Thanksgiving i Washington; #familjeuppfostran, insikter och en hel del wow!

Sitter på planet. På väg hem. Tänkte få ner lite av det vi upplevt. Alltså Washington - wow!! Så mycket vi sett. Lärt oss. Insett. Och förstår än mer. Smygtittar på våra små. Lille Lorden håller sin nyckelring med [USA's sigill](https://sv.wikipedia.org/wiki/USA:s_stora_sigill), örnen, likt en medalj. Han ska sätta fast den på sin ryggsäck till skolan sa han. Stolt. De har haft det gott Ulwungarna. Ser nöjda ut. Ögonen ler. Tack Washington!

Uppladdningen inför resan har varit den bästa. Främst för vårt superhärliga darlingbesök hemifrån, Catti och Richard. Men även med tanke på USA's presidentval, som vi fått uppleva live. Och det var en hel del känslor vad gäller det, och dom var minst sagt blandade. Förväntan inför. Nervositeten under själva valkvällen. Och lite utav uppgivenheten, eller rätt mycket av den, i alla fall för oss och våra vänner, när man insåg faktum. Vem som blev vald. Samtalen, sms:en och diskussionerna har varit många i efterhand. Och ja, att säga våra närmaste här borta är besvikna över utfallet är bara förnamnet. Sorg, vemod, uppgivenhet, rädsla, oro, ilska. Allt utom framtidstro och hopp. Och vad som händer framöver vet ju ingen ännu. Samtidigt som amerikanarna är just som amerikanare är - all in - man accepterar det som skett och ställer sig enade bakom sin nye ledare. I vanliga fall. Men är kanske inte det de känner för att göra just nu. Men däremot acceptera de vad som skett och hoppas på det bästa - för det finns inget annat de kan göra just nu - så lugnade sig diskussionerna något. Men att de fått sig en rejäl törn, det går inte att ta miste på.

Under Catti och Richards vistelse här, förutom valet, så hann de med en hel del. Vädret hade de verkligen på sin sida, och dagarna då de inte var hos oss, hade vi regn, men de sol. Och sen när de äntligen (längtade ju massor efter dem när de for iväg på eget håll!!) kom åter till oss under helgerna, tog de med sig solen. Sköna pooleftermiddagar, amerikansk fotbollsmatch där hemmalaget Dolphins vann med tillhörande talegate & grill före, svettigt pass på boxen (minst ett är obligatoriskt under vistelsen hos Miami-Ulwarna, tror det räckte med ett med faktiskt :-) ), Key West, South Beach, shopping och massor av goda middagar med sköna samtal sent inpå kvällarna.. Exakt vad jag tror de önskade sig. Och det där sista. Exakt vad jag önskade mig <3

P for bort under två veckor och sista dagarna var jag och små själva. Blev en bra period med skolarbeten både för barnen och mig. Maja hade återigen ett mastodontprojekt som barnen skulle göra själva - men instruktionerna är lätt för en vuxen - omöjligt för en liten på 9 år att klara helt själv. Så med lillans ledning har jag supporterat och nissat. Resultatet blev en uppfinning i form av en städhandske kombinerad med träningsredskap!! Vi var riktigt nöjda båda två och vi siktar båda två att få högsta möjliga poängantal! :-)

Positivt är att jag i nuläget lämnat in två av tre uppgifter vad gäller min kurs på trekvarts-fart, "Publicera på webben" om programmering av hemsidor, varav den första fick jag godkänt på. Väntar spänt på utfallet från den jag just sänt iväg..det blir ju svårare och svårare och ställer högre krav på både kunskap och även att planera in tid för min del. De där två-tre timmarna på eftermiddagarna innan jag hämtar Ulwungarna formligen flyger iväg. Tycker det är så enormt roligt att sitta med kodningen, att jag gärna skulle vilja få till mer. Har tagit mig stunden när små nattats, men som jag skrev förra gången, inte ultimat då jag tappar sömn. Har inte disciplinen att säga till mig själv att gå och lägga mig i tid. Haha, så vissa nätter har det blivit lite för få timmar. Jo, jag har ju inget jobb att gå till, men det till trots så behöver man ändå sömn och vila. Nåväl, allt väl och jag har lämnat in även min andra uppgift och hoppas på bra och lärorika feedback. Att jag ska klara kursen är något jag inte är lika nervös över längre, så nu inför sista uppgiften som är riktigt mastig, ska jag sätta igång det första jag gör på måndag. Efter nyår ska det vara klart och då har jag lovat mig själv att champagnen kommer bubbla!

