Miami-Ulwarna: Orkanvarning & att vara som man är. Sig själv.

Eftersom P har sitt jobb så har ju orkanen Matthew varit en del av samtalen redan före man insåg faktum i våra krokar. Men om vi säger att fyra dagar före, så var jag och handlade på Publix som vanligt, och inget märktes. Men på 24 timmar, så ställdes allt på ända. Skulle komplettera med något till kylskåpet och såg på en gång att det inte var som vanligt. Inga parkeringsplatser. Och när jag väl fann en, så såg jag hur det rullades ut kundvagn efter kundvagn efter kundvagn. Totalt överfulla med varor och kassar. Och väl inne i butiken. Var själva kundvagnarna slut. Och det händer liksom aldrig.

Under de kommande två dagarna så blev det mer och mer påtaglig att orkanen Matthew var på väg. Alla pratade om det. Om att man måste tanka, ta ut kontanter, ladda ficklamporna, ordna gas till grillen, polisbilar utanför butiker för att undvika rån, hur illa det gått tidigare, vilken app man följer stormen på och framför allt, hur det kommer gå den här gången. Inne på Publix blev det glesare på hyllorna och själva insåg även vi att skåpen hemma behövdes ju fylla på med några burkar ifall elen skulle stängas av. Men det var det som var grejen. Man hörde klart och tydligt, det handlade om max 2 dagar, kanske mindre, som orkanen skulle vara. Och tänker man efter, räknar efter menar jag, så blir det ju inte så himla mycket man behöver bunkra med. Men om man jämför med de kundvagnarna som fortsatte rulla ut från Publix dag efter dag, så räknade dom med veckor kan jag lova. Till deras försvar ska sägas, att orkanen Andrew år 1992 skövlade hela bostadsområden här. En katastrof. Och man var utan el under 2 månader i vissa områden. Så om man var med då, vilket många var, så vill de ju självklart inte råka ut för samma igen.. Christine, min söta grannfru och kompis från boxen, var stencool. Hon skojade lite och sa att hon lovade höra av sig ”I’ll tell you when it’s time to start getting worried.” Och P var ju hemma. Så då känner ju jag mig hur lugn som helst, vi var fulltaliga.

Efter genomgång i huset så insåg vi att alla de jalusier vi har, inte fungerade att dra ner, men efter samtal till vår hyresvärd, som oxå var cool, så var det ok med det. Vi lastade in alla utemöblerna i garaget och sen var vi liksom klara när jalusierna var neddragna. På onsdag fick vi info att skolorna stängde torsdag och fredag. Alla som vi har kontakt med, vad gäller aktiviteter och sporter, sände mail om att de ställer in. Så efter onsdag så var det liksom som om alla stängde in sig.

Rent vädermässigt, så var det kanske inte så stor skillnad alls. Vi tog ett dopp i poolen när allt var tömt och sen på onsdag kvällen så började det kanske blåsa något mer och regnet kom, men inte något värre än vi varit med om.

På torsdagsmorgonen for jag till boxen, stormen skulle inte nå oss förrän på eftermiddagen, så gatorna var spöklikt tomma även om det bara var lite regnigt. Speciell känsla att glida förbi i området där alla hus var helt igenbommade. Frågade boxkompisarna, vad gör man där inne liksom. You eat! Haha, okej, ja, man äter och dricker och har det lite gott liksom. Som extra ledigt. Fast man inte får gå ut. Och det är ju för att man kan stänga om sig och vara säker vill jag poängtera. Men det är oxå så att man inte har någon inkomst. Så blir det långdraget är det en ekonomisk förlust som kan bli tuff. Speciellt om hus blir illa tilltygade. Vissa företag betalar ut lön ändå, men många andra inte.

