Miami-UIwarna: Nya tider. Eller desamma. Fyllda med nytt.

Helgen blev exakt som jag tänkte den skulle bli. Helt och oerhört. Lugn. P är på långresa. Nästan två veckor den här gången. Så vi har liksom bara varit. Hemma. Och när jag frågade Ulwungarna vad dom ville göra. Så föll valet på att baka bullar.. Verkligen. Inte. Hemmaplan. Alls. Men kan väl erkänna. Att efter den här tiden här borta. Har jag ändå gjort det så många gånger att jag kan räkna dem på handens fem fingrar. Och nu spelar jag inte upp hela mamma-är-så-dålig-på-att-baka-registret, när förslaget väl kommer. Utan istället så gör jag det bara. Well, fick lite bagarsupport live från min Älta-grannfru uppe i Toronto, som är i samma tidszon som mig. Det är det där med torrjästen – lyckas inte få till den där jäsningen – men hon hade råd att ge. Så skam den som ger sig. I och med att jag börjar räkna antal gånger på min andra hands fingrar – tror jag mig kunna släppa sargen. Och prova något nytt. Så den här gången jobbade jag med elektroniska termometern för att mäta graden i degspadet. Och vips. Så blev resultatet luftiga, fjäderlätta och sagolikt guldgula saffransbullar. Till skillnad från de där hockey-puckarna lilla Majsi fått sig framlagda inför varje helgmorgon när hon själv smyger upp före alla vaknar och myser med Netflix tills det är dags för frukost några timmar senare. Japp, jag gjorde det!

Helgen må ha flutit på som tänkt, men från i eftermiddags blev det inte alls så. Hade planerat skriva lite till er, ta en löprunda i parken. Och sen fixa med middag. Som vanligt. Men insåg rätt så tidigt, att lille Lordens läxor just idag var lite mer än han mäktade med. Och till saken hör oxå att jag redan funderat ut vad jag skulle skriva om, att han till största delen gör mycket själv av skolarbetet den här terminen. Det har ju ändå gått en månad sen skolstarten. Och det är sant. Men inte ikväll. Stackarn. Vi trodde att det vi planerat inte skulle ta nämnvärt mer tid. Men när han började beta av iReady, som är en läsförståelse man gör på nätet, där text läses upp och frågor sen ska besvaras med olika svarsalternativ, så visar det sig att det för det första tar 40-45 minuter att ta sig igenom. Utan att kunna ja, spola fram. Men failar man vid en viss procent, så måste man självklart, göra om allt igen. Och självklart förstår jag varför, men man får inte spola fram. Så när jag märkte att klockan tickade iväg och jag såg hans små axlar sjunka längre och längre ner i stolen, som nedtyngda av de där hörlurarna på huvudet. Så satte jag mig bredvid honom. Det tog oss fyra timmar att göra de där tre stycken han skulle göra, eftersom han åkte på en repris. Liten skatt. Han var nog lite för snabb när man skulle klicka på svarsalternativen. Så det har vi kommit fram till. Ta ett steg tillbaka. Och läs alternativen igen. Vi satt från 17-21. Och då gjorde vi en paus för middag med. Sen tog det inte många sekunder innan han somnade när jag sa godnatt till dem båda. Ja, till veckan så har vi lärt oss något nytt igen. Beta av läsförståelserna.

Har jämfört så mycket med för ett år sedan. Vad gäller allt faktiskt nu när jag tänker efter. Vad vi gör. Hur vi agerar. Löser problem. Vardagliga bestyr. Eller var vi står. Både personligen. Men framför allt. Hur vi känner. Vad har jag kommit fram till? Ja, bevisligen lär vi oss nya saker varje dag. Fortfarande. Men känslan är trygg och säker – på alla vis. Det är lugnt och fint. Det skrev jag nog sist med. Att känna sig hemma i sin identitet, som sitt amerikanska jag. Samtidigt som man ju hela tiden är sig själv, i sitt svenska. Främst är det ju barnen som utvecklats massor och konstant. Och jag märker ju hur balanserade de faktiskt är. I det som upplevs just nu. Läxorna för ett år sen var en hel jädra utmaning. Vad gäller genomförandet. Jag vet att ni vet. Läxorna i år är exakt lika tuffa. Eller nej, jag ändrar. De är tuffare. Men så oerhört många resor lättare när språket nu sitter.. Och nu när jag även förstår hur allt är upplagt för studierna, så kan jag stötta dem på ett helt annat vis med. Fortfarande har vi stunder när det är tuffare än det ska vara och ja, kanske har vi inte behövt bli ledsna ännu, men ja, tålamod tryter lätt när man inte kan och då har jag lättare att puffa på. Eller mer lugna ner, ta ett steg bak och vänta in. Men inte för länge, hehe, för väntar jag för länge hinner min lilla räka komma för långt ner på positivitets-barometern och vägen upp igen till plus blir lång, lång, lång. En riktig balansgång, haha, men hittills har vi landat på rätt köl och vi tar oss igenom stunden.

