Miami-Ulwarna: Orkanen Irma

Söndag eftermiddag och alla är på sitt håll. En framför Dolphins-matchen. En vid X-boxen. Den lilla skypar med en kompis hemifrån och målar naglarna samtidigt. Och min goa’ svägerska Clara fixar en kaffe på lunchen. Imorgon är det återigen måndag, och vi har just avslutat första normala veckan efter orkanen Irma.

För en vecka sen, nästa vid den här tidpunkten, mitt på söndagen vid lunch, så stod jag här i köket och torkade ur kylen. Min fina svärmor var så söt när vi skrev till varandra under orkan-veckan, att hon hoppades jag hunnit tömma kyl och frys innan vi lämnade huset för orkanen. Jag var ärlig och svarade henne, att jag önskade jag kunde skriva till svar att vi faktiskt inte hann. Men vi gjorde väl mer åt hållet ”valet” att ta ut det som kan bli gammalt likt inför en vanlig resa, men lämna allt annat. Hehe, vilket jag blev varse om när jag nästan två veckor senare öppnar kyl och frys, som stått utan ström under åtta dagar, att jag faktiskt inte lyckats med heller. Haha, jag tror jag hade klarat av att lämnat allt faktiskt. Som Maja sa, ”Mamma, det luktar liksom väldigt starkt av banan.” ”Japp älskling, du har rätt, mamma har lämnat allt inklusive bananerna.”

Just vid det skedet log vi och skrattade ihop. Men jag kan säga, att det var totala mostatsen veckan före.. Redan tidigt började P nämna här hemma att en storm var måhända på ingång. Orkanen Irma. Han sitter ju som ansvarig för destinationerna ute på öarna bland annat. Så det blir lite logiskt att ämnet tas upp eftersom det kan drabba även oss. Han hade oxå planerat in att åka till Mexico på måndagen, men det märktes att han började bli osäker. Jag vill ju inte lämnar er om det blir en storm. Efter förra årets orkanvarning, då det inte blev något alls, trots stängda skolor och nedrullade orkanskydd för alla hus och instängning över helgen, så blev det inte så stor grej, så jag sa att det är bara att åka. Vi klarar oss. För det var ju den erfarenheten vi hade med oss. Plus att våra närmaste här borta, kändes hur coola som helst. ”Don´t you worry, it won´t come here..”

Men på helgen, så märktes det att prognosen blev säkrare, Irma siktar mot Florida. Det kan hända att skolorna stänger. Det slumpade sig att det var Labor day på måndag, så vi var lediga och just i Key West med hela crossfit gänget och hade världens mest avslappnade och sköna dag i ett av medlemmarnas familjehus, helt idylliskt beläget vid inloppet från havet vid Key Largo. Ett område som visade sig klara Irmas framfart något bättre än en timme längre söderöver, då Key Largo övergår till Key West, och områden ödelades med söndertrasade hem. Och på måndag kväll när orkan varningen utfärdades, så lämnade jag faktiskt Maja lite tidigare på skolan dagen efter för att åka och handla en extra dunk med vatten bara. Och vi pratar om att jag var på Publix 08.30. Och jag skojar inte. Hyllorna var tomma. Inte en droppe vatten fanns kvar. Det första som tar slut. På ett ögonblick.

