Miami-Ulwarna: Att ge allt. Man har. To have heart.

Alltså den där tävlingen i helgen. Vilken enorm upplevelse – WOW! Nu kanske jag börjar lugna ner mig något inombords, men det var en riktig resa det där!! Både uppbyggnaden mentalt i förväg, men fysiskt med så klart. För utmaningen var inte liten. Vi skulle göra så enormt mycket under wodarna, som är tävlings-momenten. En gren visste vi från början att vi inte klarade båda två. Min teammate Nemo var så enormt modig och tackade ja till min fråga om hon ville tävla med mig, trots att hon bara tränat crossfit i två månader. I grunden är hon superstark och supersnabb då hon tränat styrketräning fram till nu, så vi kompletterar varandra optimalt. Men eftersom vi är nya båda två, är det ju massor av teknik som varken hon eller jag behärskar, och i det här fallet, de ödesdigra T2B, vilket betyder Toes to bar och utförs med att man tar tag i en stång med händerna och sen ska fötterna svingas upp och då röra stången man håller i. Det har hon inte fått till ännu. Men något jag just lärt mig. Och klarar precis en i taget. Så som sagt. Där har vi vår verkliga utmaning. Att dela upp momenten strategiskt, så att vi båda orkar igenom wodarna. Tillsammans.

En annan del av uppladdningen har varit den mentala. Inte så himla mycket för mig, mer än att jag varit pirrig och förväntansfull och så klart nervös. En vecka före tävlingsdagen så körde vi igenom alla tre wodarna. Det var tufft. Men vi klarade det. Det tog tid. Men som sagt, vi klarade det. Och ja, jag gjorde, 40 T2B på egen hand. Men för min vän Nemo förstår jag bara någon dag före när hon berättar för mig, att hon har det supertufft inombords. Och inte för att det är svårt eller tufft. Utan för det första är hon så rädd att göra mig besviken.. Eftersom hon inte kan hjälpa mig med en av grenarna, så känner hon sig enormt svag och dålig. Men jag förklarade om och om igen – att hon absolut inte behöver känna så. Det är liksom det som den här team-tävlingen handlar om – och crossfit. För min del i alla fall. Jag kan bara jämföra mig, mot mig själv. De andra har varit med i flera år. Men inte vi. Och vi är ju två. Med bonusen att vi är starka. Plus bra på olika saker. Vi kompenserar varandra. Vi lyfter varandra. Vi stärker varandra. Vi bär varandra. Så medans hon är supersnabb och smidig i starten. Är jag den mer starka i ett jämnt tempo. Hon är så himla gullig och så himla söt när hon förklarar det med sin härliga brytning, ”I don’t want to let you down, Theresa..” För det andra har hon en grym rädsla att stå framför folk. Ända sen hon var liten berättar hon, att i skolan övade de aldrig på att presentera framför klassen, utan bara läsa, läsa och läsa. Fram till idag har hon fortfarande superjobbigt när det blir många som kikar.  Så trots att det här är en liten, liten, liten tävling, så är det så klart en jättegrej för henne. Det var det vi hade framför oss. En liten tävling. En enorm utmaning.

När lördagen väl kom och vi fick sätta på oss våra coola lagtröjor, som jag fått för mig att göra själv (!) (note to self att inte lägga ner så enormt mycket tid på något som kan lösas mycket enklare, haha, story of my life!! Det tog några timmar att få till de där bokstäverna på exakt det vis som jag ville..) så blev det ju enormt nervöst. Boxen är så fint nymålad och tillpiffad och Carlos och Jackie som är Palmetto Bay Crossfit’s eldsjälar har lagt ner allt för upplägg och utformning! Musiken pulserar, golvet är snyggt tejpat för grenarna, stänger, lådor, redskap och vikter ligger färdiguppställda och tidigt börjar det även komma tävlanden från en annan box vilket gjorde det ännu mer spännande. Inför eventet har oxå Ulwarna varit med i planeringen varav P är den som fixat en helsvensk chili con carne för 40 personer. Haha, inte alls något som våra vänner någonsin smakat – men som blev en succé! Pricken över i – svenska flaggan upphängd –  och ja, sen körde allt igång.