Men de här dagarna i Washington alltså - wow!! Vi har haft det så himla fint!!! Och marginalerna på vår sida fler gånger än inte alls. P fick en hint från flygbolaget någon vecka före avresa, att boka om till ett tidigare flyg, istället för att ta en kvällsavgång - och det nappade vi på. Det gjorde att vi landade kl 10.30, vilket visserligen innebar väckning runt 04.00 för familjen hemma i Miami (riktigt, riktigt tidigt..) - men det funkade klockrent. Och att mötas av den där krispiga kylan på +3C, den djupblå himlen och en strålande sol..japp, vi hivade in bagaget på hotellet i Georgetown och styrde kosan mot centrum och klockan var inte ens lunch! Eftersom alla är lediga de här dagarna, och Thanksgiving är en helg när man hänger med familjen hemmavid, gjorde att vi och alla de andra influgna turisterna hade hela stan för oss själva. Alltså gatorna var så lugna, knappt en bil någonstans, ingen trängsel, inget folkmyller, inga köer, ett stilla lugn, en skön lunk och bara att promenera in vart vi ville utan väntan. Overkligt, för man är ju fullt medveten om att det här är en pulserande storstad, en huvudstad, men som sagt, folk var som bortblåsta. Liknar garanterat vilken stor- eller liten stad som helst hemmavid under midsommarafton eller julafton. Ingen är ju ute då heller. Och exakt så hade vi det under två dagar. Hotellet vi bokat låg superfint i [Georgetown](https://en.wikipedia.org/wiki/Georgetown_(Washington,_D.C.)), en stadsdel som gränsar direkt till Washington centrum. Och för oss hungertörstande efter promenadvägar (finns inget av det vare sig i Palmetto Bay eller i Miami på samma sätt) njöt av att bara gå runt och kika. Breda trottoarer och härliga shoppingstråk med massor av fint och spenderarvänligt. I anslutning till Thanksgiving ligger alltid dagen;[ Black Friday](https://sv.wikipedia.org/wiki/Black_Friday), som vår mellandagsrea, och ALLT säljs ut till halva priset. Galet. Såg någon statistik att under den dagen såldes det 1 iPhone 7 / minut på nätet.

Men åter till vår sight seeing. För vips, kanske 10-12 minuter från hotellet, så kommer vi ner till [Vita huset](https://sv.wikipedia.org/wiki/Vita_huset)! WOW!!! Alltså helt otroligt! Jag blev så himla starstruck! Mäktigt, vackert, ståtligt och viktigt. Stämningen utanför var på topp, många glada tillrop och så klart skulle alla fotografera sig med Vita huset i bakgrunden. Bombhundar och vakter vandrade runt i sällskap av både patrullerande poliser men även deras egna polisstyrka. När vi gick runt till södra ingången, dit Truman balkongen vätter ut mot, då såg man vyn man mest känner igen. Extra bonus var att president Obamas hundar var ute på rastning och skuttade runt på gräsmattan i sällskap av vakter klädda i svart :-)

Solglasögonen på och kaffekoppen värmde gott i handen genom handskarna. Och skönt att lite senare på dagen kunna ta av sig vinterkappan, för solen värmde gott hela vägen upp till 14-15 grader. Vi har nog blivit lite Miami trots allt. Då både mössor, vantar, halsdukar och dunjackor satt gott och gärna på. Haha. Det var ju ändå ett tag sen vi kände på kallgrader.