Well, det var väl där allting började känns det som. Tisdag morgon förr-förra veckan. När jag kom till boxen för crossfit träningen, så var alla fortfarande coola. De pratade visserligen om att tanka upp bilen och få tag i kontanter, liksom förra året. Men inte mer. Så när jag pratade med P under lunchen, så sa jag ju det så klart. Dom är coola älskling. Men hans magkänsla sa något annat. Och när han beskrev läget. Förstod jag med. Det här är inte som förra året. Åkte iväg och handlade upp lite extra av allt för att klara tre-fyra dagar utan ström. För det är vad FPL (Florida Power and Light) har bekräftat man ska klara utan ström, sen löser dom det. Det blev några extra färdig-rätter på konservburkar. Maja gillar nudlar, så det blev lite chicken-nodles mm. Och Wille gillar ju pasta. Så det blev några Pasta Alfredo, Carbonara och Ravioli. Tror någon Chili-con-carne med. Själv har jag mina tonfiskburkar redan sen gammalt och lite bönor och sånt. Vatten hade vi 3 gallons (ca 11,5 liter) på dunkar och så sa vi att vi kommer fylla på alla våra flaskor när det väl blir dags. Man kan ju dricka vatten från kranen här i Florida, men få som gör det. I alla fall har inte vi haft problem att göra det, så det var inte ovanligt för oss där och då. Men. När vi väl satt på tisdag kväll och gick igenom alternativen, så blev lösningen en annan. Peter hade ju redan en biljett bokad för sig på måndag till Cancun, Mexico. Istället för att vi alla blir kvar här, varför åker vi bara inte iväg vi övriga tre med redan den här veckan? Hade hört honom mumla lite om det här redan på måndag kväll, men ja, vi var slitna efter den sköna dagen i Key Largo och sen drog allt igång på tisdag i och med stormvarningen. Så på tisdag kväll, hettade det till då prognosen för öarna ute i Atlanten inte såg goda ut och P satt väl i samtal från tidig morgon, 24-7, fram till häromkvällen faktiskt. Han arbetade antingen på kontoret i Dadeland eller i arbetsrummet här och vi höll kontakt oavsett var han var, på messenger. Och då han försökte boka våra biljetter på tisdag kväll, blev de inte bekräftade och vi började förstå. Platserna är på väg att ta slut. Jag satte mig i telefonkö. Blev satt på vänt och sen avbröts samtalet och jag försökte igen och jag tror det var på det tredje försökte, så lyckades vi få kontakt. Både avboka de misslyckade biljetterna och till slut få med oss allihopa på planet till Cancun på torsdag.

Redan på förmiddagen på onsdag så hörde jag på radion och snabbt efter det, gick skolorna ut med bekräftelsen att de stänger torsdag, för att alla familjer ska kunna förbereda sig för orkanen på ingång. Så vi hade gjort rätt med att boka biljetterna. Vid det laget var det nästan inga kvar när vi kikade igen. Någonstans där, efter träningen den dagen, så hör jag tjejerna börja prata med lite mer skärpa. För Irma var ju den starkaste orkanen på århundraden. Och om ni kommer ihåg det där röret, tror de kallade det, the tube, så räckte hon över hela staten Florida. Alltså, som om halva Sverige inte skulle ha någonstans att ta vägen, för hon liksom täckte allt..

Den eftermiddagen stängde jag och barnen ner huset. Allt på utsidan plockades in i garaget och faktiskt av en händelse så hade vi besök av vår hyresvärd, som kom med trädgårdsmästarna och tog ner en vissnad palm som stod riktigt nära huset. Den sågades ned och jag fann faktiskt bitarna av den nedstoppad i vår soptunna. Well, inget konstigt med det, bara att när jag skulle åka till tippen med soporna, då vi inte skulle vara hemma när själva sopbilen skulle komma, om den kom, fick liksom köra ett crossfit pass för att få upp de här rätt så tunga itu-sågade-palm-stubbarna, då de lagt dem ovanpå soppåsarna. Gah, var rätt så svettig och varm innan, det är fortfarande dryga 30 grader varje dag, så med sand och jord tog jag mig då med en bil full av soppåsar från en halv veckas levande, och med nöd och näppe kunde jag vänligen be om att få slänga de här påsarna. Han var inte så glad på mig kontrollanten, då man här endast får slänga brännbart i form av ja, kartonger mm. Men jag var supervänlig och bad honom bara meddela mig vart jag kunde åka för att jag ju inte var hemma annars pga stormen. När han hörde det kikade han sig över axeln och sa, ”Give them to me, princess.” Så slängde han in dem i en sort sopbil ändå. Puh, även om det inte var någon stor grej, så kändes det ändå som väl värt jobbet att mecka lite med. När P väl kom hem hade vi både packat resväskorna och fått in allt från terassen i garaget och fäst fast studsmattan med spännband (förlåt, vi lovar vi ska ta ner den nästa gång, men den stor faktiskt pall..!! Vilken himla tur alltså! ) så då började vi dra ner orkan-skydden för alla fönster. På två av fönstren fungerar inte de här skydden, men det har vi meddelat vår hyresvärd sen tidigare, men de har liksom varit coola med det, så då har vi oxå känt att ja, då får det vara så. Men med de här kommande dagarna nu i bakhuvudet, så kan jag lova er vi var oroade. För det här kunde ha gått illa.