Har så klart massor av fina bilder från dagen jag vill visa, så behöver inte dra igenom alla grenar för er, men jag har två saker jag så gärna vill lyfta. För det första vet man ju, att under press så presterar man bättre. Det har Nemo och jag pratat om, men jag liksom gillar inte att utgå från att jag kommer pusha mig till gränser jag kanske inte klarar av. Främst för att jag inte har tekniken än och jag är rädd att skada mig. Och det skrämmer mig. Så har liksom inte funderat så mycket på det utan istället varit inställd på, att vi kör safe. Vi ska klara det. Det är det enda som betyder något. Vi behöver inte maxa eller övervinna gränser – bara att vi är med i tävlingen är en enorm vinst för oss själva. Det höll i fem minuter. Hahahaha, Wod 1 och både Nemo och jag lyfter 2,5 kg mer i push-press, axellyft med stång, än vi maxat på träning. Vi klarade lyfta 110 pund (kanske 55 kg) var. BAAM! Det var den första insikten. Och vidare på den tankegången kommer ännu en. Wod 2 förlöpte som vi tränat och var tuff då den innehöll många uthållighetsövningar – cardio. Hoppa upp och ner på låda, hopprep, benböj med tyngd, utfall med tyngd mm. Men sen kom vi då till Wod 3. Den för oss ödesdigra. Sen vi körde igenom woden förra veckan har jag liksom vilat kroppen för att orka de här 40 t2b:en. Till grenarna i woden ska vi exempelvis dra ett däck 50 meter som väger 30 kg. Sprinta 50 meter. Kasta en 7 kg boll upp på väggen 40 gånger, swinga en kettlebell 30 gånger, göra 30 pull-ups. mm. mm. Woden var lång. Riktigt lång. Och sist tog det oss 30 minuter att ta oss igenom den. Och det vill jag väl oxå säga. Att med de andra wodarna i ryggen – så började benen kännas möra. Haha, under uppvärmningen inför sista momentet, så var jag tung i låren.. Vi värmer upp. Nemo ser jag är så blek, så blek. Hon viskar till mig att hon har yrsel. Av nervositet.. Hon sätter sig ner. Jag hämtar vatten. Vi går ut en sväng. Jag ser att hon inte kan prata ens. Ni vet hur det känns. När man ser en vän ha det så tufft. Eller man själv är stum av rädsla och man känner blodet försvinna inåt och kylan omsluter dig.. Man vill ju bara lyfta bort det jobbiga!! Vi pratar. Och jag försäkrar henne. Vill hon hoppa av nu – så gör vi det. Det gör absolut ingenting. Verkligen. Ingenting. Hon bara tittar på mig. Som förvånad. Och säger. ”Never!” Och så går vi in.

Det som händer sen kanske ni förstår. 🙂 När vi nått delen som vi bävat för – och jag har klarat av kanske 10-12 t2b. Säkert. Metodiskt. Hoppat upp och tar tag i stången. På en gång svingar jag bak benen. Och sen upp mot stången. BAAM! En. Och en till. Och en till. Varje gång innan jag hoppar, tittar jag upp på stången och viskar för mig själv. ”Upp med benen – på en gång!” Och så ser jag plötsligt min Nemo ta några steg fram och nickar till mig. Absolut – kör bara! Och så hoppar hon upp. Svingar. Och touchar med fötterna. JAAAAAA!!! Tänk er jublet!!! Alltså vi har hela vår lilla crossfit-familj samlad runt vår ruta – och alla blir så himla glada!!! Där och då – vann vi! Över oss själva. För där och då. Hade vi klarat det! Jag blir så otroligt glad för henne nu när jag skriver. Och även på plats. För hon trodde inte på det själv i ögonblicket. Hon såg så förvånad ut. Nästan inte ens glad. Helt och hållet – så oförberedd. Och det som blev ännu bättre – var att vi delade på de resterande repetitionerna. Vi gjorde varannan och varje gång vi klarade en – så hördes jublet! Sluttiden förbättrades med hela 10 minuter!!

Insikten när vi ligger utmattade på golvet. Det handlar aldrig om att komma först. Det handlar om att ge allt. To have heart.

