Miami-Ulwarna: Ett och ett halvt år senare. Vi då. Och vi nu.  

Det första Wille säger när han kliver in i bilen helt sjöblöt av svett efter skoldagens sista timme, som den här terminen är idrott; ”Mamma, vi ska göra 9 iReady Math till imorgon.” Så där bara, enkelt, inga konstigheter, inga svårigheter. För honom. För mig. Well, ska erkänna. Det där lät mastigt. Puh, en och annan tanke på uppgiften och hur eftermiddagen kommer se ut. Det kommer ta tid. En iReady är en lektion i miniformat på ca 30 minuter som utförs på datorn. Animerat med en redogörande första del plus tillhörande övningsfrågor. Som sen går över till ett Quiz på 10 frågor, då man skjuter skarpt. Har man fel får man inga omförsök och ingen förklaring ges. Man får göra två missar, vid den tredje så har man inte klarat testet och allt får göras om. Alla 30 minuter. Det kan jag däremot säga att jag tänker på när han säger vi ska klara nio stycken. Så ja, kvällen blev lång.
Och det är inte så mycket tiden vi satt igår kväll heller. Vilket blev 4 timmar inklusive en kortare middagspaus tack vare att P är hemma och ordnade mat så vi kunde ladda batterierna. Utan det är just att under eftermiddagen som gick över till kväll i Willes rum, då vi tillsammans löste kluriga problem i geometri, eller de svar han fixade galant på egen hand vad gäller decimaler eller förståelsen av de engelska termerna vi fortfarande håller på att lära oss, så förstår jag att läraren har gett barnen ett val. Klarar ni att slutföra så att ni har totalt 18 iReadys till imorgon (Wille hade då 9 st), behåller ni ert betyg i effort (vilket visar hur mycket eleverna lägger ner på sina studier och väger lika tungt som själva ämnesbetyget). Och Wille säger själv till mig, att han vill behålla sitt gällande betyg, då han har en 1:a, vilket är max. Då förstår jag. Det är därför vi sitter här. Han vill göra det för sig själv. För att få behålla betyget. För fröken hade sagt att alla kanske inte klarar det. För en del hade fler uppgifter än honom kvar att göra. Men han skulle minsann visa att han fixade det. Jag var inte beredd på det han berättade. Var inte beredd på hans målmedvetenhet på något vis. Gick ut till P i köket och vi båda tittar på varandra. Alltså den där killen.. Han slutar aldrig förvåna oss. Eller överbevisa oss. Han har en drivkraft som han plockar fram ibland och varje gång blir vi liksom överrumplade. För han är samtidigt en skön liten snubbe som älskar att slappa och hänga, spela Xbox och tennis, bland säger han emot och är oftast lite morgontrött. Så ja, börjar visa rätt starkt att han nu inte bara börjar bli, utan verkligen är, en tonåring. Han har ju trots allt fyllt 13. Men när det gäller sina betyg, så är han benhård och han har stenkoll. Det tack vare att barnen själva kan logga in och se vilken nivå de ligger på löpande genom hela terminen. För lille Lorden ska betygen ligga på topp. För de visar vem han är. Och att han ger. Allt.Majsi har sen första dagen i skolan här borta, drivit på sig själv. Utvecklingen de senaste månaderna är även för henne markant. Från att vi suttit två timmar varje dag med läxan, har hon nu utvecklats till att så gott som klara den helt själv. Så gott som. Och ibland även innan hon kommer hem på något vis. Jag förstår det inte riktigt, men hon ler lite klurigt mot mig när jag frågar. Fröken delar ut läxan under lektionen, och eftersom de tar hem vad de går igenom under den timmen, så tar hon fram papperet och fyller i frågorna, talen, meningarna, ja, you name it, under den timmen.. I början bad jag att få kika på den, trodde liksom kanske inte hela vägen att hon fixade det.. Haha, jaja, det fick jag ju ta tbax. Jorå, den där lilla räkan fixade det, 9 av 10 gånger. Så de dagarna hon har en hemläxa, då är det antingen ett större projekt, öva på ord som det är rätt ofta eller en uppsats att skriva om något ämne. Vid dessa tillfällen vilket även hänt Wille så har de en text som uppger två sidor från en ställning de ska ta. Kan vara allt ifrån om man ska få tugga tuggummi på skoltid eller om man ska få utöva sin idrott om man inte har klarat ett prov i skolan. På den sista punkten var min lilla maskin till dotter tydlig att hon inte tyckte man borde få gå på sin eftermiddagsaktivitet om det var så. Haha, men sen pratade vi runt det och kom kanske fram till ihop, att då det kanske var så att man inte fått röra på sig en hel dag (Maja har fortfarande inga raster mellan lektionerna) så ger det energi och kraft om man får röra på sig under eftermiddagen, för att sen komma hem och kanske rätta till eller göra läxan på det man misslyckats med tidigare under dagen. Puh, hon ändrade sig. En riktig liten amerikanska vi börjar få här hemma.. ?Ja, ni hör, det rullar på här borta. Och det är så vardagen har blivit. I år två. Rutinerna är fasta och för mig kretsar dagarna kring Ulwungarnas skola, läxor och aktiviteter. Runt, runt. Exakt som för alla andra familjer. Wille är fortfarande Junior Soccer Coach åt fotbollslaget plus att han nu även börjat spela tennis istället för crossfit. Och han har riktigt roligt! Vad gäller fotbolls träningen så var det ju i syfte att samla in volontär timmar till National Junior Honor Society som han är invald till. Men de timmarna har han kommit upp i tre gånger