Så, på torsdag morgon redan kl 06.00 satt vi i bilen på väg mot flygplatsen. Varningarna hade haglat in, både via mail och sms, att de kan råda lätt kaos på flygplatsen, så var ute i extra-extra god tid. Själva bilturen dit var hur fin som helt och soluppgången mot Miami skyline i kombination med en lugn trafik, blev verkligen som de säger. Lugnet före stormen. Magisk. Sen rullade vi in och parkerade precis vid avresehallen. Och då såg vi. Folkmassorna. 

Har gått in på en hel del detaljer känner jag nu när jag skriver, men det här är första gången jag kanske går igenom allt i huvudet, steg för steg. Men ska väl inte peta för mycket i just alla ögonblick, men om jag beskriver känslan i avgångshallen, så var den lika mycket rörig, som kontrollerad. För är det något de har koll på over here, så är det att få folk att ställa sig i led och hålla det. För auktoriteterna som styr och ställer på flygplatsen, dom har sån pondus att ingen säger emot dom. Eftersom vi ändå var på plats dryga tre timmar före avång, så gick allt rätt smidigt. Att sen flyget blev tre timmar försenat på det, det är en annan femma. Vi var ändå på plats. Men. Avgångar ställdes in än höger och vänster. Det fanns liksom inte flyg så det räckte till..

Mitt intre vacklade hela den morgonen.. Eller kan väl säga under alla de dagarna. Visste varken ut eller in. Var ju tacksam att vi hade fått tag i biljetter och kunde åka alla fyra ihop. Men det sista jag sa till min söta väninna Christine var, att jag hade så ont i hjärtat att lämna dem och att vi själva åkte.. Jag var liksom sorgsen för det. Kan känna det ledsna nu igen.. Det skar i bröstet. Men hon var så himla söt. ”You shouldn´t feel like that, Theresa. Off course you can go. Don’t worry, we´ll be fine..” Men jag hörde på henne, att hon nog började bli orolig med. Och mycket riktigt. Innan vi hann lyfta så hade både hon och några av våra andra vänner börjat kika efter hotellrum i Orlando.

Orlando ligger tre timmar norröver från där vi bor i Palmetto Bay, och mer inåt land. Vilket innebär en säkrare plats att vara på, plus att hotellen har hurricane säkra rum (oftast badrummen) som gör att de är mer stabila än husen, då taken är de som riskerar flyga av främst. Och när vi då hörde, att våra coolaste vi känner, börjar söka sig norröver, så bekräftas våra farhågor. Det här kan verkligen bli illa. Hmm, ja, så känslan i magen, den där knuten som bara dras åt hårdare och hårdare, stressen, sorgen, som att jag sviker dom, allt. Höll i. Mitt i allt så glömmer fru U datorn i säkerhetskontrollen i en av lådorna.. Alltså ni skulle sett mig. Fick på alla redan tidigare beskrivna känslor, ett enormt ångest påslag och tunghäfta, att jag knappt får fram orden till P som sitter med öronsnäcka i sina samtal. Hasplar ur mig orden, för de var knappt hörbara ser jag på honom, plus att jag helt skakis tar tag i mitt pass, och med Wille-kille hack i häl, löper jag i blixtens hastighet (i klänning och high heels och lösögonfransar och plattat hår så klart) till säkerhetskontrollen. Alltså det är ju säkert 40 mintuer sen vi var där, så jag är ju körd inser jag. Men på något vis får jag kontakt med en supergullig kontrollant som tar mig till näste kollega som går och kikar i ett skåp och ropar att denne inte kan lova något men jag måste kunna identifiera den om de finner den. Och när han kikar fram i nästa sekund så håller han min fina Apple-dator med det där ljus rosa metallic locket jag tycker så mycket om. Det är min dator han håller i verkligen. Och plötsligt kan jag börja andas igen.

