Miami-Ulwarna: Ready. Set. Action. Examen år 2. Välkommen sommarlov.

Sista skolveckan för små. Och man kan börja andas ut. Inga läxor alls. Ryggsäckarna togs bara med första dagen på veckan för att tömma skåp och bänk. Lunchlådorna ska skickas med i papperspåsar som kan slängas efter rasten. Det för att skolans vakter inte jobbar längre och så säkerhets kontrolleras inte några väskor helt enkelt. Fortfarande ska skoluniformen på, men sista dagen som är en torsdag, då får man ha skolans Spirit t-shirts som man annars bär på fredagar. Så inte alltför fritt men dock en mer avslappnad känsla. Eftersom de inte har ryggor med sig till skolan så är det bara häng som jag förstår på lektionerna. Båda Ulwungarna har nedräkning och jag med. Det känns i luften. De längtar så efter lov och ledighet. Och jag förstår dem. Jag längtar med. Mest för deras skull. Det är dom värda.

Efter en skön vår med stigande värme, himla mycket sol, min crossfit tävling som var så enormt rolig att få ha gjort, och härliga besök av både familjen Johansson/Ulwahn plus några veckor ihop med lillebror Rickard. Så ser vi nu fram emot semester och ledighet. Både här borta men först och främst hemma i Sverige. Spännande är att lille Lorden faktiskt åker över veckan före oss andra. Spännande för honom vill säga. Nervkittlande för mamman. På riktigt. Kommer nog bli de 10 längsta timmarna i mitt liv.. Haha, men han är coolheten själv. Så trygg. Älskar det med honom, han har blivit äldre. Sen han blev tonnis för några månader sedan, så har han utvecklats. På insidan märker vi en hel del, något lugnare, om det nu gick att han kunde bli det, lite visare, lite mognare och emellanåt, lite buttrig. Ler åt att det liksom instinktivt kommer ett nej från honom, som svar på mina förslag. Som sig bör. Jag bara andas en extra gång. Och försöker på ett annat vis. Vi kommer överens till slut. Alltid. Men oxå fysiskt, formligen så man ser det varje dag. Snart passerar han nog mig på längden. Och just med att flyga hem själv, känner han inte det minsta utav. Jag har varit lite noga med att visa och uttrycka att jag kommer sakna honom massor. Plus att jag är lite nervös. Bra för honom på något vis att veta ändå. Men inte för att göra honom nervös. Men han bara ler. Lita på mig mamma, säger han. Och i nästa andetag; Vilken serie tycker du jag ska ladda ner på Netflix inför resan? Hahahaha, alltså den där killen. Det bästa med resan över är att han får hänga med sin Älta-kompis Jakob och får bo hemma hos darlings-Timmas den veckan. Plus att jag är övertygad om att det är många andra kompisar som kommer haka på de dagarna. Sen kommer jag och Majsi veckan efter och möts upp av P på flygplatsen som landar från Sri Lanka via Istanbul. Lite galet men vi har fått ihop det riktigt bra. Så styr vi kosan först mot Älta och sen Motala och sen Värmland. Kommer bli en superhärlig sommar känner vi. Och vi längtar massor att få träffa alla igen!

”Ready, Set, Action – Be ready to learn. Set to make a difference. The actions are the key to your success.”

Så öppnade Majas rektor tisdagens Award Ceremony för fjärdeklassarna. Ready, set, action var skolans motto för året och alla barn i cafeterian kunde orden utantill. Högt och tydligt hör man dem ropa ut meningarna och man ler. Gillar känslan. Gemenskap. Kämparanda. Att ge allt. Att göra sitt bästa. Att inte ge upp. To have heart. Ja, ni känner säkert igen det från det jag beskrivit tidigare. Vi har lärt oss så mycket det här skolåret.

Hela den lilla cafeterian är full av folk, på vänster sida sitter alla familjer och på höger sida har barnen just tågat in och satt sig ner. Så himla söta och finklädda. Lite fnissiga och pratiga med. Så klart. Förväntan och nervositet i luften. För ingen vet ju vilka utmärkelser man kommer få. Allt det här kan liknas vid skolavslutningen hemmavid. Fast innehållet så mycket annat. Kommer ihåg hur oförberedda vi var på den här ceremonin förra året, mest emotionellt. Desto mer laddade nu. Och mer nervösa. Lillan har varit hur preppad som helst med vad gäller den här dagen. Både vilka awards hon tror hon kommer få, men även vad hon ska ha på sig. Hon och hennes kompis Isabella har noga gått igenom varandras outfit, allt från klänning, skor, örhängen, hår. (Jag är så himla himla glad att hon har en bästis i Isabella..) Men mamman. Alltså jag. Sitter som på nålar. Med fjärilar i magen. Och svettiga handflator. Japp, mamman går alltid all in. För det här skolåret, har liksom varit på riktigt. På riktigt vad gäller skola och läxor. Som andra-års elever utan engelska som modersmål, så har det liksom varit samma regler som för alla andra. Och det blir ju liksom dubbelt för oss som behöver tänka i flera extra steg hela tiden. Läsa, översätta, förstå och sen komma på svaret, översätta och slutligen skriva ner. Alla uppgifter och knasiga projekt. Alla timmar på söndagarna med engelska läsförståelser (iReady) på datorn och kluriga glosor som inte ens Google translate kunde översätta. Och utflykterna till både zoo och teatrar och sen den där resan Lille Lorden gjorde till vintriga Boston i fyra långa dagar på egen hand (kändes det som) med National Junior Honor Society. Och ja, så gott som varje dags hemkomst med läxor, läxor och läxor. I ännu ett år. Ulwungarnas andra år i USA. Vårt andra år i USA. Ska nu utvärderas och förhoppningsvis ja, uppvisa framgång för små. Och mamman var spänd som en fiolsträng.

