Uppstart säsong 2 - valhajar & mer dalbana än berg

Kommer ihåg det som igår, när vi efter många månader av planering, slutligen låste dörren för sista gången till vårt fina radhus. Det är nästan på dagen ett år sen. Väskorna rullades över gruset. Och att det var då min lilla skatt snyftande viskade fram i min famn där på trappen "Mamma, jag vill inte åka.. " Ja, som sagt. Som om igår. Men ändå inte.

Satt med Lillan i bilen häromdagen. Vi hade varit på boxen och hon hade haft sällskap med en liten kompis, vars mamma oxå tränar ihop med mig. Jag som alltid helt sjösvett, härligt färdig efter woden men samtidigt bubblar det i mig. Sitter extra rak i ryggen i sätet för att inte blöta ner det helt och hon lätt tillbakalutad med ena knät uppdraget till hakan och ser nöjd ut. Vi skrattar och pratar. Lyssnar som vanligt på 98,3 FM, en kanal som spelar spansk pop, och jag försöker alltid sjunga med så gott jag kan. Kom på mig själv att nynnande sitta och le.. Men framför allt känna. Vad var det? Lycka. Glädje. Värme. Kärlek. Energi. Pirr. Nyfikenhet. Ro. Trygghet. Massor av känslor bara tumlade runt. Och blev nog lite förvånad. Varför? Eller mer, hur? För det som för ett år sen kändes så där svindlande, både tumultartat och halvkaosigt, är i det jag känner nu, bara bekant och hur lugnt som helst. Inte ett dugg nervös. Trots allt det vi gick igenom förra året. Främst under den första halvan. Som verkligen var mer berg, än dalbana. Så känner jag det, som något av det bästa jag fått vara med om.. Mycket på grund av allt vi gjort och upplevt som familj, bara vi fyra. Och ni som varit med oss vet. Vi tog oss igenom några prövningar. Men även lyckan och energin vi fått av alla som besökt oss. Plus den gångna sommaren hemma i Sverige med veckorna efteråt.. Så tacksam. För det har fört oss närmare varandra. Oss och alla er runt oss. Och att där och då i bilen komma fram till det. Gör mig så himla glad. Och ännu lite starkare och modigare. För nu vet jag att vi kommer klara det en gång till.

För att berätta lite vad vi gjort senaste tiden eftersom jag inte skrivit på ett tag, så har vi fortsatt sommarlovet här borta med lite till besök och resor. Efter hemkomsten från sommaren i Sverige tog Miami och värmen emot. Resan över gick fint och väl hemma rörde vi oss inte många meter de första dagarna. Bara njöt att vara tillbaka. Och tid att reflektera över de sköna veckorna hemma. Plus att vi hade skönt hemmahäng med finaste vännerna familjen Neuman, som spenderade sista dagarna av semestern hemma med oss. Det hanns med en tur till South Beach plus shopping och goda middagar. Självklart en tur till boxen med. Uppskattat av alla - tror jag. Haha. Även en liten kompis till Majsi hade vägarna förbi och tjejerna fick lyckligt hänga en eftermiddag med dopp i poolen.

Men sen var det dags för Älta-darlings-Björnarna att anlända, och med dem for vi till en för mig magisk plats där man liksom tappar känslan för tid och rum, barfotaön (nästan faktiskt) Holbox i Mexico. Det där turkosa vattnet, de gröna vajande palmerna och den ljusvita sanden.. Kan inte få nog av att se på det. En liten, liten ö som tar en knapp timma att åka runt på, med en egen flygplats visserligen, men annars endast golf bilar som får ta sig runt. Så söta är taxibilarna som är gula, fast det då är golfbilar. Barnen älskade att åka längst bak och vägarna dammar av sand eller så är de helt geggiga av regnet från natten innan. Då åker en traktor runt och plattar till marken precis som vi gör hemma fast med snö. :-)

[Willy](https://www.facebook.com/VIPHolbox) arbetar på ön och arrangerar utflykter, varav vi Ulwar och Björnar tog oss ut på något vi kanske inte riktigt insåg vad det var vi skulle göra, förrän vi väl var där, i vattnet, med just de maffigaste varelserna man kan tänka sig. På en armlängds avstånd simmar vi sida vid sida med 16 meter långa valhajar.. Kan inte beskriva det på något annat vis, än att det var mer overkligt än verkligt. För förnuftet menar ju att det inte är möjligt. Men det var sant. Kaptenen på båten plus vår eminente guide Gustavo, visste exakt var de skulle ta oss. För att tajma in de här varelserna, som endast vistas där under 6 veckor per år, sen vet man inte riktigt vart de dyker upp nästa gång.  Med båt 2 timmar rakt ut från Holbox och sen skulle vi hoppa ner på 200 meter djup, alltså snorkla, men man kan ju lätt få svindel för mindre, förstår vi kräver skicklighet. Men även tur. De som for på utflykten dagen före oss var supertacksamma över att ha funnit 3 valhajar. Att se och höra kaptenen, som på spanska jublar av glädje och applåderar, samtidigt som han svarar på min skolspanskas enkla fråga. -Quantas sono? (Hur många är det?) -Sono Cientos, dos cientos o mas!!!! (100, 200 eller fler!!) Hahahaha, vart vi än tittade såg vi fenor som skar ytan. Överallt. Och då var det bara att hoppa i!!! Några mer spontant än andra ska väl tilläggas. Alltså det krävdes en hel del mod för att hoppa i måste jag säga.. Flytvästar var på och tack vare att P hade sitt specialcyklop som täcker hela ansiktet att låna ut, kunde jag snorkla och samtidigt hysteriskratta åt att -DE SIMMAR JU MOT OSS!!! Gustavo var med oss alla en och en i vattnet och med hans hand i min kände jag mig trygg och vi snorklade på rätt sida om de enorma djuren hela tiden. Helt igenom fantastiskt.

Att det sen var två timmar över vattnet hem igen gjorde ingenting. Vågorna var lugna och att vi före avresan fick med havet som utsikt avnjuta en live tillagad cevishe direkt på båten ihop med jordens godaste guacamole gjorde det inte sämre. Tack Willy, Gustavo och senor Capten.

Avslutningen innan det alltid lika svåra farvälet, spenderade vi med riktigt sköna dagar i Playa del Carmen, på fastlandet, lite mer i verkligheten, fast ändå inte. ?  Med både poolhäng, snorkelutflykter, spabesök, bokläsning på balibäddar och goda middagar.

Så här är vi nu. Landade. Klara. Taggade. Utvilade. Förberedda. Skoluniformerna är färdigstrukna. Vaccinationerna i fas. Nya skolväskor på ingång. Skolmaterialet är inhandlat. Aktiviteterna för eftermiddagarna planerade. Skolan börjar om en vecka och Ulwungarna är toktaggade. Och jag med! Japp, den här gången känner jag, blir mer dalbana än berg. För nu startar vi upp Miami-Ulwarna säsong 2. Och ni är välkomna att följa med!

Miami-pirr på!

// Theresa