Miami-Ulwarna: Från och med nu. Och en långhelg i New York.

Kanske har det börja sjunka in mer och mer nu. Att vi kommer flytta hem till sommaren. Har haft lite svårt att sätta mig ner och skriva om tankarna. För jag känner så mycket vad gäller det. Och så gör man nog. När man inte riktigt är där än, i sig självt. Men man vet tidpunkten närmar sig. Och att det är just det man känner att det behövs mer av. Tid. Att förbereda sig. Tid. Som ibland känns för knapp. Och när det sker. Ja, då känner jag mig inte redo att åka härifrån. Exakt så rörigt kändes det när faktumet slog mig för ett tag sen. Och så känner jag fortfarande ibland inombords. Men nu när jag skriver om det. Så hör jag på ett annat sätt. Att det är helt okej. Att känna. Och att inse. Det nya som kommer, blir bra det med. Och det vi har nu. Det vi gör nu. Har blivit till något av det bästa vi upplevt. Jo, ni vet med, det har varit och är en berg-och-dalbana. Men låt oss njuta av varje sekund. Och låt oss ta till vara på så mycket vi kan. Från och med nu.

Det var väl direkt efter den där crossfit tävlingen, The BadTour Miami, som det slog mig. Alltså vilken upplevelse det var!! Vi har ju tränat inför det här ett tag. Varje morgon åker jag till boxen efter att jag lämnat barnen på skolan och varje morgon är vi samma tjejer som ses. The 9am team. ? Vi är med i olika lag men har haft samma mål ända sen i våras, att köra lite extra någon timma efter det vanliga träningspasset. Och det har vi gjort. Ihop med en coach har vi fokuserat på isolerad styrka, armar, ben, mage, rygg, axlar, ja, ni förstår. Och fram tills tävlingen har det verkligen gett resultat. Både då vi fokuserar på kosten och att träningen som går hand i hand synkar med den, så har vi utvecklats och blivit starkare, snabbare, smidigare och säkrare. Tjejerna i mitt lag, Beauties But Beasts är desamma som förra året, sötnosarna Isa och Melany och de är 100 gånger coolare vad gäller tävlingsnerver än mig. Men nu har vi lärt känna varandra så de vet jag har fjärilar i magen, det där härliga och halvnervösa pirret och att jag framför allt behöver dubbelt om inte trippelt så lång tid för uppvärmning som dem. 🙂 Men är man 22 år, ja då har man lite snabbare till startsignalen än en annan. Så själva tävlingsdagen var jag där en god stund före dem men lagom till när signalen tjöt, så var i exakt lika laddade att få leverera. P och Ulwungarna stod längst fram och lika taggade som oss kändes det som, och så gänget från vår box med så klart. En superhärlig känsla, att samtidigt som man kämpar järnet och ger allt vad man har, så lyckas man leverera än mer än vad man tidigare trott var möjligt, tack vare deras närvaro och hejarop i kombination med den där magiska känslan av adrenalin som pumpar genom kroppen. Alltså det var flera gånger under den där timman, (momenten höll på i 45 minuter) som jag bara kände, nej men det här orkar jag inte. Och på något vis så urskiljer jag rösterna och hör mina älsklingar ropa och heja och skrika ”Heja mamma!!!!!”, så orkade jag ta i lite till.. Och sen när sista burpeen var gjord.. Lycka! Vi klarade det och bonusen mitt i det hela, vi kom på 4:e plats av 18 lag!!
Bara någon dag efter det här, så var det just den där rena och skära lyckligheten man kan sväva omkring i, efter något som gett så mycket energi. Som omvandlades. Till en ren och skär sorgsenhet. På insidan. I hjärtat. Det brast liksom. För då slog det mig. Det här vi har just nu, med det vi byggt upp. Med det här gänget, ja, våra närmaste vänner, som jag har förmånen att träffa varje morgon, det här som just vi delar med varandra, inte bara träningen, utan allt det övriga. Gemenskapen, samtalen, skratten, svetten (!), råden, stöttningen, vänskapen, kommer vi få ta avsked till. Inte snart. Inte än. Men jo, det är på väg. Och samtidigt, som jag tidigare tänkt och skrivit om, började jag tänka på det här som vi fyra har här hemma. Som jag är så lycklig över att vi har. Det här varma. Gemensamma. Lätta. Ostressade. Lugna. Stilla. Okomplicerade. Vi fyra. Är det ens möjligt att ta med hem? Eller är det något vi tar avsked till det med? Hmm, förstår ju att jag känner så här, för att det börjar närma sig. Och när jag funderar på det lite till. Så måste jag liksom hitta ett sätt att vrida på känslan. För det tar kraft att känna vemod. Istället samla på just kraften och finna möjligheter. Som gör att vi visst kan ta med det här med på planet över Atlanten och hem till vårt fina radhus i Älta. Så allt kommer att fortsätta fungera, vi behöver inte avsluta något. Bara ta vid. Men med en modifikation. Och den sköna familjekänslan vi vuxit in i. Kommer finnas där när vi kommer hem med. Bara inte på samma sätt. För det vi vill är ju. Att Ulwungarna ska utvecklas på ett mer självständigt vis. Men med vetskapen, att vi alltid finns där. Och för att vara ärlig, en stor del på den punkten handlar mest om mig själv. Det är jag som blivit färgad av hur man gör här. Det är jag som blivit den som vill kontrollera de små, några gånger extra än jag tidigare gjort. Det är jag som kommer behöva lära mig, exempelvis, att de tar sig utan problem till och från skolan själva. Eller bara den grejen, att Maja (kanske!?) ska åka buss med en liten kompis..bara dom två. För visst är det så? Att hon kommer göra det? Haha, ja ni hör. Bjuder på det. Som sagt, mamman som behöver lära sig.

