Miami-Ulwarna: Om att spara känslan. Som man aldrig vill tar slut.

För tre år sen satt vi i köket i Älta. Sida vid sida. Jag med fötterna vilande uppe på hans stol. Vinter ute och solen sken in genom fönstret. Enstaka blänk reflekterades från sjön där nedanför. Vi satt länge. Tills det skymde. Och jag kommer ihåg. Jag var liksom vimmelkantig. Med svindel. Vi pratade. Om att flytta till Miami.

Och tre år senare, sitter jag här vid köksön, som blivit lite av min favoritplats här i huset. I Miami. Med nu bara några månader kvar på vårt familjeäventyr. Faktiskt ovanligt ”kyligt” för perioden. Huttriga 11 morgongrader som kämpar sig upp till modiga 20. Men solen den strålar här utanför, himlen är klarblå och palmerna de vajar i vinden. Och läget nu den sista terminen, mot den kaotiska första – så rullar allt bara på så himla fint. Alla fyra har liksom läget under kontroll med sitt. Jobb. Läxor. Aktiviteter. Kompisar. Fritid. Familjetid. Mer än någonsin. On top. För oss alla.. Och ja. Om inte så länge. Börjar det nog bli dags. Att trappa ner. Eller ja, planeringen på vissa delar är ju redan i gång. Och vi pratar om det titt som tätt. Barnen är med på det tåget. De vet. Flygbiljetterna är köpta. Datumet är satt. Sååå, det är väl bara att köra på det. Men som alltid. Är det ju inte bara att göra så. Vi är fyra personer här. Med varsina uppbyggda små nätverk. Som vi vet, vi behöver ta avsked till. Wille är visserligen tokredo att åka. När som helst. Ältakillarna och han pratar formligen varje dag via Xboxen. Varje dag. Så härligt att höra honom köra det där snacket de har när de splear. Och de har verkligen roligt tillsammans. Både intensivt så klart med spelet men i mellansnacket så hör jag hur de uppdaterar varandra och skämtar. Så som sagt. Tokredo är bara förnamnet.

Majsi däremot märker jag, svävar lite på svaret när frågan kommer upp. Hon, vet ni vid det här laget, mår bäst när hon har kontroll. Och även om hon bara är, ja snart fyller hon 11 år, så är hon medveten om, att på ett sätt kommer hon få börja om från början vid hemkomsten.. Vi har vridit lite på ämnet och även om hon låter stark så vet vi ju hur hon fungerar. Men oxå hon har kontakt med sina kompisar hemma, så vi känner det kommer gå fint med det. Det är mer skolan som jag tror och känner att hon kommer behöva stöttning i början. Och då finns ju jag där.

När det kommer till mig själv och den biten att åka hem, så ja, tror jag ni oxå vet var jag står. Att lämna kommer bli himla himla.., sorgligt. Att behöva säga hej då till det här. Som vi lärt oss gilla så himla mycket. Frågorna som ställs när ämnet kommer upp, är nästan alltid desamma. De ställs bara på lite olika vis. När jag får frågan om varför vi ger oss av, så är det enkelt. Det är dags. Självklart passar det in för P’s jobb. Men mest för barnens skull. Tror jag skrivit om det tidigare. Det är tid. För Ulwungarna att få vara lite svenska barn. Cykla iväg till kompisar. Åka till Coop och köpa glass eller en mjölk om det behövs hem. Ta sig till fotbollsträningen på egen hand. Eller ta med hem ett gäng med kompisar efter skolan. Saker som inte gått att göra på samma vis under åren här. Kommer kännas tomt för mig tror jag. Men sååååå skönt för dom, haha. Att inte ha mamman som är hemma exakt hela tiden eller som måste skjutsa och hämta eller vakar eller ja, som det är här. Barnen är så gott som aldrig själva ju. Det får dom inte. Så tro mig, både jag och Peter ser fram emot att ge dom den där friheten. Och ge dom känslan. Av att vara hemma igen. Och på frågan; ”Men vad ska du göra då, Theresa?” Så är svaret inte självklart. Men ingenting jag är orolig för heller. Eller stressad. Till skillnad från samtalen från köksbordet för tre år sedan, så är jag konstigt nog hur lugn som helst. Då var jag himla nojig över de facto, jag inte visste vad min roll skulle bli.. Vem kommer jag att behöva vara. Eller bli? Så här i efterhand vet vi ju svaret. Det blev helt perfekt. Om jag fick önska, så är det att fortsätta studera. Exempelvis vidare på programmeringen och kodningen. Sociala medier kursen avslutade jag nu i januari och den gick oxå fint. Att plugga har varit så enormt givande och uppfriskande. Eller varför inte något som har med event & möten att göra igen? Eller om jag verkligen får drömma, någonting med Crossfit.. Haha, ni hör. Alla dörrar står öppna. Det enda fokuset jag har under den första tiden är att få Ulwungarnas värld att fungera som den ska. Så det är prio ett. Och sen får vi se vad ödet vill mig. Längtar nästan lite efter den känslan märker jag nu när jag skriver. Så, när slutligen den sista frågan ställs. Den som handlar om jag verkligen vill åka hem? Så skrattar jag och säger nja. Men det är ju bara vad jag känner för mig själv. Haha. Och jag vet att min familj förstår vad jag menar när jag svarar så. För jag verkligen njuter av varje sekund som vi är här. Vi är ju tillsammans. På ett helt annat vis än vi någonsin varit. Så himla nära. Vi liksom är i stunderna. Hela tiden. Så ja, att packa ihop och stänga ner, är inte dagarna jag längtar efter å det största.. Men. Tro mig. Jag vet att det kommer bli bra. Det är jag inte det minsta orolig över. Inte alls. Men jag tycker inte om att säga hej då liksom. Som en kära skrev i en hälsning en gång, att aldrig låta det ta slut. Exakt så känns det.. Låt det aldrig ta slut.