Såååå, där var väl en del av det som hände den förmiddagen innan vi kom iväg till Mexico. Oron att flyget faktiskt inte skulle lyfta, att vi inte skulle komma iväg, var överhängande ett bra tag. Men sen såg vi flyget taxa in vid gaten, så ja, det lugnade ju ner sig något. Men knuten i magen, den försvann aldrig under hela den här veckan. Den höll i sig ända till, jag tror det var lördag morgon. Innan vi fick bekräftat att de som valt att åka till Orlando, verkligen hade fått rum och checkat in. Och då hade stormen inte nått dem. Men jag behövde veta de var i säkerhet liksom.. Puh, vilken intre stress! Vi hade ju även vänner som valt att stanna hemma med och de var trygga i sina ”fortress” som de kallade dem. De kände sig säkra. Och det hjälpte. Textmeddelanden gick omlott och avslutades alltid med Stay Safe ❤️.

Något som hjälpte mig mentalt de här dagarna, är kontakten med er utanför den här bubblan. Att känna er närvaro, omtanke, vänskap och värme. Tack snälla ni. Betyder allt de här dagarna och var en viktig ventil. Att ni visste om lika mycket som mig. ❤️ Samtidigt så försvann kontakten med våra nära hemma i Florida ju närmare Irma kom, då nätet blev sämre och sämre. Slutligen kom inget igenom alls. Och vi förstod att på lördagen när hon väl nådde Palmetto Bay, så gick strömmen. Och när strömmen går i Florida under hurrican season. Då blir det varmt inomhus. Riktigt varmt. Snabbt. Mörkt oxå. Men det gör nog inte så mycket. Därav att det tar slut på alla batterier efter vatten-hamstringen. Alla har ficklampor i all världens olika storlekar plus att en hel del har generatorer som går på bensin. Beroende på generatorns storlek så kan den antingen kyla ett helt rum, vilket oftast då är ett av husens sovrum. Då flyttas oftast barnen in och sover på madrasser, så man ändå får en hygglig, eller kanske inte ens det, en ok natts sömn. En del har generatorer som även håller till kylen och frysen och i vissa fall spisen. Som sagt, allt beror på vad man har möjlighet till. Sen visste jag inte, att de behöver underhållas. Så det blir liksom ett uppdrag i sig, att hålla den här generatorn vid liv. Som ett extra husdjur. Den ska fyllas på med bensin och även smörjas eller på något annat vis kontrolleras dagligen så att den inte slutar fungera. Och det förstår jag, vill man inte ska hända. För jag kan lova jag vet hur varmt det är i ett hus utan generator. Av egen erfarenhet.