Som ni förstår, så ville jag ursprungligen skriva att Lille lorden läxorna till 90% själv på vardagarna nu, om inte mer. Så duktig. Plus att han inte får hem lika mycket, då han hinner med så gott som allt på lektionerna. Så vardagarna flyter på fint och trycket är inte för hårt. Förutom det här på helgerna, då vi tar några av de större puckarna för att frigöra vardagskvällarna. Jag tror det är vist än så länge. Och efter bådas skolors öppna hus, bekräftade lärarna att året vi har framför oss är tuffare än förra året. Nya pedagoger, helt och hållet för Majas del och några för Wille. Men varenda en av dem har siktet inställt mot FSA-proven till våren (motsvarande nationella proven) och eleverna behöver klara dem – inget snack om saken. Lärarna kändes super entusiastiska och alla sken upp som solar när jag gick fram och hälsade i hand och sa vems mamma jag var och att vi såg fram emot ett bra skolår tillsammans plus en liten påminnelse till dem att det är vårt andra år här. Men samtidigt tok-fokuserade på att klara målet. Klasserna är stora och är det någon som inte följer strömmen, så rings föräldrarna upp. Det är ingen lek. Och på många väggar i de olika klassrummen fanns det både välformulerade peppande ord, men även raka rör vad som gäller och inte alls.

Majas nya klassföreståndare har sänt oss samma app som förra årets pedagoger pratade om. De ”små monstren” där varje elev har en egen personligheter. Jag får en pling varje eftermiddag där det visas hur många tummen upp Maja fått. Och det finns även rum för tummen ner. Men än så länge har vi inte sett av dem. Även så berättade Maja om sin spansk-lärare, som ställer barn i hörnan när de inte följer reglerna i klassrummet. Hon förstod inte riktigt vitsen med det, även om hon visste det var som att bli kallad till office (dit går barnen när mamman och pappan behöver ringas upp). Jag förklarade att förr i tiden hemma i Sverige, så ställdes man i skamvrån när man kanske pratat för mycket på lektionen. Ja, det visar sig att han kanske var lite från den tiden svarade Majsi. Jag blir lika fascinerad eller inte det, mer förvånad varje gång jag hör något sånt där. Även så berättade mrs. Moore att hon hade startat en ny rutin som barnen var ”all worked up about”. Det låter ju positivit. Det kallas Mystery student, och går ut på att hon varje dag drar ett namn ur en hemlig skål, och ingen får veta vems namn hon läser. Sen när de går till lunchmatsalen, så håller mrs Moore extra koll på den eleven under promenaden i ledet till och från maten, så får det barnet reda på hur det har skött sig sen. Mrs Moore log lite nöjt när hon berättade för oss föräldrar att barnen aldrig gått så fint i led som nu. Maja är noga med att berätta för mig när jag frågar henne lite om det här, att mrs Moore är snäll. Så ja, det kanske kom ut något strängare vis än vad det är, och enligt lillan så gör hon själva utvärderingen på ett positivt vis som gör att barnen blir peppade och vill klara av utmaningen imorgon igen.