Sen jag skrev sist så har de kallaste månaderna passerat här borta. Och uppenbarligen fått en liten släng av nordanvindar igen. De tunna dunjackorna åkte på i december i alla fall och Wille hade för första gången chinos, eller de kallas joggers med resår nere vid smalbenen och är högsta mode på killarna här, till skolan, vilket verkligen aldrig skett tidigare! Vi hade det härliga nöjet av ett hejdundrande besök av familjen Nilsson från Motala före jul och lite efter det kom mormor över vinterlovet, vilket var superfint och mysigt för oss alla. Lillebror Rickard och svägerska Clara kom en kortis som en avslutning på deras honeymoon. Och sen har vi båda fått nöjet att träffa jobbarkompisar på resande fot här i Miami, med långa sköna samtal och goa’ luncher. Och bonusen var att få åka iväg en helg till New Orleans, bara P och jag, för att fira vårat 20-åriga anniversary. Levande musik på gator och torg, jazz i alla hörn, dag som natt, långa promenader hand i hand, sightseeing, historia, samtal och att bara få vara han och jag. Ovärderligt. Och så många fina minnen och ögonblick. Plus att vi nu alltid kommer älska jazz!! Tack för att det gick att ordna mormor. ❤️

Det som den här perioden mest haft i strålkastarljuset, måste ändå vara Majas tävlingshelger i gymnastikens tecken. I timmar har vi bilat runt från ena ändan av Florida till den andra, helg efter helg. Ni som sett på instagram kanske såg att vi till och med var en tur till självaste Las Vegas för en tillställning. Vi har skrattat så åt de här evenemangen, för de är så himla stora arrangemang och de här tjejerna är liksom 10-11 år. Vi var nog inte beredda på att tävlingarna skulle hållas i de här enorma arenorna som vi anländer till med hakan nere vid knävecken – varje gång. Men det är ju så det är här. Allt är så stort. Och alltid lite extra. Gymnastikvärlden är verkligen en egen liten bubbla. För nu har vi ändå lärt oss, att de är upplagda i stort sett på samma vis. Samling, uppvärmning, nationalsång, presentation av lag, tävlingar, bedömningar och sen prisutdelning med de största medaljerna vi skådat. Maja, hon fullkomligt älskar varje sekund. Och vi är ju så glada för henne. För med all den träningen hon lagt ner. Så har det verkligen gett resultat. För hon strävar hela tiden att göra det så perfekt som möjligt. Vilket för oss otränade, är något hon lyckas med varje gång. Men självklart spelar erfarenhet in och så klart nerver med. Så ibland blir det inte alltid som hon tänkt sig. Men det märks inte en sekund på den där lilla envisa och starka, som med stolta steg och ryggen sträckt, spatserar mot nästa tävlingsgolv och levererar nästa gren. Alltså, jag säger bara, wow. Och sen är det ju inte bara på tävlingsgolvet hon har stenkoll. Upplägget före tävlingen så är hon i sin egna inzoomade värld, helt och hållet. Varje minut har hon själv planerat in, när hon ska klä på sig tävlingsdräkten, när det är dags att fläta håret, vad hon har i necessären med alla hjälpmedel, hon packar alltid sin väska själv, hon frågar i förväg vilka tider som gäller och vill gärna höra när vi planerat att äta och så är hon superinvolverad i vilka snacks som både hon ska ha i sin bag och vad jag tar med mig i min väska som extra. Som P skojar med mig, eftersom det varit Majsi och jag som åkt runt på de här tävlingarna själva mest. ”Du vet att det är Maja som åker med dig, och inte tvärtom..” Ja, ni förstår vad han syftar på.. Att det är Majsi som har agendan och styr på upplägget och inte jag. Hahaha, eller hur.. Låter honom skoja om det.

