Älta-Ulwarna: Tre månader sen där och då. Tre månader i här och nu.

Ler lite åt att jag just vinkat av barnen till skolan. Idag är det grått. Det är ruggigt. Det är blåsigt. Och så duggar det lite lätt. Så där så det stänker mot en när man står i dörren och ska stänga efter dom. Och Ulwungarna ryggar inte ett steg tillbaka när de kliver ut. Nej nej. Det här vet jag. Dom kanske inte älskar det. Men dom har längtat efter. Känslan. Av att vara hemma igen.

Jag själv öppnar den där dörren. Varje morgon. Och varje morgon. Slår det mig. Hoppsan så friskt det är. Och hoppsan, idag var det ännu friskare. Och nej, idag regnade det med. Japp, jag backar nog ett kort ögonblick. Och så far tanken iväg en kortis. Över Atlanten. Till frukostutsikten där borta. Som alltid slog mig som lite magisk. Smög ju ut varje morgon när alla sov för att packa lunchlådor. Solen var nästan alltid på väg upp. Och ibland så var den till och med rosa..

Ja, en kort sekund är jag där. Och i nästa sekund vänder sig lillan om, lyfter ner cykeln efter att ha torkat av sadeln från nattens höstregn. Och med hjälmen ordentligt fastsatt och fingervantarna på. Så vinglar hon iväg. ”Jag älskar dig mamma. Hej då!” Och då behöver jag inte vara någon annan stans.

Sen flytten hem har det väl varit lätt rörigt. I omgångar. På ett skönt sätt. Men ändå med ett visst flyt. Och inte på det viset som jag ändå kan jämföra med nu, som det var att flytta över till Miami. Där det var mer utmanande. Där allt var nytt. Och varje steg man tog. Var på okänd mark. Oavsett om det var skola, handla mat eller bara finna rätt cornflakes till frukosten.

Känner efter att det har varit mer en resa mentalt att komma hem hit. Mer än där borta. Det har liksom varit känslor som levt rullan. För våra rutiner och hur vi vill ha det, kan och vet vi. Copy paste. Och språket är det ju superskönt att bara ha med sig. I alla fall känner jag så. Det blir lite enklare att slippa tänka över en sekund vad det betyder när det går lite för fort. Sen är det ju så mycket som man kan lösa hemifrån på nätet. Verkligen ett stort plus för oss vad gäller det. Så att svara på frågan; Hur känns det att komma hem? Är svaret enkelt. – Så skönt! 🙂

Men att exempelvis få hem hela containern med kartonger och möbler. Blev både ett hästjobb att få upp plockat. Men oxå en resa i känslor, upplevelser, återblickar och minnen av exakt allt vi fått vara med om borta i Miami. Exakt allt. I varje glas som ställs upp i ett skåp. I varje plagg som hängs upp på en galge. Och i varje liten grej som ställs upp på hyllor. Minns jag något av. Som värmer gott i hjärtat. Och som stannar där. Så även om det är tre månader sen hemma var där. Är allt det nu, hemma här.

Sen är det ju mest barnen som jag skrev förra gången med, att de liksom bara ställde om, till att bli svenska barn. Emotionellt på ett sätt, att inse barnen klarar sig så gott som på egen hand. Och själva driver sin agenda utan behovet av någon vuxen. På gott och ont, skönt för oss alla. Men någonstans lite vemodigt med. Egna, planerande, starkare, friare, modigare, mer ifrågasättande, diskuterande och måhända lite slarvigare. Men som om att de sträcker lite extra på sig när de mer deklarerar istället för att höra sig för, vad de själva tänkt hitta på ihop med sina vänner. Älskar att de gör så. Älskar att de framför allt kan göra så.

Lille Lorden som tar sig närmare 15 år för varje dag som går, växer så det knakar, både på insidan och utsidan. Allt som mamman säger eller föreslår. Svaras med ett totalt tvärt emot vad som efterfrågades. Haha, skrattar lika mycket varje gång åt honom for det. Så enormt normalt. Och så enormt roligt. Slår aldrig fel. Han hade riktigt otur och bröt nyckelbenet för en månad sen i samband med en cykeltur på väg hem efter en badtur. Gjorde så himla ont på honom och första tiden efter det blev rätt tufft. Men stark och envis som han är, var han i skolan redan två dagar efter olyckan. Läkningen har gått fint och nu i veckan så startar vi upp sjukgymnastik för att påbörja processen till rörelse igen.

De själva pratar sällan om tiden där borta. Medans jag och Peter både pratar minnen plus att vi har kontakt med de våra ofta. Blir att man berättar hur det går och skickar någon liten film eller bilder så de får se hur vi har det. Speciellt blir det ju nu när vi går mot kallare och mörkare dagar. Jooooo, det lär kännas. Är ändå tre år sen vi fick prova på bitande kyla. Haha, ja, kroppen kommer känna att vi lämnat sol och värme. Tro mig, vi vet.