Väl under torsdag eftermiddag började jag fylla på vatten i alla våra tillbringare jag fann i skåpen. De räknar med att en vuxen behöver 1 gallon / dag, vilket är ca 3 liter. Vi har handlat på oss några dunkar sen innan, men man kunde ju inte vara säker liksom. Och en av mina käror hemifrån som själv haft erfarenhet av orkanen Wilma 2009, tipsade om att fylla upp badkaret med vatten, om toaletten slutade spola. Jösses, det lät ju verkligen inte roligt. När väl det var fyllt kom min grannfru förbi för att låna ut några ficklampor vi missat att inhandla. Och ler lite snällt. ”But Theresa, look outside, you have the whole pool in worst case ;.)” Haha, ok, så då tömde vi badkaret och lät det vara helt enkelt. Monopolet åkte fram efter att Ulwungarnas egenhändigt påkomna lek med charader tog slut. Och efter några omgångar med det fick jag sms från min andra grannfru, att faran var över. VA? Det har ju inte dragit igång någonting?! Men redan då kunde man se, att orkanen tog en starkare gir längs kusten istället för att dra rakt över staten som förutspått. Lättade andades vi ut. Men Ulwungarna höll oss vid vårt löfte. De fick sova med mig i vår säng.

Att mamman i huset fyllde år dagen efter, gjorde allt lite mer som vanligt. Firad med sång, kaffe och paket på sängen, med de sötaste korten egenhändigt gjorde av små, fick jag sen ändå ta mig till boxen för att köra en födelsedagswod. Eftersom stormen hade avbokat allt tidigare hade jag ställt in mig på att inte åka iväg så klart. Men idag var det speciellt. Och jag var extra glad att få komma iväg till boxen på min födelsedag. För jag kommer ihåg för ett år sedan, så spenderades dagen liksom själv.. Så klart ihop med mina darlings i familjen. Men jag tror ni förstår lite vad jag är ute efter, jag var utan vänner i min närhet då. Därför blev just den här stunden lite extra viktig för mig. Den var självklart lika svettig och jobbig och utmanande som alltid – men jag gjorde det ihop med mitt morgongäng! Att de lite på höften döper om den till Theresa’s wod, är himla gulligt av dem, ingen stor grej, men oerhört betydelsefull för mig.

Att ha sina nära på så långt avstånd som det känns stundvis. Är ibland en sorg. Men att få vara med på ett hörn – virtuellt – är en enorm lycka. Trots avståndet av ett helt hav mellan oss, så har vänskapen stärkts. Trots tiden mellan gångerna man ses, så är stunden man hörs den varmaste. Och att på sin födelsedag få känna den där värmen live – ansikte mot ansikte – gör mig. Hel.

Dagen knöts ihop med att vi i i familjen sen for iväg och tog en god middag på en favvorestaurang. I kombination med bubbel och alla samtal och meddelanden hemifrån så blev det en helt perfekt dag att fylla år på. Tack alla!

En annan riktigt skoj tur gjorde vi häromhelgen med våra grannar tillika boxkompisar, familjen Salazar. Vi körde en hederlig talegate före Dolphinsmatchen och den här gången följde svenska flaggan med. Fick oss riktigt bra parkeringsplatser inte alltför långt ifrån arenan och trots att matchen kanske inte slutade som vi ville..vi förlorade stort, så var upplevelsen fortfarande maffig!!

Well, hur går det med plugget då? Per igår så gjorde jag det, lämnade in min första rapport! Det var inte utan pirr i magen som den skickades iväg vill jag lova. Och kan väl erkänna att tårarna hade hunnit komma med. Ni vet, när man öppnar det man sparat, i olika program, på olika arbetsplatser, och så VET man att man sparat det på RÄTT SÄTT. Så följer det inte med.. Alltså det drar igång så mycket inombords på mig. Jag har liksom jobbat så enormt mycket med det där. Speciellt oxå när det är så svårt.. Än en gång, tack för att man är två. Jag hade planerat in själva inlämningen till att P skulle vara hemma. Och han är ju lugnet själv. Och så klart kunde han reda ut ihop med mig, vad som strulat till det.