Så ni kan kanske förstå, att när P kom med det lite halvplötsliga förslaget i början på veckan, att vi drar till New York på torsdag för barnen är lediga på fredag?!?! Haha, ja men ja visst, why not? Ni känner ju honom. Han satte igång att reka hotell och flygtider, bussturer och cykelföretag, diners och restauranger – tutti!! Vet han älskar att göra det, han får energi säger han, och jag tror honom. För det blev en så himla härlig långhelg vi alltid kommer ha med oss. New York i höst med klarblå himmel och strålande sol..kunde inte bett om mer. Och exakt det vi önskade se och göra, lyckades vi få till. Hotellet låg ett stenkast från Manhattan, formligen runt hörnet, så där hängde vi en hel del och kändes till slut riktigt  hemma i kvarteren, hur coolt kändes inte det? Vi tog promenader till alla fyra hörn typ, plus den där heldagen på busstaket, Hop-on-Hop-off, som funkade klockrent. Frihetsgudinnan var nog främst Wille intresserad av och känslan att få vandra ner mot vattnet genom den där lilla parken man korsar, med barnen några steg före oss hela tiden, blir liksom ett minne för oss alla. Där stod hon långt, långt där ute, så himla vacker, stolt, stark och ståtlig. Och eftersom Wille läst en del historia om just den här platsen blir det än mer värdefullt.

Turen till World Trade Center site det som även kallas Ground Zero, One World Trade Center eller Freedom Tower, en av de skyskraporna som byggdes där de tidigare skyskraporna låg och som man även kan åka upp i, plus platsen där tvillingtornen stod som heter National September 11 Memorial blev oxå ett fint minne. Men även viktigt att få ha gjort. Fridfullt, vackert och sorgligt på samma gång. Med möjlighet till eftertanke och lugn, samtidigt som det var folk överallt, så fann man plats för egen reflektion.

Köerna att komma in till själva observatoriet var lätt hundra meter lång. P hade dock funnit möjligheten att köpa biljetter i förväg. Då fick man en tid att vara på plats, så kunde vi planera dagen lite bättre och få ut mer av den. Obeskrivligt att se nu några år efter P och jag var här förra gången, vilket var 2011, då det höll på att byggas och skulle inte stå klart förrän tre år senare. Nu när allt är klart, så enormt vackert. Hissen upp tog bara 47 sekunder (gulp!, kändes i magen) dryga 500 meter upp till våning 102. Och sen när man klev ut längst uppe på  One World Observatory , alltså wow. Rymligt med gott om plats för alla människor som strömmade dit och så de där enorma fönstren med en vidunderlig utsikt oavsett vilket håll man gick och kikade mot! Vi hyrde iPads som man kunde rikta mot det man såg, så fick man lite fakta berättat för sig direkt. De hade även en liten cafeteria och så klart försäljning av souvenirer som vi så klart fick med oss utav. Den obligatoriska jul-kulan till granen, en liten grej Miami-Ulwarna börjat samla på sen vi kom hit. Amerikanarna är härliga, finns julkulor med alla minnen på man kan tänka sig! Nu har vi en från New York! Sen var det två av gänget som inte orkade ta in så mycket mer. Men de väcktes när vi åkte förbi Förenta nationernas högkvarter, Headquarters of the United Nations! Är det familjeuppfostran så är det ?

Det blev självfallet en del shopping men mest insamling av minnen. Tror höjdpunkten för hela familjen, var cykelturen runt i Central Park på lördag morgon. Ljum vind och den där krispblå himlen, alltså vi bara njöt!!! Sen att barnen faktiskt inte cyklat, tänker mest på Majsi, på länge, så rullade det på riktigt bra! Och blev vi sugna på något så stannade man bara till så fanns det alltid något gott att tugga på. Heeeelt magiskt! Jag var så uppspelt att få göra det här, och så ville jag ju fota så mycket som möjligt och filma och varje gång vi stannade så glömde jag att höja min sadel. Haha, till slut fick jag till det och då flöt det på mycket bättre än att ha knäna upp till hakan varje gång. 