En kortare promenad vidare så nådde vi[ The Washington Monument](https://sv.wikipedia.org/wiki/Washingtonmonumentet), så mäktigt 170 meter upp i luften. Amerikanska flaggorna omringade hela platån och därifrån såg man klart och tydligt Vita huset åt ett håll, [Capitolium](https://sv.wikipedia.org/wiki/Kapitolium) åt det andra och mitt emot, [The Lincoln Memorial](https://en.wikipedia.org/wiki/Lincoln_Memorial). Så mycket som vi blivit influerade av från barndomen, skolan, filmer, nyheter, tv-serier, tidningar, musik - ja i allt - så var det en nästintill overklig känsla att få vandra över den sluttande gräsplätten, ner mot [The National Mall](https://sv.wikipedia.org/wiki/National_Mall), området med den långa dammen plus minnesplatsen för [Andra världskriget](https://en.wikipedia.org/wiki/National_World_War_II_Memorial) och som slutar upp med marmortrapporna upp mot Lincoln Memorial där det likt ett tempel omsluter den enorma statyn av Abraham Lincoln. Utsikten är vidunderlig, kan inte bestämma min känsla, är jag i en film eller att jag är här på riktigt.. Fötterna var lite trötta och ja, jag hade på mig stövletter med de höga klackarna, så det var både skönt för benen att vila lite men oxå, en stund att reflektera och ta in allt. Wow.. vi är här - vi är i Washington! Här tog jag ju massor av bilder, så har varit supersvårt att välja ut bara några. Så jag valde kanske lite för många :-) Efter en helhärlig första dag passade det perfekt med ett skrovmål på [Thunder Burger & Bar](http://www.thunderburger.com/index1.html) nere i Georgetown, och ja, vi gick långsamt.

Dagarna som följde var mer åt det mulna hållet. Fortfarande skönt och inte alltför kallt, utan bara friskt, tog vi oss upp på sightseeing bussarnas tak som tog oss runt i området utanför city. [Pentagon](https://en.wikipedia.org/wiki/Pentagon), [Svenska ambassaden](https://twitter.com/SwedeninUSA) (som omnämndes i guidningen, vilket var den med påkostade ambassaden i stan, trots att inredningen var från IKEA, hela bussen skrattade åt det! haha) Georgetown, [Arlington National Cemetery](https://sv.wikipedia.org/wiki/Arlingtonkyrkog%C3%A5rden), där vi hoppade av och tog en tyst stund uppe vid Jackie och JFK´s grav och den evigt brinnande lågan. Många var frågorna kring de soldater som vilade där och både vi och barnen fick många viktiga inblickar och insikter i USA´s historia. Innan det blev dags för lunch på [Hard Rock Café](http://www.hardrock.com/cafes/washington-dc/), passerade vi även den mäktigaste statyn [US Marine Corps War Memorial](https://sv.wikipedia.org/wiki/US_Marine_Corps_War_Memorial) med soldaterna som ilandsätter den amerikanska flaggan i Iwo Jima. Vår Thanksgivingmiddag fick ett italienskt tema på superstiliga restaurangen [Flavio's](http://www.flaviodc.com/) , enormt god mat och så cool inredning, där portionera var så stora att vi fick ta med oss hem. Alla utom lille Lorden, för han lämnar aldrig om det serveras spagetti bolognaise. :-)

Dagen efter tog vi oss till ett av alla museum som ligger i området [Smithsonian,](https://washington.org/smithsonian-institution-museums) [The National Museum of American History](http://americanhistory.si.edu/). Ett riktigt väl utformat museum för alla åldrar, pedagogiskt presenterat i olika sektioner, bilder blandades med informativa och samtidigt lättförståeliga texter plus möjlighet att fördjupa sig antingen i form av filmer, ljudinspelningar eller mer ingående om man ville eller hade tid. Maja och Wille var helt uppslukade av allt de såg och känner på mig att de fick med sig mycket av sig själva tack vare att de förstår och tar sig runt genom att läsa själva helt obehindrat. Plus att jag själv har fått med mig så mycket mer med. Upplever och har ju alltid förundrats över, att amerikanarna är ofantligt stolta över sitt land, sin flagga, sin historia och sitt arv. Förstår varför mer och mer. Både för att vi varit här en tid nu, intryck samlas och så får man ju vara med om situationer dagligen som man tar in och tolkar. Men än lite mer efter de här dagarna i Washington. Sen det grundades har de fört en kamp. Inte för alltid av rätt anledning eller mot rätt "fiende". Men alltid kämpat. Och för dem är kanske minnena från de som fått försaka sina liv för den kampen, oavsett vilken sida man stått på, så har de offrats, för sitt land. Och för sin flagga. En enorm och samtidigt förenande sorg. Och därav känner de genom den, en djup respekt av de saknade. Vilket då formats till den där enorma stoltheten, och det där starka, om att värna om sitt hemland. Om sin ståtliga flagga. Och den vackra nationalsången; ["The Star Spangled Banner”](https://sv.wikipedia.org/wiki/The_Star-Spangled_Banner).  Och så [trohetseden](https://sv.wikipedia.org/wiki/Pledge_of_Allegiance). En stolthet som förs vidare. Från de allra minsta. För varje morgon innan lektionerna startar, hissas flaggan, man svär eden och håller en tyst minut. Alla står upp. Handen på hjärtat. För sitt hemland. Och för att alltid minnas sina förfäder, som skapat det här landet.