om, så han verkligen gör det för att han gillar killarna och coachen.. Maja har fortsatt klättra på sin stege inom gymnastiken, som är en riktig, ja, fabrik är ett för starkt ord, men tror ni förstår vad jag menar. Det är verkligen ingen lek under de lektionerna. Kommer ihåg vi i början tyckte det inte var så roligt när hon började på cheerleadingen. Men nu har vi vant oss. Och hon själv gillar att det är strikt säger hon. ”Då vet man exakt vad man ska göra”, förklarar lillan. Plus att hon utvecklas hela tiden. Sen någon vecka tbax tränar hon nu på en nivå som heter PreTeam, vilket är ett eller kanske två steg från tävlingsnivå, vilket är hennes egna uttalade mål. Att tävla innan vi flyttar åter till Älta. Hon tränar 2-timmars pass åt gången och det är ingen paus under den stunden. Jo, vattenflaskan har hon med sig, men osäker hur mycket de får i sig. De första gångerna satt jag kvar och kikade men nu har jag börjat lämna henne. De resterande dagarna övar hon flitigt själv, på sitt rum eller på studsmattan, som hon helst önskar bytas ut mot en modell längre trampolin.. En barr i garaget är oxå på önskelistan. Båda dom har vi lyckats sätta på vänt, då vi ändå menar det inte känns riktigt säkert att hon ska öva på något som är lite mer avancerat än vad varken P eller jag klarar av att hjälpa henne med. Haha, alltså jag ler åt att vi skulle ha en barr i garaget.
Och tänker än mer på, hur långt de små verkligen har kommit. Eller små och små. Wille som sagt tonåring nu och Maja räknar ner till april när hon fyller tvåsiffrigt. Hon fyller 10 år. Och just med det i åtanke. Så är det verkligen inte länge sen som framför allt hon, var helt själv. Själv då hon inte vågade prata under skoldagarna. Hon var ju helt tyst de första sju månaderna. Så tufft det var.. Eller kanske väntade hon in sig själv liksom. Det är inte ens ett år sen som hon började ta de där första sociala stegen, att finna vänner. Och DET är jag så himla ödmjuk till.. För från det, så började det sakta men säkert rulla på lite lättare.
Vi var på väg någonstans ifrån, kanske var det just gymnastiken eller något annat, för vi var liksom på himla bra humör Majsi och jag. Och jag peppar henne om hur långt hon kommit. Och hur hon utvecklats. Och vi börjar prata om hennes närmastes kompis här borta. Hon heter Isabella och de live-chattar så gott som varje kväll. Om läxor, om gymnastiken som är deras gemensamma intresse, om vad de ska ha för kläder eller om ja, allting och ingenting. Jag fick fram mina tankar på något vis och sa att även om det känns som om man saknar Älta ibland, så har vi det bra nu. Och lillan svarar lugnt; ”Mamma, jag längtar inte tillbaka lika mycket längre, jag har det bra nu.” Ni förstår att jag sparat den stunden.. Och kan le åt att hon är kanske mer en amerikansk Maja nu. Med den för övrigt absolut bästa amerikanska accenten av oss Ulwar här hemma.Har inte skrivit på ett tag men blev så himla glad när känslan kom tbax. Kanske var det just efter lämningen idag som jag fann den. För det blev lite grann som ett statement. Eller så väljer jag att tolka det så. Vi får se vad ni tycker. Men båda barnen har skolfotografering idag. Det är inte det officiella skolfotot, utan privata bilder och de behöver inte bära uniform. Ett sätt för skolan att få in lite extra pengar. Man får som sagt välja vad man vill ha på sig själv. På Willes skola kallas de Perconality picture. Och på Majas, Spring picture. Förra året var det lite svårt att veta, så de tog bara något de trivdes i. Vilket inte var fel. Men det som är lite coolt i det hela är vad de väljer i år. Wille; svenska landslagströjan i fotboll, nr 11 Guidetti på ryggen. ”Jag är ju svensk mamma, och de kallar mig The Swedish boy ju.” säger han med sitt charmiga leende. Maja; klänning, sandaler och fixat lockat hår med blomband. Exakt som de andra tjejerna hade förra året, för jag såg dem när jag lämnade av henne då och kände ett sting i bröstset att hon inte hade någon att synka det med. Och det var helt ok då. Men det är ännu bättre nu! Isabella och hon pratade redan förra veckan om vad de skulle ha på sig. Och så blev det. Klänning, sandaler och blomband i håret.Och det är det jag vill komma till. Det känns som om båda har landat i sina amerikanska men även sina svenska jag. Wille, vår sociale kille, han sticker gärna ut och visar vem han är. Håller sina vänner varmt om hjärtat och hjälper alltid till eller frågar gärna om hjälp om det är något han funderar över. Maja. Har alltid stenkoll på allt vad gäller planering, framförhållning och agerande. Behöver så gott som aldrig fråga någon något. ? Hon vet exakt vad hon gör eller ska göra i alla situationer. Och hon vill smälta in. Tar det hellre ett steg lugnare och kollar in läget innan hon agerar. Medans Wille kan vända sig om och vinka hejdå till mig i bilen och veva högt och tydligt med armen, så ger Majsi mig en näst intill osynlig nick som både betyder hej då (hoppas jag) och du kan gå nu, (gärna nyss). Eller när det är trångt fram till  hennes vänner så väntar hon hellre in att gruppen skingras än som Wille, som armbågar sig fram dit han ska till. Haha. Stämmer så väl in på deras personligheter. Och lyser igenom i deras agerande med. Både som sina svenska jag. Och som sina amerikanska.