Har haft lite kontakt med olika gymnastik-föreningar hemma, som vet vi är på väg hem. Så vi ska besöka dem när vi kommer hem så hon kan fortsätta så fort som möjligt. Håller tummarna för att det ska bli så smidigt som möjligt och att hon kan fortsätta utvecklas – men framför allt ha roligt!

Även Wille har funnit tennisen sen i somras, en aktivitet han både utvecklats i och tränat på för att komma vidare i. Och så stolt var han, när han blev tillfrågad att vara med i klubb-laget. Så även här har vi åkt runt på turneringar, inte lika många än som för Majsi, men fler är inplanerade. Som med alla utmaningar eller erfarenheter, lär man sig något nytt om sig själv. Eller som vi ständigt får göra – lär oss som föräldrar hur barnen fungerar i olika sammanhang. För mig var det en självklar lättnad, att tycka det var väl skönt att man spelar tennis matcherna som dubbel, alltså ihop med en partner. Men, när vi väl kom hem och alla fått varva ner lite på sin hörna, så hörde jag mig för lite med min lille Lord, om hur läget var? ”Mamma, jag tror jag gillar att spela själv istället för ihop med någon.. ”Varför då?” ”Jo, jag tänker nu i efterhand på alla de bollar jag kunde slagit bättre, för lagets skull..” Satt ner och pratade med honom ett tag. I tennis så är det verkligen mer tydligt än i gymnastiken, vad utgången blir. På centercourten är det ju en som vinner och en som förlorar. Och som vi pratade om. Tillsamman har ni spelat riktigt bra bollar och sen var det bollar som inte gick er väg. Och det handlar om att lära känna varandra, styrkor och svagheter. Både sin partners men även sina egna. Och det är ju superviktigt. Till saken hör, vilket jag känner är lite knasigt, att de spelade dubbel med någon som de inte tränat med alls tidigare. Är inte det konstigt? Ska faktiskt höra mig för med coachen om det. Känns inte som om resultaten i sådana fall var så oundvikliga, att det inte gick riktigt vägen liksom. Inte för att det är det viktigaste, men det ska ända vara samma förutsättningar och det såg vi ju, att de andra lagen kände ju varandra liksom. Men erfarenheten av att få göra det här med Wille var superstort för mig. Peter har varit iväg på jobbresa, så att höra Wille förklara tekniken han använder för de olika slagen, hur racketen behöver vara vinklat och hur underlaget kändes, så blir jag ju så där uppfylld och överväldigad över hans kunskap.. Han kan verkligen och han vill verkligen – göra sitt bästa.

Och det är väl det som jag beundrar mest hos Ulwungarna. Att de visat just det under alla åren, och speciellt nu på upploppet, att de ger allt. Exakt hela tiden. Utan att vika en enda tum. Alla läxor görs alltid och som jag tror jag tidigare skrivit om, de här proven som vi pluggar in, texter som ska läras utantill och ord som ska nötas, nötas och nötas in igen. Alltså igår satt Wille och jag med en uppsats han skulle skriva. En argumenterande text om för- och nackdelar gällande 1800-talets politiksa styren. Ja, ni förstår, han frågar mig om jag kan sitta med honom och få lite start hjälp. Och såklart så sitter vi de där timmarna tillsammans. Jag skojar inte, men det tog tre timmar att skriva. Formulera. Finna synonymer. Hänvisa. Formulera igen. Flytta på text. Har vi inte redan tagit upp den här infallsvinkeln? Vi behöver finna något annat. Osv.. Så när han är klar och det är söndag eftermiddag och han går in på rummet och spelar Xbox med sina killar. Så säger jag varsågod! Haha, om det är vad han vill göra resten av tiden. Så är han mer än väl värd det. Så tack snälla mammor och pappor i Älta som låter killarna spela Xbox med honom 🙂

Sen är Wille, Wille. I bilen till skolan släpper jag alltid av honom på samma ställe, fram till för ett par veckor sedan. Mamma, du kan stanna framme vid den stora ingången. Jag har börjat jobba i school store. Va, säger ju jag. Hur då? När då? Varför då? Vad innebär det? Och han är ju så skön den där killen. Han berättar att han tyckte det såg roligt ut att stå där, sälja, prata med folk. Så han frågade om han fick hjälpa till. Och nu så ”jobbar” han där så gott som varje morgon innan skolklockan ringer. Pratar lite, säljer dricka, snacks, skolmaterial och får träffa kompisar och hjälpa till. Jag bara ler nu när jag skriver. För han är verkligen sån där, som promenerar fram och hör sig för. Går det så går det. Går det inte, ja men då löser det sig ändå. Och den här gången har han hittat något som fungerade. Och visserligen hänger han inte med det vanliga gänget med kompisar innan skolan startar. Men han förklarade för mig, för jag blev ju så klart lite undrande, om det hänt något.. Varför skulle det ha hänt något? Jag har kompisar överallt mamma!