Nu vet vi ju att orkanen Irma formligen skövlade S:t Martens, förstörde delar av både Dominikanska Republiken och Cuba och hur mycket vet vi kanske ännu inte, av Key West. Sen så såg man väldigt tydligt, att istället för att tuben skulle gå över hela Florida jämnt ut, så gick ögat mot västkusten istället för östkusten, där vi har vårt hus. Och någonstans där, så märktes det hur alla drog en lättandes suck. För hon gick från att vara varnad att bli en kategori 5 som är max orkanstyrka. Till att vara en 3:a. Och så mycket vet vi, att det klarar städerna och byggnaderna av. Så dygnet hon for fram här i Palmetto Bay, så var det ändå i runt 36 timmar som det där karaktäristiska tåg-ljudet brummade runt området, så skadades inte husen i någon större utsträckning. Däremot så finns det inte ett hus på någon gata här, som inte har ett eller flera fällda träd av Irma. Alltså det ligger så mycket högar av vid det här laget torkade trädrester med grenar och löv i det oändliga, att det ser ut som en omöjlighet att få bort allt. Alltså hur och när?

Vårt lilla hus, fick vi hjälp av våra söta grannar som frågade, om de fick gå in i trädgården och kika till det då de förstår vi var borta. Och det var vi ju så klart supertacksamma för!! Fick hem bilder på en trädgård med knäckta och rasade träd och palmer. Även ett staket till grannen, eller det är grannens staket, som inte klarat sig heller. Förutom massor av blad och barkbitar från träd, så har poolen klarat sig fint. Och som sagt, huset, peppar peppar, helt oskatt.

När Irma väl lämnat Florida, som gick kvickare än kvickt, så tog det ju inte lång tid förrän vi borta i Mexico, ville ta oss hemåt. Och då blir det ju nästa lilla hinder att komma över. Eftersom så många människor tagit sig därifrån. Så blir det ju exakt samma scenario när alla ska hem med. Om bilköerna var de trippla på vägen från Miami för några dagar sen. Så tog det lika lång tid, för folk att ta sig hem. En färd som i vanliga fall tar 3 timmar. Tog 9-11 timmar. Sen ska man ha i åtanke, att det inte finns bensin eller möjlighet till kontanter de här dagarna. Våra vänner beskrev hur de gick upp mitt i natten, för att ta sig ut på vägarna och finna någon mack som fått påfyllt med bensin under tidiga gryningstimmarna. Poliseskort åt tankbilar och på bensinstationer för att skydda anställda.. Bara att beskriva, den morgonen vi åkte mot flygplatsen, som sagt 06.00 på morgonen, så var det kilometer långa köer till en av mackarna här vid oss. Har aldrig sett något liknande.. Så vi råkade ut för så klart samma sak. Vi bokade en biljett för oss allihopa. Men ingen bekräftelse kom, däremot en avbokning. Så försökte vi igen. Och det blev fördröjt två dagar för att finna oss biljetter hem.

För sen var ju nästa tankevurpa. Att komma hem var ju något som främst barnen längtat till. Det blir ju liksom så avigt. Även om vi är på en oerhört vacker resort, så var det så himla svårt att ta in det. Eftersom det inte gick att undgå att se på nyhetsflödet som pågick konstant!! Alltså non-stop var det Hurricane Irma update. Och när hon väl passerade. Så var det After-Irma Update.. Och inte blev det lättare för Ulwungarna, när pappan jobbade konstant och mamma slukades av just presskonferenserna, att försöka hitta på något. Så ja, de längtar hem då det blev mycket slötid och det kan vem som helst bli lite nipprig av. Våra vänner kallar det cabin-fever  vilket låter logiskt. 🙂 Men vi löste det med både en himla skoj urflykt till en riktigt rolig aktivitetspark som heter Xenses, men även skönt häng i poolen eller vid vattnet. iPad på. och iPad av. Läs bok. Läs inte bok. Haha. Vid ett av tillfällena uppe i hotellrummet när vi är på väg ut, vet jag att jag står och borstar tänderna samtidigt som de informerar om härbärgen man kan ta sig till. Först och främst. Kommer man in på ett härbärge. Och inser man glömt något i bilen eller hemma. Så kan man inte lämna för att hämta in det. Om du lämnar området så går platsen till någon annan. Parkeringarna tog ju slut, eftersom härbärgena oftast var skolor, vilka inte har några större parkeringsmöjligheter. Så bilarna ställdes ju dubbel och trippel-parkerade vilket skapade ett enormt kaos. Och sen, en riktigt skön kommentar: ”Please stop bringing refridgerators and king-size bed matresses. We don’t have space for that!”