Ja, det var kanske lite reflektioner från mig, inte något nytt alls, jag vet :-), men för mig läggs det här pusslet att förstå landet jag lever i hela tiden. Jag inser gång på gång att jag får lov att ändra uppfattning. Och det är okej att göra så. Det är oundvikligt. Och det blir ibland mer positivt. Och ibland inte. Men mer och mer verkligt. Även lärorikt för våra små. Som verkligen visat prov på under den här resan, vilka världsmedborgare de är på väg att bli. Både i form av de bästa resekompisarna man kan ha. De har verkligen hängt med på alla svängar vi tagit dem på, förändringar i planen eller de där gångerna när det kurrat lite extra länge i magen men man kanske inte alltid funnit den snabbaste vägen dit. De har visat på sitt redan kunnande om historian och om samhället. Både i det här landet, men även världen. Stunden på det andra museet vi var på, [The National Air & Space Museum](https://airandspace.si.edu/), så kände båda till mycket mer än vi kunnat tro om både universum, rymden, månfarkoster, flyghistorien än vi trodde de visste. (Det sistnämnda museet var väl då det sa pang och alla som hållit sig borta under långhelgen, tog med sina släktingar och familjer på en dagsutflykt och landade på det museet. Jösses så mycket folk det var.) De har oxå upplyst oss om vad de pratat om i skolan, hur de uppfattar historien eller framtiden, vad de känner igen sig i och nya erfarenheter att spara. Ulwungarna var verkligen i rätt tid för att få med sig hela den här upplevelsen - och det är jag så tacksam för att fått uppleva ihop med dem. Extra speciellt blev just vår sista kväll, nere i Georgetown Harbour, där vi åt på på välrenommerade [Farmers, fishers, bakers](http://www.farmersfishersbakers.com/about/), som till utsikt hade en skridskorink där Ulwungarna fick avsluta vistelsen med en tur. Kanske inte proffs från början, det var ett tag sen de stod på skridskor, haha, men de kom på tekniken till slut. Härligt att höra, även här var hela världen och provade på!

Ja, märks det att jag är influerad? Haha, skoja inte. Men känner det är ok. Förstår varför jag som svensk känner som jag gör. Och börjar förstå hur de känner här. Och respekterar det. Kanske kan vi ta med lite av det bästa med oss hem. Kan exempelvis skarpt gilla [Thanksgiving](https://sv.wikipedia.org/wiki/Thanksgiving) och varför man firar det. Thanksgiving har en historisk innebörd som är viktig för dem. Därför var vi ju så förvånade att de inte firade jul på samma vis som oss förra året. Jul passerade mer som en tradition att köpa klappar till barnen. Det här året inser jag mer - och känner mer. Thanksgiving är en av de allra viktigaste högtiden på året här. Man samlas med sina familjer för att visa tacksamhet för det man har. Och att man uttrycker det. Framför allt i ord. De verkligen säger rakt ut varför de är tacksamma och hur mycket de älskar varandra - pang på bara. Även till sina vänner. Vilket jag själv känner är så himla fullt av kärlek med. Man blir ju själv glad att få höra orden. Eller läsa meddelanden. Så mycket känslor som kommer fram. Men som är helt normalt för dem. För man får känna. Och man får uttrycka sig. Knyter lite an till det jag skrev om i förra inlägget. To have heart. Så länge man ger allt, så kan man - så får man -  dela allt det här som deras land har. Med dem. Tillsammans. Och det har jag lärt mig ännu mer. Att vara tacksam. Men oxå att säga det.

Så. Tack ni alla som är med oss på vår resa! Att veta ni finns där betyder så himla mycket. Ibland är det lätt att vara här. Men ibland är det tufft att vara långt ifrån med. Men med hjälp av att skriva. Och att ni läser. Så vet jag - vi är nära ändå. Massor av hälsningar, pussar och kramar från oss här borta om en fin kommande december - med mycket mys och gos i det snövita vintermörkret! För det vet ni - vi är med er också ❤️

Miami-pirr på! Lite Washington-pirr med!!

Kram //

Theresa