Anledningen att jag sitter så där och formligen kramar sönder P’s hand, är att jag redan är fylld till brädden av upplevelser och känslor från kvällen före. Wille kom nämligen hem förra veckan med en inbjudan från sin skola, då även han bads delta under en utmärkelse ceremoni, The Lancer Awards. Willes skola är stor i våra mått mätta, vi kan ju bara jämföra med det vi har upplevt tidigare hemmavid. Och med 1000 elever som passerar portarna varje dag så blev det ja, maffigt för just oss, eftersom det inte är som på Majas skola att alla elever deltar i en sån ceremoni. Formal dresscode med långbyxor och struken skjorta på. Wille var nog rätt nervös för han var lite tystare plus lätt ovan vid långbyxorna. Haha, senast han hade det var ja, en gång under förra sommarens bröllop och sen på vinterresan till Boston, men de passade precis för den här kvällen.

Tror mig ha lyft det här tidigare, men anledningen att det blir stort här borta med utmärkelser, priser och betyg, är att de räknas och betyder så enormt mycket, om inte allt, att få. För utdelningar sker från det att barnen går på förskolan, Kindergarden och följer sen varje skolavslutning. Vilket i slutändan förhoppningsvis resulterar i, men framför allt inte alltid, ett stipendium för att få tillträde och en inträdesbiljett till en högre utbildning. Och det vet vi ju inte är samma möjlighet för alla, eftersom summorna att få tillträde till olika nivåer på både collage och universiteten, är enorma. Vilket gör att ja, familjerna gör så mycket de kan för att peppa och även pusha barnen, att få så bra resultat i skolan som möjligt för att få chans till en så bra utbildning som möjligt.. Jag hoppas min mening kommer fram, jag vet att vi kämpar hemma i Sverige med, för betyg och resultat. Men det är just det att det handlar inte i lika stor mängd, om inte alls, om att betala för utbildningen. Och med det i bakhuvudet blir jag så himla medryckt av känslan i aulan och tagen, när jag sitter där i väntan på Willes namn som ska läsas upp. För ni ska bara höra de stolta hejaropen och glädjetjuten från föräldrar och familj som sitter uppklädda till tänderna och filmar varje steg barnen tar, när de går upp på scenen och stolt tar emot utmärkelserna.. Förstår ju vad det betyder för dem. Har lärt mig det. Det betyder allt. Ler lite när jag ser mammorna som diskret sveper med armen, jag ser segergesten. För jag vet, de har suttit de där timmarna liksom jag. Det här är deras framgång med.

Så ja, ni förstår säkert både min och P’s lycka och glädje, när båda barnen skiner som solar uppe på scenen. Wille i ämnet engelska för ESOL-elever som ensam mottagare av alla 7:e klassare. Och Majsi, hon fick ta emot 5 olika utmärkelser, vilket fick oss att trilla av bänken nästan.. De där Ulwungarna alltså. Mitt hjärta formligen svämmar över..

Som jag skrev lite där i början, det här året var på allvar. Och eftersom man får hem betygen var nionde vecka för utvärdering, så har vi varje gång pratat och gått igenom dem. Finns det något vi kan göra eller jobba på. Men mest av allt så är vi supertydliga med, att vi alltid kommer vara stolta för vad de än får. Oavsett vad. Det här är inte deras modersmål. De kämpar för att komma ikapp. Eller hålla samma nivå. Och i vissa ämnen till och med vara över medel. Oavsett vad som sagt. För vi vet att de alltid gör sitt bästa.

Jag har speciellt haft med mig råden som Willes huvudlärare i Älta lämnade till oss i hans sista utvecklingssamtal innan vi flyttade hit. Då visste vi inte något om vad vi hade framför oss, speciellt inte inför skolgången. Men jag brukar pussa och krama dom och säga de där orden innan jag släpper av barnen på mornarna. Och dom tittar alltid på mig och säger; Jaaa mamma..!! Men hon sa så här i alla fall; ”Visa nyfikenhet. Ställ frågor. Var artig. Och ge alltid allt. Det är det som räknas där borta och kommer alltid ta dig framåt.” De liksom fastnade hos mig. Dom där meningarna. För det är så himla sant. Och det var exakt de orden som Wille berättar för mig att hans lärare i ESOL sa till honom efter utmärkelsen han tog emot. ”William, you have asked the most questions. And you have developed the most.”

Ulwungarna har utvecklats, blivit ett år äldre. Framför allt ett år visare. Men oxå starkare. Det känner vi och fått bevis på. Ett av dem är att Majsi bad om att få hålla ett End of school year-party hemma hos oss med några av sina närmaste tjejer. Så i och med det känner jag att vi har avslutat skolår två i USA med MVG !! ?