Så ja, barnen längtade hem. Men som vi pratade om. Det är klart vi alla vill åka hem. Men det finns ju ingen ström hemma. Ingen ström betyder ingen wifi och inget nät. Så den var ju enkel. Och det som slår högst faktiskt. Men som små kanske inte riktigt kunde förstå. Vad det innebär att vara utan ac på det.. Både P och jag har ju jobbat ute, som reseledare, och upplevt hur det är att bo utan ac. Kanske främst P som spenderade en säsong i södra Indien i en liten by där man bodde i små fina hyddor utan just ac. Ja, så det var väl det vi hade med oss i bagaget. Den kvällen vi väl landade och tog oss med Ubern hemåt, så märktes det ju närmare vi kom hemma, att det var så oerhört mörkt överallt. Alla de shoppingcenter som avlöser varandra längs US1, låg i totalt mörker.. Och var det inte så skymtade vi, fällda träd på båda sidorna vägen när vi kom närmare kvarteren.. men hur ser det ut egentligen? Klockan var väl inte jättesent, tror hon var nio på kvällen. Och vi öppnar dörren till huset, kliver in i det. Och det är exakt lika varmt inne som ute. Riktigt, riktigt varmt. Min i-Watch säger +26 men känns som +30..

En av grejerna vi behövde göra var att handla lite kvällsmat. Så jag och Majsi hoppar in i bilen, som jag sen på morgonen såg var som rullad i löv och jord, eller kysst av Irma, vilket är mer sant, och så styrde vi kosan mot Publix. För de har alltid öppet till kl 22. Men icke. Alltså vi provade tre Publix, Target, CVS (som visserligen hade 24 -timmars öppet men ingen mat på någon hylla) två McDonalds och en Burger King. Allt var stängt med en lapp på dörren. CLOSED. Dom har ingen mat att sälja. Lilla hjärtat var riktigt sliten efter dagen och det gjorde ont i mig. Men vi löste det. Vi åkte hem och öppnade sonika konservburkarna och åt i skenet av stearin ljusen (som inte är en så bra ide, för de sprider ju värme liksom.. Haha) och sen var det bara att borsta tänderna och duscha av sig lite i den faktiskt svala och sköna duschen och sen somna. Svettig. Och sen vakna. Svettigare.

Så, någonstans där är vi väl där jag började nysta i det här. Alltså att sova i helt igenom tokvarma rum.. var omöjligt. För hela familjen. Utom lille Lorden uppenbarligen. Han, som vi alltid säger är så varmblodig av sig, sover som en stock genom varje natt. Men vi övriga tre, not so good alltså. Och det var ju så, att så fort vi förstod veckan före, att vi tappat ström, så anmälde P det till FPL. Och då kom man med på en anmälan eller ticket som det kallas. Lätt beskrivet så blev man registrerad på olika tickets beroende på när man anmälde och jag tror, var man bor med. Och FPL resonerade så att ju större kvot de hjälper med ström, är ju bättre, vilket innebär att de matade av så stora siffror som möjligt. Så vår ticket var på från början kanske 700 anmälningar. Dagen vi landade från Mexico låg vi på 12. Och det var där de lämnade vår grupps anmälan, för att hjälpa de med fler anmälningar. Så det tog 5 dagar till innan vi fick ström, troligen pga av att vi var så får på vår ticket. Hahaha, perfekt.

