Hade faktiskt skrivit ett inlägg som var så gott som klart per igår. Behövdes bara justeras lite. Så anländer vi till Nemo’s hus igår kväll för en vad vi tror, en vanlig skön darling-dinner med kompisarna. Men så utbrister hela gänget från boxen in i ett rungande: ”SURPRISE!!!!!!!!!!” (när vi lite stressade för att mamman i huset av många anledningar missade tiden och vi som aldrig är sena, kom riktigt försent,) och helt oförberedda på överraskningen kliver ut på deras uteplats totalt överväldigade och vi möts av synen av de där två enorma kanvas planscherna med bilder på oss!!! Hahaha, skratt blandat med glädjetårar, massor med kramar och skål i bubbel och drinkar och så var världens finaste kväll igång!!!
Igår kväll var magiskt. Och betyder så himla mycket för oss, att det jag faktiskt hade skrivit tidigare ändå passar in. För under den senaste veckan, ja kanske veckorna, så har tankarna börjat ta lite vidare svängar. Inte bara om det som står på dagens schema. Utan om det som ligger framför oss. Om inte så himla länge faktiskt. Om resan hem. Och eftersom avskedet av Miami och livet här, ligger närmare mig om hjärtat än att resa hem och börja livet i Älta igen, vilket verkligen är marginellt. Så tillåter jag mig att känna just det. Det kommande avskedet. Sorgligt. Ledsamt. Tomt. Som en kommande ensamhet. Inte något jag längtar efter. I tanken ser jag mig krama om de mina som jag tycker så mycket om. Och jag ser barnen krama om de sina. Och det gör ont i hjärtat på mig. Kan känna något av en sorg för det. Och i nästa tanke så kan jag försöka mig på att le. För det är ju liksom en kärlek man känner. Tryggheten vi byggt upp. Ett liv här. Men det är ju det fina med det hela. Att det liksom inte tar slut bara för att vi åker. Det tar bara vid på ett annat sätt. Och idag, dagen efter den där överraskningsfesten. Så vet jag att det är sant. Dom är med oss för alltid. Och vi är med dom. We are Miami.
Sen sist har vi verkligen tagit till vara på tiden här, dagarna, timmarna, minuterna. Precis som vi önskade och hoppades kunna göra. Vi hade till exempel ett helt igenom fantastiskt och magiskt spring break (sportlovet här) ombord på en Karibien kryssare! Vi var ute på turen under en vecka och gick iland på Jamaica, Cayman Islands & Bahamas. Skeppet hette Norwegian Escape och var så himla fint!!! Enormt stort så klart med plats för dryga 6000 i antal om jag kommer ihåg rätt. Så det var ju liksom B A M S E S T O R T!! Och folk var det verkligen i massor, haha. Det visste vi, men vi har ju aldrig upplevt det här med att kryssa i många dagar. Den här resan var som sagt under ett lov, så stora dela av landet var lediga och det fullkomligt kryllade av semestersugna och soldyrkande resenärer. Så likt ett hotell på land, så var solstolar paxade tidigt på morgonen. Vi fann oss platser vi med, och jag kan ju tala för mig, när jag kan känna att jag kan sola vaaaaart som helst. Men resten av gänget kanske inte uppskattade de stadiga vindarna (så klart) ute på öppet hav och då blir det automatiskt kanske inte tokhett och så glider handdukarna ner från ryggstödet och så kan man inte läsa en tidning för solen ligger så högt och det finns inga parasoll och så skulle man kanske gå och fixa något att dricka så stod bäddarna liksom tight, tight, tight så man får liksom kliva över sin egna och sen klämma sig mellan två som redan ligger tätt för att man ska kunna komma till gången.. Haha, ja, ni hör. En annan sak och ny upplevelse om att vara ute till havs, är ju att man faktiskt inte har wifi. Vet inte riktigt hur det blev så bra, men det var verkligen som att vi pratade mer med varandra, eller kanske på ett annat vis. Fann oss gräva lite mer på djupet med vissa funderingar eller frågeställningar och det blev liksom helt normalt redan från första stunden. Vi hade laddat ner ljudbok till lille Lorden och Majsi, hon hade böcker med sig. Så satt de i godan ro och bara var.. Och ja, får erkänna att dagarna vi gick i land så var det fokus på