Ja, månaden har rullat på snabbt. Och det har mycket att göra med det nya även för min del. En möjlig målbild som jag och P pratade om hemma i Älta vid köksbordet, när den här vistelsen mer var som en diffus fantasi, trots det beslut vi tagit och börjat planera inför, men som man naturligtvis inte kunde se sig själv genomföra. Jag skulle försöka mig på att läsa på distans. Kommer ihåg jag blev så rädd när vi pratade om det, kunde inte föreställa mig i sitsen. Och ja, ni vet ju om att jag har sökt tidigare, men inte kommit in. Hade landat i, att jag inte skulle komma in den här terminen heller.. Men så ramlar det ner två kurser på kvarts-fart, som redan startat, men som jag var välkommen att börja läsa!! Alltså wow – döm om min förvåning och spontana glädje – jag kom in!!! Så lättad att jag passerat den där spärren, blivit insläppt och så förväntansfull och nyfiken jag sen blev! Och självklart oerhört nervös och lätt stirrig och nästintill ja, jag ska inte säga tveksam, men ja, det är inte lätt alltså!! Det här är något jag inte gjort på många, många, många år. Och inte ens då var jag redo att göra det. Läste på universitet i Karlstad, några poäng i tyska, några i franska och hör och häpna, några poäng programmering i vad de då sa var framtiden, Pascal. Tänk att säcken knyts ihop. På något märkligt vis. Så sitter jag idag med två kurser – en där man ska lära sig förstå uppbyggnaden av en organisation. Och en där jag kodar fram en egen hemsida! Sitter och ler lite nu när jag skriver det här, haha, alltså jag hör ju hur det låter. Men det roliga är, att som den ”do-er’n” jag är, så är just programmeringen det roligaste av de här två! Det är liksom att jag utför ett visst kommande, så kan jag genast se resultatet vid sidan utav på hemsidan jag jobbar fram, och så kan jag ändra något igen, och så ser jag hur det pö om pö utvecklas mot målbilden jag har hur den ska se ut när den är klar. Min egna första hemsida! Det här skulle jag verkligen vilja bli duktig på – men åh ja, jag är så medveten om att jag bara pysslat med de här en så kort tid. Men så oerhört roligt att få känna så här. Och som jag inte vet vad det kommer leda till. Alls. En av mina söta väninnor hemma har hjälpt mig att skicka över litteraturen, som knasigt nog inte finns som E-böcker ännu, så de har ju inte kommit fram än – alltså så nytt är det här. Men det som jag lyckats få ner på den obligatoriska uppgiften som hemsidan är, så känner jag mig stolt. Det där gör jag! Så ja, vi får se hur det kommer gå. I kombination med att supergilla något – och att sen behöva skriva rapport i det akademiska språket som är rena grekiskan i detta nu, så får vi se. Har sagt att jag absolut ska göra mig allra, allra bästa. Jag har trots allt tre timmar som effektiv pluggtid per dag. Ja, ni hör. Så då kanske två kvarts-farts-kurser inte är det lättaste att riva av. Men. Jag ska verkligen göra allt jag kan under de timmarna. Så får vi helt enkelt ta det därifrån.

Förutom läxläsning högt och lågt har vi hunnit med mycket trevligheter på fritiden så klart. Extra skoj var att bjuda våra vänner som aldrig hört talas om det och inte några av dem heller ätit det alls; en traditionsenlig laxplanka med spritsat mos, grillade grönsaker och sås. Kvällen avrundades med både poolbad, volter i trampolinen och så klart en och annan jämförelse av olika länders nationalsånger.

Härligt att se barnen efter ett långt sommarlov återigen få njuta av sin fritid med aktiviteter de själva valt, så som lillans gymnastik eller lille Lorden som förutom crossfit själv erbjudit sig att agera assisterande coach för yngre fotbollskillar. Detta då han ska volontärarbeta 20 timmar för National Junior Honor Society han blev invald till förra terminen. Som belöning för det kommer han och gruppen få åka till Boston i februari. Kallt som bara den för våra kära Miami-bor och en unik chans för barnen att både uppleva en annan storstad, men framför allt att få känna vinterkyla och förhoppningsvis se snö. Wille ser så fram emot det här och vi med för hans skull. Mer om resan kommer jag garanterat skriva om. Det första planeringsmötet var så intressant bara det, men som sagt, det tar vi längre fram. 🙂

Men mest speciellt och gott i hjärtat var nog att hinna fira pappa Peters födelsedag innan långresan med ballonger, frukost på sängen, vår vanliga fredagslunchdate bara vi och så familjemiddag inne i Miami Downtown.