Sista kvällen tog vi oss till en finrestaurang som bjöd på helt fantastiskt tillagat mat och med inramning av den superdesignade lokalen blev det näst intill komplett. Får väl erkänna, att det som ibland sker när man är på en del restauranger over here, vilket kan ske även hemma vill jag säga, men jag har liksom fått intrycket att de liksom inte gillar när det är tyst och stilla. Det ska alltid vara någon sorts bakgrundsmusik som man känner igen. Och så var det även denna kväll. Jag själv kan liksom inte släppa det, för när de kör Madonna, ”Papa don’t preach”, eller ”It’s raining men”, ja då suddas liksom min skärpa ut. Börjar fundera på om det är en radiokanal dom kör och kikar runt lite själv, men nej, det är verkligen en DJ där borta i hörnan som verkligen gillar musiken han spelar. Och då som sagt, är lokalen så flådig och alla är uppklädda, det är dresscode liksom och ja, det är liksom inte stället man spelar pop från 80-talet på. Inte om jag får välja. Men som sagt, det är ju garanterat någon som har tänkt till med en tanke bakom, som vi brukar säga. Eller?

Lagom till avresan morgonen efter så kom då regnet som vi så lyckligt blivit förskonade från. Såg en och annan guid-buss med resenärerna på taket iklädda regnponschos och massor med kläder. Well, de var inte många på taket om jag säger så mot när vi själva åkte och vi knappt fick platser bredvid varandra. Såå, New York tog verkligen väl hand om oss. Blev bara en liten fadäs under hemresan. När vi ankom till New York, första kvällen, bara för att förklara, så tog resan från flygplatsen till hotellet 1,5 timme. Så känslan när vi tog oss fram till avreseterminalen på söndag förmiddag på bara 25 minuter, blev ju super! Vi har GOTT OM TID. Men ja, det var ju just det. Så fort vi steg ur Übern, så vänder sig P om och frågar; ”Tog vi ut passen ur safen?” Well, ja, ni förstår säkert vad svaret blev. ”Nej.” Sååååå, frun här vänder sig om på en 5-öring och går mot de gula taxi-bilarna. Förstå min puls då – andas, andas..!! Har tur att finna en schysst taxi-chaufför som förstår min stress och oro, som formligen flyger fram på vägen. Plattan i mattan är bara förnamnet. Jag ringer till hotellet som tar ner passen i repan och medans taxin håller motorn varm hinner jag stylta in på mina high-boots, hämta upp passen, lämna dricks till alla som ska få, RÄKNA PASSEN och stylta tbax in i taxin igen –  och det tog bara 50 minuter den svängen sammanslaget!! Alltså vilken himla tur! Och som taxichauffören sa, det är riktigt orutinerat att lägga passen i safen, ha allt framme på bordet bara, alla dokument, allt man behöver, så glömmer man dom inte. Well, ja, jag vet inte om det är kanske rådet jag tar till nästa resa. Haha, det enda jag vet är att jag aldrig mer vill glömma passen i safen när vi är på resa. ?

Såå, där är vi väl nu. Senhösten har kommit även till Miami och vi fick in en ”kall-front” förra veckan med låga +14* under morgotimmarna… hutter hutter. Bubbeljacka och långa tights kom på Majsi till skolan då. Men sen dess kom vi åter upp till att ligga på över 20* när vi vaknar varje dag och upp mot nästan 30* dagtid. Framför oss har vi en period med resor för P och plugg för mig och barnen. Efterlängtade familjen Nilsson från Motala och bästa mormor är på ingång lite länge fram! Även en ny crossfit-tävling att se fram emot för mig och gänget, den här gången kör vi i större mixade lag, 3 tjejer och 3 killar. Ska bli superspännande resa dit. Plus att vi både firat ett sprallande Halloween och haft härligt besök av kära svägerska Clara, så P och jag fick möjlighet att fira min födelsedag på ett fin-hotell här i la stada. Hotel Fontainebleau, -alltså wow vilken upplevelse!!

Så ja, som jag pratade om med min käraste grannfru uppe i Canada om häromdagen, ibland får man helt enkelt börja om. För jag har kommit över sorgsenheten nu. Och allt bara flyter med rutinerna i vardagen, både för mina egna studier men även för barnen med skola, läxor och aktiviteter. Men så när allt känns som på rull igen. Så ruskas man om, och så måste man liksom skärpa blicken, för så kanske en viss liten herre kommer hem med något som inte riktigt gått lika bra som han trott. Och så kanske det visar sig att vi här hemma inte vetat om att det kommit ett prov som skulle pluggas på. Och det blev inget bra med det alls. Och så får man fokusera extra, tweaka lite på rutinerna och se till så att vi kommer upp på bana igen. Puffa lite extra åt varje riktning liksom. Längs vägen hinner mammahjärtat bli lite moloket. Men med allt sammanslaget. Om man får lite tid. Att känna lite. Att tänka lite. Och någon tar din hand. Och säger jag är ju oxå här. Så löser sig allt. Allt lugnar sig. Man kan börja om. Och njuta. Och det ska vi göra alla fyra. Från och med nu.

Massor av kramar till er allihopa som jag tänker så mycket på när jag skriver de här raderna – varje gång ❤️

Miami-pirr på!

// Theresa