Och med just det i åtanke kommer här den andra delen jag ville lyfta. Det var nämligen två wodar även för barnen. Inte att leka med. Och det som händer är, att båda Ulwungarna gör just det – ger allt. Så till den milda grad, att jag ser min lilla dra ett däck som sitter fast i ett rep – under 50 meter. Och hon drar det där däcket efter en rad av tidigare grenar i hennes wod. Och jag ser hur hon kämpar, hon är varm och svettas, och repet är tjockt och hon vet inte riktigt hur hon ska hålla och solen gassar och ja, själva grejen hon håller på med är ju inget hon någonsin gjort förut. Och så ser jag tårarna komma. Hon kämpar och drar och den ena foten sätter hon framför den andra. Med tårarna som trillar nerför kinden. Jag är någon meter i från henne. Så jag skyndar instinktivt fram till henne, ”Maja, du behöver inte göra klart..” Vill att hon kliver av. Känner det inombords väldigt starkt. Hon liksom är så utmattad att hon gråter. Jag ska bara ta bort henne därifrån. Samtidigt, runt oss, jublar alla åskådare och varje barn har varsin domare, och hennes domare som ju är våra vän, hejar och hejar och ropar, ”Come on Maja, you can do it!” Känner utav det nu som om det var nyss. Men hon lyssnar inte på mig. Hon bara fortsätter gå och drar det där däcket. När hon väl kommer fram till slutpunkten behöver hon springa in i lokalen för att tagga sig på lådan och då är hon i mål. Alltså hon gör det. I tårar. Och sen orkar hon ju inte ta ett steg till. Och äntligen får jag krama om henne.

Det här hände båda barnen. Wille hade exakt samma wod och även han gav så mycket mer än vad han någonsin gjort. Han gav verkligen allt. Och bromsade inte en sekund. Sjösvett med håret klistrat mot huvudet och blicken fokuserad och jag ser att han verkligen inte orkar mer. Även nu hör jag mig säga ”Wille, ta det lugnt älskling, du behöver inte fortsätta.” Och samma igen ”Come on William, you are almost there!!”

Alla barnen gav järnet och alla barnen var trötta. Och efter såg vi till så de fick vatten och skugga och vila. Helt slutkörda. Och så gick jag till de andra och sa,  ”Guys, the Ulwahn kids won’t do the second round.” Vet ni vad jag fick för svar? ”No worries, they’ll come around!! Trust me, they’ll do it!” Eeeeh, och jag liksom. ”Trust me, they won’t.” Ok. Vem hade rätt. Dom. Efter en timmas vila var det barnens tur igen. Och båda kommer och frågar när det är dags att starta. Alltså va`?!

Det här har P och jag pratat mycket om sen i lördags. Vad hände? Vad gjorde barnen? Hur kunde dom? Hur gjorde dom? Hur är det möjligt? Hur kände vi? Varför känner vi att barnen skulle sluta, men inte de andra vuxna? Och så här i efterhand har jag vridit det med våra vänner med och förklarat hur jag kände och dom har lyssnat och ja, vi har reflekterat över våra olikheter. Men har verkligen lärt mig en superstor grej! Att för det första, barnen har gått igenom en av deras största utmaningar någonsin. De nådde en punkt, de aldrig nått förut. Och trots att jag gav dem en ja, en utväg, så tog de inte emot den. Utan fortsatte kämpa. De gav inte upp. Utan de gav allt. Och när de väl vilat. Så var den tidigare gränsen de nått. Inget de var rädda för. För de fick tid att samla ny kraft. Och ville starta igen. För dem var att ge allt. Ingen fara.

När jag som sagt tog upp det här med våra vänner, så hör dom mig, förstår min vinkel, men inte min oro. För dem är inte gråten en signal att bromsa. Utan en sinnesstämning. För dem är gråten ett tecken på att man ger allt.  Men inte ett tecken på att man ger upp. Ulwungarna hade lika gärna kunnat skratta sig igenom momentet. Eller varit arga. Eller inget alls. De ser liksom inte gråten. Utan det de ser är någon, oavsett barn eller vuxen – som kämpar. Det är bättre att ge allt, än att ge upp. Det är bättre att ge allt än att vinna. Man kan ge allt tills man inte klarar mer. Men det är inte att ge upp. To give it all. To have heart.

 

Och tro mig, to have heart, det avslutade den här omtumlande dagen. Två av våra boxkompisar i team Dark Horse, tillika så är en av dem min darling grannfru, kämpade sig till segern över hela tävlingen. Och väl i mål ser jag Christine formligen släpa sig över golvet till Morgan. Hon sa till mig precis före den här sista woden. ”Morgan makes me want to be a better person. And stronger. I want to be that person. And for her I’ll give it all” Det gjorde hon. Och mitt framför mina ögon så tar de varandras händer. Och lyfter dem mot himlen. Som på film. Men det är på riktigt.

Miami-pirr på! Och heart! ❤️

// Kram Theresa