att finna ett café med wifi, så hade vi kanske 20 minuter av att uppdatera oss. Haha, kan erkänna en sak till, det var mamman som hintade om det mest. Att inte ha något att göra gick ju inte, spelhall och bowlingbana och klätterbana högt uppe i luften, vattenrutchkanor, minigolfbanor, ja, you name it, och det fanns. Massor med underhållning med så klart, allt från talk-shows och bingo till musikunderhållning, stand-up scener och så klart shower och nattklubbar. Maten och utbudet av restauranger var e n o r m t, med så många valmöjligheter och himla bra mat med, både om man vill ha det extra nyttigt eller om man vill ha det totalt tvärt om, exakt överallt vi satte oss! Alla fann alltid något. Hatten av för det! Och utflykterna sen, det var nog det som var det bästa.. En dröm att få besöka det ena exotiska resmålet efter det andra. Fick så många intryck och ni kan bara tänka er antalet bilder vi har med oss. Så många underbara ögonblick.. Blev perfekt att komma åter till skeppet efter en heldag på torra land och bara få reflektera. Och just det, kika ner på landgången, där man varje gång efterlyste några stackare som inte verkade klara av sista tiden för att kliva ombord. Det sändes ut i alla hyttarna’s högtalarsystem klart och tydligt vilka som inte var ombord om det nu var så att de kanske bara inte tickats utav.. Och jorå, de kom som oftast löpande med det långa benet före om jag säger så, och vevade om att de var på väg..!!! Haha, stackarna, man vet ju inte varför de var sena, men de vi såg var ändå vid gott mod dock med andan i halsen!
Och veckan före det, både fikastop av semesterfiraren och goaste tidigare kollegan hemifrån Hugo och Ping, och sen kort efter det ett härligt och så energigivande kärt väninnebesök av Catti ❤️ Enormt mysiga dagar med massor av tjejsnack, sol, bad, träning, bubbel, mer snack, shopping, bubbel, firande av hennes födelsedag i förväg med både hårfix hos frissan och sen en helkväll ute i Miami Downtown med middag och salsa club.
Majsi har nu avslutat sin tävlingssäsong för gymnastiken och hennes restultat tog henne hela vägen till The Xcel Regionals – vilket är steget före de nationella tävlingarna, så vi tog bilen och for hela vägen upp till Daytona, som var en nätt liten färd på nästan fem timmar. Om vi tittar tillbaka på de här fem månaderna med kontinuerliga tävlingar, så har det verkligen utvecklat henne så himla mycket. Jag kan bara se på skillnaden från mig själv, som aldrig tävlade när jag var liten i någon sport, men lärt mig det hon får med sig i bagaget nu, som vuxen tack vare crossfiten och tävlingarna med den. Wille är ju äldre, så han vet tack vare fotboll och innebandy hemma innan vi kom hit. Men för vår lilla, så är det verkligen en resa och lärdom i att lyckas eller misslyckas. Hur det känns där vid sidolinjen, sekunderna före det är dags att starta sitt program, ladda och ge järnet. Adrenalinet. Nervositeten. Pirret. Glädjen. Endorfiner. Lycka och glädje. Till att tappa balansen och fästet och ändå hoppa upp och fortsätta på det man startat.. Besvikelse. Funderingar. Det tråkiga. Det ledsna. Men sen se det stora hela och att både lära sig av misstaget och sen ladda om, träna inför nästa tävling och sen göra allt igen – nu med ny erfarenhet i bagaget.. Så lärorikt och stärkande!! Älskar att hon får det!!
Men inför flytten hem har det inte riktigt landat i vilken förening vi kan starta upp i. Har mailat med några, varav det handlar om fulla grupper, brist på tränare och avig belägna lokaler. Men, har inte fått svar från alla och har hintat lite till min lilla, att ja, går det inte att träna i AG, som är då det Maja gör, tävlar solo, så ser jag att det finna många som har trupp gymnastik med, vilket kan vara något med. Ingenting som inte går att lösa och tid finns ännu för det. Samma sak med Majsis skola, som vi ännu inte vet om hon kommer in på den vi vill komma in på. Så än så länge så ja, är läget under halv-kontroll men tid finns för att lösningen kommer med.