Så ja, att plugga är baske mig inte lätt – det kan jag understryka. De där 2-3 timmarna dagtid har nu senaste perioden tassat in att bli några till, på kvällstid. Eller mer nattetid. Då P varit bortrest en period, så blir det liksom inte att jag går och lägger mig, utan sitter uppe på nätterna. Och eftersom jag blir totalt fängslad – så håller jag inte koll på tiden när små har nattats. Utan plötsligt kikar jag upp till högra hörnet på datorn –  klockan är två på natten. Och för att frun sen ska komma upp i tid för att fixa allt med lunchlådor och annat, så blir det ju inte alls många timmars sömn. Inte alls. En illa cykel som inte blev så bra till slut. Trött i kropp och själ. Och en trött mamma vet ni, ja..är en trött mamma. För det är inte det att jag inte orkar. Närå, jag orkar. Det är bara att det inte blir lika starkt på slutet liksom. Plus att ögonen är röda. Huvudet tungt. Gör lite ont med. Men fortsätter det gör jag. Så när P äntligen kliver in genom dörren här hemma. Så är det väl exakt dit jag orkar. Precis dit.

Ni ska veta att sen han kom hem förra helgen, så har svångremmen för vad gäller den där ”flyt-tiden” dragits åt rejält på. Och det är så skönt. Inser och får säga det högt till mig själv emellanåt. Jag behöver inte göra de där sakerna jag inte hinner med liksom. Det är ingen som sagt till mig att fixa allt på en gång. Det är ju jag själv..som intalar mig att ja, jag kan väl lika gärna vika de här strumporna när jag ändå bara skulle gå förbi tvättstugan för att stryka barnens skoluniform. Eller så kan jag ju plocka ur den här diskmaskinen när jag bara skulle gå förbi och kolla att allt bara är släckt. Och så kan jag ju lika gärna sätta mig och plugga lite till innan jag stänger av datorn, ska bara kolla en grej, när de ändå sover..

Så det blev rätt enkelt att besluta, att jag inte har tiden för att köra två kurser på en gång. Och det gör inte ont att erkänna det. Jag var tvungen att prova först. Plus att den där stackars studielitteraturen som behövdes till den mer teoretiska kursen, tog på sig dryga två veckor för att ta sig över Atlanten. Så jag var liksom lite körd redan där. Däremot kursen med programmeringen hade jag möjlighet att köpa litteraturen till delvis som e-bok, vilket underlättade enormt ju. Plus att det ju faktiskt var programmeringen som var den roligaste kursen.

Så ja, med det sagt har jag än en gång lärt mig något om mig själv. Eller kanske inte lärt mig. Bara än en gång insett. Jag behöver bromsa. Eller kanske inte bromsa. Vad sägs om att ta ett steg i sänder. Eller inte ens det – bara inte kräva att jag ska klara av att göra allt på en gång?! Man kan faktiskt göra en sak i sänder med. Vad gäller det här i alla fall. Puh! Behöver än en gång inse det. Jag är inte mer än människa. Och det är okej att inte maxa. Jag är okej ändå.

De senaste veckorna har kanske inte blivit exakt som vi tänkt det. Men nu framme på andra sidan, så var det kanske tvunget att för min egna del, bli lite jobbigt, för att inse hur jag ska göra det bättre för mig. Råden har varit fina från mina kära väninnor på avstånd och självklart har jag ju ihop med P fått ihop hur jag ska lösa det där med tiden. För trots att det här familjeäventyret ska utveckla oss alla, så är det ju inte till vilket pris som helst. För gråhårig, det blir jag automatiskt ändå. Men behöver ju inte pusha på det med att stressa sönder när jag inte ens har anledning till det. Ler åt det nu när jag skriver. Skönt att man kan skratta åt det i slutet.

Nu dags att förbereda de sista dagarna innan jag gör något jag verkligen aldrig gjort tidigare. Tävla i crossfit! På lördag går det av stapeln och den sätts upp på vår hemmabox, så det är ju liksom himla litet själva arrangemanget – men en jättegrej för mig! Vilken utmaning! Och frågan är om jag klarar det? Och jag skrev det nyss, bara några rader upp. Jag vet ju inte förrän jag har provat. Haha, eller hur?! För klarar jag det inte. Så klarar jag det inte. Men då har jag i alla fall försökt. Och då kommer jag återigen lära mig något nytt. Om mig själv. Men jag kommer ju verkligen ge allt. Och det vet jag. Att jag kan. För det är sån jag är.

Stark varm kram

// Theresa

Miami-pirr på!