Vi spenderade två nätter i huset, vilket räckte. Både för Peters skull, som fortfarande behövde jobba och behovet av fungerande nät var nödvändigt. Med den omöjliga sömnen på det, blev situationen inte så bra. Så vi for in till South Beach och sov där under två iskalla nätter så fick P jobba under något mer normala förhållanden. Ett South Beach som man för övrigt inte alls kände igen sen efter Irma. Folktomt och tilltufsat..

Men, som sagt. Den söndagen hade vi bestämt att jag och Majsi skulle åka in till huset och tömma kylen och frysen som vi inte vågat öppna alls, eftersom om vi gjorde det så skulle ju inte sopbilen komma förrän på måndag ändå. Och att ha alla de grejerna liggande i soptunnan under några dagar.. ja, ni förstår hur vi tänkte. Själv har jag inget luktsinne (en superkraft vill jag mena, men ja, inte så bra i andra sammanhang, men just den här gången en gudagåva som jag förstod) men stackars Majsi höll på att svimma när jag öppnade kylen för att tömma. Haha, jag sa hon inte behövde vara med, men hon var med och dokumenterade när mamman plockade ut det ena illaluktande efter det andra, men svetten rinnande både längs ryggraden, benen, armarna och faktiskt ansiktet med.. Haha, det var så illa.. Och sen så torkade jag ut allt och vädrade, med alla dörrar öppna för att få ut eländet rejält. Och precis när jag ska be min lilla stjärna, att kom och lukta nu innan vi stänger igen och åker till killarna på hotellet, så pingar det till i alla devices och spisen och micron och kylen och frysen och larmet och wi-fi och ja allt bara piper till och så hör man det ljuvligaste av allt…en luftström av kall luft i ansiktet från ac:en i kökstaket… JJJJJAAAAAAAA ropar vi båda och vi tar i från tårna verkligen!! Hahahaha!! L Y C K A !!! K Y L A !!!!!!

Sammantaget så gick allt väl i vårt område och bland våra vänner. Det är enormt mycket välta träd, förstörda trädgårdar och himla mycket som behöver restaureras.. Hushåll var utan el i dryga veckan. (Och den fukten satt nog kvar i väggar och rör säkert en vecka efteråt. Känns som om det är först nu som huset är kallt igen och jag inte svettas när ac:en pausat.) Vilket sen orkanen Wilma 2005 och orkanen Andrew 1992, är länge. Så Irma är och förblir historisk.

Sen för min egna del, så brottas jag fortfarande med en sorts sorg och skuld i hjärtat, att jag lämnade mina vänner här.. Försöker verkligen sudda bort den, för det är ju så, hade P inte haft biljetten redan bokad till Mexico, så hade vi oxå åkt upp till Orlando. Det hade varit det mest logiska. Så det var ju bara av en tillfällighet som det blev som det blev. Och en rejäl skopa magkänsla om att vi behöver göra det här. För annars hade vår historia varit en helt annan med. I Orlando fick de utegångsförbud under dygnet när Irma härjade, varav strömmen gick och det var mörkt och himla varmt där med.. Tuffa förhållanden även om de var i ett orkansäkert hotell. Och det är just känslan för det som mitt hjärta är tudelat..

Men anledningen att jag känner så behöver jag kanske inte ha ont i hjärtat för. För känslan är beviset och mer en bekräftelse inser jag nu. På en vänskap och kärlek för mina närmaste vänner här. Vilka tillhör en viktig och stor del av mitt liv här borta. Och att jag tycker så himla mycket om dem. Jag är så tacksam jag fick chansen att säga det till dem innan jag for iväg. Och att vi fick krama om varandra. Både när vi tog avsked. Och när vi åter sågs igen. För allt gick ju väl. Och det är där vi är nu. After Irma.

Massor av varma hälsningar tills vi hörs igen – förhoppningsvis utan fler orkaner! Och än en gång – TACK för alla era hälsningar under den här perioden. Ni betyder mycket för oss. ❤️

Miami-pirr på!