Att ha kommit till den här punkten på vår resa over here, är så himla skönt. Vi har kämpat. Men nu har vi liksom nått en bra nivå. Små kan fokusera på att utvecklas istället för att utmanas. De kan prova utan att ramla. De justerar utan att tappa fart. För de är hela tiden. Sig själva. Och de utvecklas hela tiden. Till en ännu bättre version av. Sig själva.Bakom oss sen sist har vi haft så himla härliga besök med darlings, familj, vänner, grannar, arbetskollegor, fikor, middagar, bubbelstunder, luncher, dagar, kvällar, nätter och magiska vistelser. Alla helt underbara. Alla helt unika. Alla sparade i hjärtat. ❤️ Och framför oss har på det en superfin vår med än mer besök – ska bli så himla mysigt!! Plus en härlig sommar i Sverige att längta till och se fram emot!!Men först har vi några projekt att klara av på närmare sikt. Exempelvis ska Wille hela nästa vecka bära på en hemmagjord docka, 24/7. Japp, kan låta helknasigt, vilket det gör, men det är vad han ska göra. För att eleverna ska få en något så när möjlig förståelse hur det kan vara att bli förälder, så ska de från måndag – fredag ta hand om en liten låstas baby. Den ska bäras som en baby överallt de går, skoltid och fritid. Och kan man inte bära den, så måste man höra sig för med någon som man litar på om de kan ta hand om dockan. Vi som föräldrar ska hålla översikt att allt går rätt till och att den inte blir utsatt för faror. Ex lämnas ensam i badrum eller i bilen eller hemma överhuvudtaget. Nattetid tror jag inte den behöver befinna si i sängen, me den ska liksom vara i närheten. Förlåt, men har fnissat gott åt det här. Instruktionerna är tydliga och det finns filmer på youtube om hur det går till att både göra en Flourbaby och hur man tar hand om den. Den heter Flourbaby för den är gjort på ett paket mjöl, som man inte öppnar då, men bygger själva dockan runt den. Plus att den får en bra tyngd på 2 kg gissar jag som man ska gå runt och bära på. Den kommer ha armar och ben och huvud och kläder så klart. Wille har redan döpt den i förväg. Den ska heta Bamse, som seriefiguren. När perioden är över och de har lyckats med uppgiften får de ett A och så donerar man mjölet till en organisation som delar ut mjölet till behövande i samhället. Så det är en win-win för alla. Lovar berätta hur det går nästa gång vi hörs.Själv kom jag inte in på någon kurs den här terminen men avslutade programmeringen och kursen ”Publicera på nätet” med flaggan i topp. Har haft fullt upp efter det med fokus mot en crossfit tävling i slutet på april, då jag ihop med två andra tjejer, Isa och Melany (som jag är dubbelt så gammal som ?) från boxen, ska tävla ihop som laget Beauties But Beasts under Freakin’ Crossfit Throwdown. Två dagar med 6 wods varav ett moment är simning. Hahaha, vi ler verkligen åt vad vi gett oss in på. Men utmaningen känns möjlig och vi är på nybörjarnivå vilket är tufft bara det. Målet är att klara alla moment på bästa möjliga vis. Och. Ha roligt hela vägen in i mål!

Ett och ett halvt år har passerat. Vi är verkligen i år 2. Det känns! Vi är här! Och vi mår väl. När jag vinkade av barnen i morse var det med lycka och kärlek i bröstet. De har vuxit och utvecklats så mycket. Och jag märker de har det gott. För de både ler och skrattar. Busar och pratar. Med varandra. Med oss. Med alla i familjen. Med sina vänner i Sverige. Men oxå med sina vänner här. Cirkeln är sluten. Den är hel. Och det gör mig hel med.Massor av kramar tills vi hörs igen!! ❤️
Miami-pirr på!
// Theresa