Häromdagen kom ett mail från en av Majas lärare, där de valt ut vår lilla för hennes egenskaper, som representant för femte klassarna under ett frukostmöte där en medlem från skolledningen i Florida kommer på ett seminarium. Alltså när de skriver om vad de ser hos henne, att hon är en snäll kompis, ansvarsfull i sina åtaganden och dedikerad sina uppgifter, så vet ju vi, att det är sån hon är.. Och att höra när hon själv berättar om när läraren sa hon skulle få göra det här, att de inte fann någon som kunde passa bättre, så ja, ni skulle varit med. Hennes ögon glittrar och den där lilla bara spritter när hon återger samtalet. Hon känner det med. Det hon jobbar för, hela tiden, ger resultat. Och hon är sedd. Kan ju inte jämföra med hur vi gör hemma i Sverige, men här firas verkligen framgång. Och, ja, som jag alltid säger till henne. Det behövs starka tjejer! Så fortsätt vara du, lilla stjärna. <3

Var ett tag sen jag skrev. Och när jag kikar i mitt förra inlägg så är anledningen lite åt samma håll. Jag har dragit mig för att göra det. Just för att ja, jag vet att tiden börjar ta slut här borta. Men nu när jag skrivit ner lite och fått ur mig mina tankar så känner jag det är lättare. Ska kanske skriva lite oftare istället, så blir det inte så svårt. För barnen har det ju super! Det är dom som är de starka i det här gänget av oss tre! Haha. Och Maja har mentalt inrett sitt rum i radhuset sen ja, förra året.. Så Peter, hennes rum behöver vi verkligen prioritera. Inredning är icke vår starkaste sida, men Maja vet vad hon vill ha, så det är bara att klicka och shoppa hem. Hur lätt som helst!

Skolorna har jag kontakt med och än så länge är allt inte riktigt klart ännu men hoppas på att det går vägen. Är lite nojig för det där men har verkligen gjort allt jag kan för att beskriva vår situation och vad som är viktigast för oss, så får vi ta allt efterhand med. Men det fina är att vi kommer hem lite efter midsommar och barnen har då gott om tid att komma in i det sociala, som är det de längtat efter SÅ MYCKET!!! De kan nog inte räkna ner dagarna snabbare än de redan gör, för att få komma hem till vännerna. Så ja, det gör ju att allt känns superlätt faktiskt. Och en extra bonus är att vi får över unge herr Timmas våra två sista veckor hit till Miami, så det kommer bli en hejdundrande grande finale för kidsen. Ett äventyr bara det att stänga ner huset här och spendera de sista dagarna på hotell och en tur till Orlando med hade vi nog tänkt och lite annat trevligt. Så ja, vi åker hem med tre barn och sommarlovet kan nog inte börja bättre än så. Plus att vi nu snart både får besök av en kära som fyller jämnt och vi får en härlig tjejvecka ihop (Välkommen Catti <3) och så kommer farmor och farfar på besök oxå!! Våren kommer bli helt och hållet superhärlig känner jag!!

Så trots att jag blev lite nere när tankarna om att lämna slog mig. Förstår ni kanske hur jag känner inför flytten hem.. Att det liksom är en sån enorm värme, lycka och tacksamhet jag känner för allt vi har här. För vad vi byggt upp. För våra vänner som tagit in oss i deras liv. För allt vi har varit med om. För allt vi gör. Och för det vi har kvar att uppleva. Och den känslan kommer jag behöva börja packa ner. Lite, lite i sänder. Och slutligen stänga till. För att sen. När allt lugnat ner sig. Börja glänta lite på locket. Öppna upp. Och plocka fram känslan från här. Och så småningom och förhoppningsvis. Börja känna detsamma igen.

Mmm, någon mer i familjen som har svårt att inte ha kontroll tror jag. Men jag vet. Det kommer bli bra. Och det är bra. Och det vet de om med, de jag håller kär här borta. Att jag alltid kommer ha dem med mig. Bara att det kommer vara från ett avstånd. I ett kallare land. Utan palmer som vajar i vinden. Där solen inte alltid skiner. Och vintern kan vara lång.

Men tills dess att jag behöver börja packa, så ska vi och kanske främst jag – ta tillvara på varje sekund vi har kvar. Dryga tre månader. Spara stunder och ögonblick. Som aldrig ska kunna suddas ut. För jag ska verkligen göra mitt bästa. Att aldrig låta det ta slut.

Massor av kramar till er alla tills vi hörs igen – men allra flest gossekramar till lilla starka Ulwungen Améline, som behöver det alldeles extra mycket!! Vi längtar så tills vi ses lilla godisbit!!! <3

Miami-pirr på!

Theresa