys i fliströjor, fotboll på IP och spela in massor av musikklipp på den nya roliga appen, eviga hopp med volter och skratt på studsmattor, korttrick ni lärt er på youtube, selfies med kompisar, sena nätter med snack tills ni somnar helt färdiga och ännu några kvällsdopp.. Och spara i era hjärtan. För nu på lördag flyger vi över igen. Och då vet ni, inom kort sätter skolan med sina högar av läxor igång igen. Men vi kommer klara det. För vi har gjort det förut. 

Ett speciellt tack från hjärtat till alla mammor och pappor som haft Ulwungarna på lek, häng eller övernattningar. Ni ska veta att det betyder enormt mycket för oss. Och främst för att ni gett minnen från världens bästa sommar till dem. Och tack käraste vänner för att vi både fått låna era hus och även bo hemma hos er trots egna jobbveckor. #näråkerdomhem kanske kan bytas ut till #vilängtartillsvisesigen 🙂

Men framför allt massor av kramar till er alla – tack för ett underbart sommarlov i Sverige – vi hörs vidare som alltid ❤️

// Theresa

Miami-pirr på!