Skolorna är det nu två månader sen som de startade ju, så det rullar på fint. Lille Lorden har haft några prov och den här första terminen blir lite att vi känner oss för. Vi vet ju inte hur det fungerar med vare sig studier, läxor eller uppgifter riktigt. Vi tror vi kan. Men är medvetna om att det är annat upplägg. Där borta var så gott som alla prov uppbyggda med olika svarsalternativ. Vilket inte alltid gör det lättare, utan decimaler eller nyanser utgör skillnader. Och här hemma är det mer att man skriver ner svaret och man får poäng beroende på hur många detaljer du får med dig. Klurigt att komma in i, men vi har tid. Spanskan är helt ny för Wille, vilket först skrämde lite, men nu när vi förstår att ett främmande språk, oavsett hur det går, ger poäng för att komma in på gymnasiet, så blev det en motivator att kämpa på. Eftersom jag kan en del spanska, så sitter han och jag varje eftermiddag med uppgifter. Han är kvick vår kille, så det är mer en mysig och rolig stund vi har där är tuff.

Lillan kom däremot hem häromdagen från skolan och då tar hon alltid mellis före det är dags att börja stretcha inför cheerleading teamet Twisters Cheer Elit hon startat i. De kommer tävla till våren, så nu är träningssäsongen att få in sin rutin i full gång. När hon står där och häller upp havrefras i skålen, så nämner hon, att det saknas något i att komma hem på eftermiddagarna. Hon saknar att göra läxorna.. Söta lilla barn, hon är för härlig. Så då kom vi fram till att det är ju engelskan och matten som hon ligger före i. Och jag lovade kontakta lärarna. Är inte förvånad hon delar de tankarna med mig. För det är ju sån hon är. Är oxå glad att de kom från henne, då vi känt att det kanske borde vara så här. Men med all omställning som pågår, fortfarande, så är det i hennes tempo det här har skett. Så efter veckans föräldramöte då de för övrigt informerade att de enligt lag inte får ge läxor hem. Så får de ändå skicka hem uppgifter som de gjort tidigare, som repetition. Både bra och ja, klurigt. Det betyder att barnen ska lära sig allt i skolan och sen inte på ett sätt få chans att reflektera som ibland kan vara skönt när man svarar på några kompletterande frågor. Nu är vi som sagt bara i början, så det blir säkert super. Dock var det lättande att prata med båda lärarna i fråga, som var tacksamma för informationen och lovade kika vad de kunde ge Maja för andra uppgifter.

På tal om att ha rutiner och att allt flyter på… Eeehh, men om dryga veckan så får vi hem vår nya lilla familjemedlem, WilMa <3 Hon är ju för oss den sötaste lilla ljusbruna King Charles Cavalier valpen vi någonsin mött!! Varje gång jag nämnder det eller som nu, skriver det, skakar jag på huvudet och ler samtidigt. Ja, vad har vi gett oss in på.. Men. Det här är gott! Timingen är den bästa, syftet är det viktigaste och kärleken är den starkaste. Så är det bara. Jag är ju ändå hemma den här perioden. Och bara att se henne komma ner varje morgon, med filten som kommer bli WilMas. Som alltså Maja nu sover med varje natt för att filten ska dofta just Maja, så WilMa ska veta vem hennes lillmatte är, så vet jag. Och P med. Det här är rätt.

Så som sagt, Älta-Ulwarna rullar på. P har sitt jobb, kombinerat med hårt plugg. Barnen har studier med sina aktiviteter. Och jag har just börjat landa i att alla kartonger är tömda och borta. Börjar långsamt höja blicken och kisa mot horisonten. Mitt nya kommer snart med. Men vad det är. Vet jag inte än. Men det kommer bli bra.

Tre månader sen där och då. Tre månader i här och nu. Och min önskan att få behålla det vi hade. Känns som om vi har fått med oss. För även om barnen är mer fria nu. Så vet de. När pappan varit på en längre resa. Då är det ingen som inte är hemma. Utan de har koll. För de längtar ju. Som jag oxå gör. Och japp, vi väntar ju på att han kliver över tröskeln.. Kanske mest härom sistens från den där riktigt långa turen, när han var iväg tre veckor på raken. Och jodå, det kommer säkert ändra sig, jag vet. Men just de där kvällarna när vi tar en middag i soffan framför en film. Är vi där. Och det gör att det vi hade där och då. Finns även här och nu. För det är vi.

Varma kramar till er alla om en härlig och fin höst nu. Fylld med sköna promenader i prasslande löv eller mysiga stunder hemma runt köksbordet med tända ljust och långa samtal över en kopp varm te med honung i – så hörs vi snart igen!! <3

Hemma-i-Sverige-pirr på!

Kram

Theresa