Och vad gäller att utvecklas, så kan jag säga att de här två Ulwungarna är båda i tonåren nu. Ja, eller den ene i alla fall, för Wille är ju 14 nu. Men lillan är inte långt efter, som nyss fyllt 11 år. Tror baske mig hon tror att hon är en tonnis med. Känns som om hon och Wille är lika gamla ibland. Haha, lilla tweeny-dotter som vet allt bäst om allt exakt hela tiden. Men lille Lorden, inte så liten längre. För oss shortisar här hemma så var det ett stort ögonblick när vi inser att Wille-kille nu är längre än sin mamma.. Och de senaste månaderna, känns som veckor, har vi handlat nya skor till honom stup i kvarten. Ett lyckligt besvär. Sen får jag höra, mamma, du överdriver.. Eller; ”Mamma, komplicera inte det här nu.” Hahaha, den är nästan ännu roligare. Vad? Jag? Komplicera? Skrattar åt hans kommentarer. Och har svarat honom både en och annan gång; att ”Det är ju inte JAG som är annorlunda. Jag har varit exakt likadan hela dit liv lille Lord. Det är du som förändras, haha, så det är bara att acceptera.” Vi skrattar båda (än så länge) åt när det händer. För som jag avslutar den där grejen med varje gång. ”Vi har många, många år ihop fortfarande älskade son. Och jag kommer vara likadan heeeeeela vägen. Överdriven och komplicerad.” Då båda avslutar sina år som seniors, äldst på vardera skola, så laddas det nu för End of the school year dance, för dem båda. Klänningar och kostymer ska inhandlas och regler vad gäller för kvällarna har signerats och skickats in. Ännu en upplevelse för dem att spara – varsina mini proms over here!! Så klart går man all in och så även vi!
Så som ni hör, allt väl. Huset här har vår hyresvärd börjat piffa till lite inför nya hyresgäster som lär flytta in inte så långt efter vi lämnat. Storm-jalusierna lagas för orkanperioden till hösten och stenplattorna runt poolen har jämnats ut på vissa delar samt mosaiken i poolen har oxå fyllts på lagom nu till sommaren. Och där hemma i Älta hoppas vi även där kunna fixa till lite och fräscha upp tills vi kliver in över tröskeln. Flyttlasset är bokat att packas ner de sista två dagarna här och den 26 juni låser vi huset för sista gången och beger oss av. Vi själva får ta med oss två resväskor var med kläder, så där blir det ju en hel del som följer med på en gång. Ska inte gå in på detalj, men har räknat ihop av försäkringssynpunkt vad vi har som ska med hem i containern osv, så även klänningar(!). Well. Det är en del. Haha, men det är ju inte så konstigt menar jag – helt naturligt att det är många! Anyway, köket och resten av garderoben som ex. vinterkläder och skor och kappor mm, tas på en flygförsändelse som anländer ett par veckor efter vår hemkomst. Och i den stora containern som går till havs, den tog det nästan två månader för att komma över hit, så jag tror det blir det samma för den att komma tbax till Älta. Sååå, ja, det är lite att fixa med administrativt och jag hjälper till med så mycket jag kan eftersom Peter jobbar på som vanligt.
Slutligen och riktigt efterlängtat, får vi ju ett riktigt eminent finbesök av unge herr Timmas, som vi får nöjet av att spendera våra sista 10 dagar ihop med här borta. Det kommer bli en grande finale att minnas, med dagar uppe i Orlando på Disney & Universal Studios, vattenpark och sen South Beach så klart och shopping och givetvis en sväng till boxen! Sen har vi ju oxå den årliga midsommarfesten som nu även blir vårt avsked till de våra här som oxå går av stapeln sista veckan och så massor, massor, massor med sommarlovshäng vid poolen ihop med Ulwungarna. Välkommen Jakob!!!
För nu är det dryga månaden. Som vi har kvar här borta. Dryga månaden, som kanske kom lite för fort. Eller alldeles i precis lagom takt. Så nu är det dags att börja packa ihop det här familjeäventyret. Och kanske är det något mer jag känt under de senaste veckorna av all planering och fix med vårt lilla radhus där hemma. Känslan att komma hem igen. Är nog inte så overklig ändå. Inte längre diffus. Inte så avlägsen alls. Utan istället fylls jag av både förväntan och längtan. Nyfikenhet och glädje. Ja, en hel del pirr med!! Över att få kliva in genom dörren på vårt fina radhus. Komma hem. Träffa alla nära och kära. Börja om. Och starta upp ett nytt äventyr. Tillsammans.
Massor av hälsningar och pussar och kramar till er allihopa! För snart hörs och ses vi på ett närmare avstånd än på länge!!
Miami-pirr på! ❤️
Kram
Theresa
